Söndag 30 oktober 2022, Fruängen, Stockholm
Kära Ada,
Jag fyllde år häromveckan. Ännu en påminnelse om att tid har gått sedan vi senast korresponderade såhär. Det var ett sant nöje att träffa dig i somras när du var hemma i Stockholm – ifall du fortfarande kallar det hemma – och visst lyckades vi marinera både kött och ande i iskall öl som utlovat. Det är alltid något särskilt att återse nära vänner som flyttat utomlands. Ditt återbesök hemma hos oss kommer med samma sorts intensitet som man kunde känna när man var och lekte hos en kompis som barn och kompisens mamma ropade ”nu är Johans mamma på väg”. Ingenting stod på spel, man kunde leka imorgon igen, men plötsligt var leken på lånad tid. Det var kritiskt att den togs tillvara på. Det blev bråttom. Numera blir det inte bråttom på det sättet, men insikten att tiden som passerar är tid värd att ta vara på är som en påminnelse om att det då också finns relationer värda att vårda.
Jag kom nu att tänka på en gång då min bästa kompis som barn var hemma hos mig. När vi uppmärksammades om att leken var på väg att nå ett förebådande slut sökte vi lösningar på problemet. Vi kom fram till insikten om att tiden går fort när man har roligt bör den också gå långsamt när man tråkigt. De sista 20 minuterna pratade vi inte med varandra. Allt för att se till att tiden vi hade kvar i varandras närhet för den här gången inte skulle inte rinna oss ur händerna. Jag antar att vi lärde oss att tidens gång är oundviklig.
En annan tillfredsställande följd av din Stockholmsvisit i somras är att är att vi nu kan skriva saker som ”det var ett sant nöje att träffa dig i somras”. Ett element som de flesta brevväxlingar mår bra av. Det uppmärksammar en på tidens gång och ger livet mellan breven en gemensam fysikalitet. För två somrar sedan läste jag Här och nu, av Paul Auster och J.M. Coetzee, som innehåller deras brevväxling över fyra år. Utöver att boken är ett tecken på att brevskrivandet är en välgärning för skrivandet som aktivitet – när två av de senaste decenniernas högst aktade författare kan skriva om vardagliga, oväsentliga väsentligheter gör det skrivandet lockande och tillgängligt även för den med långt mindre begåvning än dem – är boken också en påminnelse om just att tiden går även i deras liv, och därmed allas. Närstående går bort, någon får barn, jag fyller 25 och Sverige får en blåbrun regering. Alla potentiella paradigmskiften, för enstaka eller flera.
Eftersom jag har fört det på tal nu så kan jag väl lika gärna få det skrivet, fört till protokollet, eftersom jag vet att det fyller bådas tankeverksamhet på ett icke önskvärt vis. Jag ska hålla mig kort, främst för att jag inte ska råka skriva något besinningslöst om att det är dags att starta någon slags IRA-liknande verksamhet, kanske SRA, socialistisk revolutionär armé. Nej det var det jag inte skulle skriva.
Så, Sveriges annalkande regeringsskifte är bekymrande, för att linda in det. Det känns som ett paradigmskifte som jag tror man måste skämmas lite för eftersom det egentligen bara var några enstaka mandat som bytte ägare. Regeringsskiftet där ni håller hus är något helt annat, eller samma fast destillerat och massproducerat. Meloni tycks vara en urkraft. Hur är stämningen? för att ställa en superöppen fråga om saken.
Hur som helst. Jag fyllde år i helgen. Jag är inte längre lagd så att jag vill slå på stort. Jag lockades ner till Laholm och firade med familj och släkt. Det var mysigt. Kanske är jag inte så mycket för att fira längre för att mina föräldrar var så bra på att uppmärksamma födelsedagar när vi var små.
Medan jag var nere i trakterna jag växte upp i var jag och mamma och drejade. Det visade sig att jag är en naturbegåvning. Mamma, som är en pysslig person, kämpade med leran som tycktes spela henne ett spratt, medan jag hade min under kontroll. Den var kuvad, närmast livrädd för vad som skulle hända om den inte löd min minsta rörelse. När jag var liten var jag en pysslig person. Älskade att rita, klippa och klistra. Det var nog därför jag blev så barnsligt stolt över mina talanger vid drejbordet. I mitt senaste brev skrev jag om passioner som aldrig lämnar en. Kanske förändras inte heller ens respons på vissa mer perifera aktiviteter. Jag var en pysslare som barn och det fick väl mig att känna mig speciell som kille på mellanstadiet (som om inte jag hade anledningar nog) och därför kände jag mig befängt speciell även när jag dagen innan min 25:e födelsedag lyckades dreja ett fat med utsökt jämna och tunna kanter.
Jag måste föra din fråga från ditt senaste brev på tal, så att det inte verkar som att jag försöker komma undan. Kan jag berätta om några påfrestande situationer jag har varit i? Givetvis kan jag det. Men när jag funderade på vad jag skulle berätta hade nästan alla anekdoter gemensamt att jag inte blivit satt i en påfrestande situation av någon annan, utan att jag i nästan alla fall, ofta med mycket små medel, lyckats skapa en påfrestning i en icke påfrestande situation. I lågstadiet kände jag mig lite yr när vi stod och förberedde någon slags föreställning och jag följde med yrseln tills att jag såg svart och föll ihop. När jag var i Dublin svimmade jag efter att jag trodde att jag hade ätit jordnötter. En gång när vi skulle ha filmkväll med kompisar i mellanstadiet och skulle gå till videobutiken för att hyra film fick jag gömma tårarna bara av tanken på möjligheten att de skulle vilja se en skräckfilm. Så med stolthet och skam kan jag nog påstå att ingen italiensk professor kan sätta mig under sådan press att jag inte hade kunnat sätta mig själv under ännu större. I dessa stunder gör jag hönor, men hanterar dem som en fjäder (för att ha sönder ett idiom).
Jag ska runda av nu. Jag känner mig väl lite splittrad för tillfället antar jag. Jag trivs på jobbet och skulle gärna vara kvar, men när man precis har pluggat klart är det väl en oundviklighet att inte undra om där man är nu är där man bör vara, vad än bör innebär i det här fallet. Hur känner du nu när du går in i första terminen på din master? Kan du tillåta dig att vara fri från alltför mycket spekulationer om din egen framtid?
När jag kom hem till Stockholm från Laholm i måndags slogs jag av att fler löv har fallit från träden här än där. Det slog mig också att det inte gör något. Kanske slipper man höstdepressionen när man har fullt upp med att bekymra sig över hur det ska gå för Sverige. Jag vet inte. Ingen vits att fundera över höstdepressionens vara eller ickevara, tror jag.
Din tillgivne vän,
Johan
The Belly Button Gazette 