Brev från Mallorca #5

Torsdag 23 juni, Búger, Mallorca

Kära Johan,

Äntligen hörs vi igen efter ett långt uppehåll. De senaste veckorna har varit intensiva – jag tänkte återkomma till det. Men först, vad vackert du skriver om din bortgångne morbror. Jag är verkligen ledsen å dina och din familjs vägnar, men det gläder mig att ni har något så fint att samlas till. Själv har jag bara spelat golf någon enstaka gång och har nog förmodligen handikapp 100. Du kanske har lust att visa hur man gör någon dag? Det finns en vacker bana en bit från oss som löper längs en av de gamla akvedukterna. Det är så roligt för ovanpå, där vattnet en gång forsade, trängs numera en massa felslagna bollar. 

Du undrar om jag har några passioner som aldrig tycks försvinna och jag har funderat på det men dessvärre inte kommit fram till något. Som barn hade jag inga särskilda passioner och det var närmast ett problem. Jag var nämligen usel på sport (förutom skidor) och gick därför på scouterna istället (det var kul men också otroligt pinsamt när vi gjorde upp brasor i Observatorielunden och bar kniv i tunnelbanan). Jag höll också på med teater ett tag men insåg snart att jag saknade både talang och passion, med betoning på det förra. Särskilt den fysiska biten var svår, att åla omkring på golvet som man hela tiden ombads göra – jag lyckades aldrig göra det med grace. Såfort jag imiterar någon eller försöker mig på ett skämt flaxar William med armarna och säger att “mamma Eva slösade många tusen på Calle Flygare”. Mitt största nöje som barn var att promenera från mitt hem på Regeringsgatan 70 till NK med min barndomsvän och granne Emilia. Där kunde vi åka guldhissen upp och ner ett par varv och lukta på parfymer innan vi blev hungriga och tog oss tillbaka till vår hemsocken runt Regerings- och Brunnsgatan för en extravagant middag på pizzeria Milano. Ibland spionerade vi på mörkklädda män som tog sig in och ut från den kombinerade porrbutiken och onanisalongen US Video som låg vägg i vägg. Jag minns att det verkligen luktade kön där utanför. 

Ursäkta för explicita beskrivningar här ovan. Tillbaka till ämnet – jag har förstås försökt odla passioner. Jag har till exempel seglat över Atlanten och gått på JMK. Men jag ska nog inte syssla med varken segling eller journalistik – missförstå mig rätt, bägge är kul. Men är det passioner? Jag tror inte det. Jag har också försökt bli allvarligt kläd- och sminkintresserad men det sket sig. Litteraturintresserad? Nej inte det heller. Alltså jag älskar att läsa men inte så mycket att det kan kallas en passion, det är inget jag identifierar mig med. Mest läser jag fack- och historieböcker dessutom – jag vill och borde läsa mer skönlitteratur. Poesi förstår jag dock inte alls? Just nu håller jag på med Henrik Berggrens bok om New Yorks historia, den är mycket bra! Det är särskilt kul eftersom vi ska dit om ett par veckor. Jag rekommenderar också, om du inte redan läst, hans otroliga biografi över Palme. Vad läser du just nu?

I mitt förra brev skröt jag vitt och brett om min laissez-faire tillvaro. Och visst har jag ägnat mig åt en del epikureiska aktiviteter sedan dess, jag sitter till exempel i skrivande stund med fötterna i en saltvattenpool mitt ute i ingenstans på Mallorca. Däremot gör den senaste tidens arbetsbelastning sig påmind så fort jag ser mig i spegeln – jag är hålögd och längs hakan har ett pärlband av små illröda finnar trängt upp. De har varit med mig sen jag genomförde min första “oral exam” i sociologi. Jag hade förberett mig illa, knappt följt kursen eftersom jag tyckte mig vara tillräckligt bekant med teorierna och litteraturen. Men mitt övermod slog snabbt om i ett akut stresspåslag när det gick upp för mig vad “oral exam” innebär vid italienska universitet. Så när det väl var min tur och jag satt uppe vid katedern framför 100 par gloende ögon och professorn började ställa frågor som krävde oerhört precisa svar (angående frågorna: rysk roulette på flera hundra sidor litteratur) blev det blankt i huvudet. En nerv i ögonlocket ryckte något förbannat och jag försökte i tilltagande desperation förklara ett par begrepp men det gick såklart åt skogen. Professorn såg plågad ut hon också och undrade om jag verkligen var redo att “gå upp för examination”. På något mirakulöst sätt blev jag i alla fall godkänd, dock utan självförtroendet i behåll. Sidospår, men jag förstår nu lite grand hur abiturienterna på 50-talet måste ha känt sig, de som inte klarade det sista examensprovet och som därför fick smyga ut bakvägen med studentmössan under armen medan föräldrarna stod väntandes och finklädda på gården, lyckligt ovetandes men med allt mer slokande blombuketter. Kan inte du snälla berätta om en påfrestande situation du befunnit dig i någon gång?

I alla fall, på kvällen var jag tvungen att dricka 800 öl för att skölja bort känslan av förnedring som jag själv åsamkat mig, och proven som kom efter såg jag till att vara noga förberedd inför – därav mitt nuvarande tillstånd. Men det är nog bara att vänja sig eftersom jag blivit antagen till en master här! Till hösten påbörjar jag den långa resan mot ett liv som EU-byråkrat med dyra lunchvanor och illasittande Massimodutti-blusar. Målet är att dekonstruera varenda policy-dokument jag kommer åt, skriva långa rapporter om laxens perceptionsförmåga och ontologi, samt lobba stenhårt för att legalisera snus i samtliga EU-länder. Skämt åsido, men jag ser fram emot utbildningen och särskilt två år (minst) till i Rom. Om min tillvaro i alla fall kan vara hälften så trevlig som alla trevlighetsspecialisters i vårt kvarter är jag nöjd!

Men först ska jag bli klar med två tentor till och sen tar jag Saskia under armen och åker till Stockholm. Visst ses vi? Jag ser fram emot att vi marinerar både kött och ande med iskall bärs, gärna på Pastis!

Din tillgivne vän,

Ada

Ps. Jag kom på en sak – under flera år av min barndom (jag är ensambarn) lekte jag hotell. Jag upprättade gäst- och rumslistor i excelark och bad mamma laminera små pappersbitar som fungerade som nyckelkort. På gästlistan kunde det till exempel stå “Lars Leijonborg 4p, frukost och elefantridning inkluderad”. Det kanske är min verkliga passion som borde omsättas till någon form av praktik?