Onsdag, 23 mars 2022, Stockholm, Sverige
Kära Ada,
Jag har alltid haft en fäbless för Brevets högtidlighet, i såväl språk som tradition. Så hur mycket jag än kan uppskatta ditt inledande ”Hejsan”, svarar jag med ett ”Kära”.
Det var med stor glädje jag tog emot ditt första brev. Dels för att det såklart är fint att höra att du och William har det bra nere i Rom – hälsa honom så gott från mig – men också för att brevets blotta form är ett så fint berättande som jag ibland kan känna förgås i såväl den muntliga som den snabba digitala kommunikationen. Att du har suttit och reflekterat och sedan formulerat dina beskrivningar av din tillvaro gör att jag får veta så mycket om ditt liv, utan att riskera att jag, som så ofta, inte frågar om det för att jag genast vill prata om vår generations brist på ideologisk gemenskap eller något annat jag brukar babbla med dig om.
Dina ord fick mig att längta bort, vilket väl är det bästa man kan hoppas på i ett brev?
Jag längtar inte till någonstans speciellt – kanske är det inte ens en geografisk längtan – men tydligheten i platsen ni befinner er på är stoff för dagdrömmande.
Jag har det som jag brukar. Men jag har kanske varit lite ängsligare än vanligt. Eller snarare en annan typ av ängslighet. Inte ”åh nej, jag har en stroke” eller ”åh nej, jag har en hypotetisk inflammation i en tand som hypotetiskt, men definitivt, kommer att ge mig hjärnhinneinflammation”. Det är en annan ängslighet, som har varit världsligare, orsakad av min omgivning. Har du hört något så otäckt?
Främst upplevde jag att det skulle bli omöjligt att få sommarjobb på en redaktion i Stockholm och därtill blev det krig i Ukraina. Det var denna mélange som lade en dimma över min världssyn och gjorde mina armgester ryckigare under möten över borden. Och det var just kombinationen som orsakade ängsligheten. Inte en specifik sak att se i vitögat ett ögonblick och sedan tänka ”det löser sig”, utan två grådassiga ögon som inte ens ville möta min blick.
Det viktiga här är inte min ängslighet, för den var helt ärligt ingenting i jämförelse med någon av mina många hypotetiska slaganfall. När jag fick sommarjobb så min ekonomiska situation säkrades för en synnerligen överskådlig framtid, vilket är allt man kan begära, och det dessutom blev vår i Stockholm, så räckte det för att åtminstone ha upplevelsen av trygghet och ro i kroppen. Så nu är jag återigen lämnad endast till min hypokondri och, med min omgivning, till det säkerhetspolitiska läget i Östeuropa.
Den senaste veckan har jag inte orkat att följa krigsrapporteringen med samma skräckdrivna frenesi som i början. De senaste dagarna har jag istället konsumerat olika dokument om envåldshärskare genom historien, inte minst genom podcasten Diktatorer (jag trodde då aldrig att jag skulle ha Parisa Amiri att tacka för hur jag hanterar en krigstid). Dokumenten har fått mig att fundera på den framtida historieskrivningen om Putin. Jag menar, er vän från Stadio Olimpico, Il Duce, grundade fascismen. Lenin hade sin ideologiska övertygelse. Pinochet den motsatta. Kontrasterna har varit tydliga i berättelserna om dem. Det är väl kanske inte jämförbart, men det har ändå fått mig att fundera över personkulten som uppbådas kring Putin, och Zelenskyj för den delen, om än för det goda. I en tid då politik allt mer byggs från toppen och nedåt borde det kanske vara i tiden att löpa risk för tillkomsten av diktaturer, men Putin är en byråkrat. Även om hans nationalistiska, regressiva agerande är skamligt tydligt var han fortfarande en ganska ideologiskt befriad pappersvändare när muren föll. Ramzan Kadyrov däremot – där har vi ett ansikte för historieböckerna, ett monster.
Det är väl bäst att jag slutar skriva nu. Jag är spretig och ska inte plåga dig med mina alltför ogrundade teorier om Vladimir Putin, utan låt oss se dem som tecken på min förvirring och sorg inför konflikten överlag.
Det får vara allt för den här gången. Förlåt att jag lämnar dig på en lite deppig not, om än kanske rimligt. Jag ska göra något åt det. Kanske det här räcker: jag är äntligen lite pollensnörvlig – det är vår!
Kram,
Johan
The Belly Button Gazette 