Brev från Rom #3

Kära Johan,

Vad fint att höra av dig. Först och främst vill jag be om ursäkt för mitt senfärdiga svar och därutöver mitt något taffliga sätt förra gången – jag föreställde mig att ett brev som inleds med “hejsan” och avslutas med “kram” per automatik skulle ingjuta en chosefri stämning, men eftersom jag nu förstått hur viktigt Brevet är för dig ska jag hädanefter försöka hålla mig till konventionellt brevspråk. 

Innan vi går in på några detaljer vill jag förstås gratulera till sommarjobbet, vilken är den lyckliga redaktionen om man får fråga? Och vad skönt att höra att du återgått till vad man väl ändå får betrakta som något slags normalläge – hypokondrin. Att du skulle vara ängslig i en mer allmän mening känns illavarslande, dessutom är det väl min roll! Jag måste dock säga att ängsligheten har  plågat mig mindre på sistone. Jag tror det är något med Rom, det är verkligen inte, av förklarliga skäl, en stad för vulgärlutherskt karriärlystna Linkedink-människor. Nej här premieras istället min epikureiska favoritsyssla: att ha trevligt. Och som man kan ha det trevligt här! Vårt kvarter är fullt av professionella trevlighetsspecialister. Det är inte sällan man ser dessa tillbringa hela dagar på ett och samma café. Vanligtvis inleder de med en cappuccino och läser förstrött i någon tidning eller knattrar lite lätt på datorn för att när det närmar sig lunch raskt övergå till Campari spritz och tjatter med bordsgrannen – och så är den så kallade arbetsdagen slut. I skrivande stund sitter jag själv på terassen där jag har tillbringat hela dagen. Långt borta i horisonten skönjer man bergen och nere på gatan ekar ljudet av frustande hundar, ett och annat barnskrik och så förstås bilverkstan mitt emot, vilken också fungerar som informellt postombud, där gubbarna gnisslar och krafsar med olika verktyg. Om en stund tänkte jag ta ett bad eller kanske lägga mig i parken och läsa.

Vår vardag går förstås inte bara i lättjans tecken, vi jobbar en del också. Dagarna är ofta långa, ibland sträcker sig föreläsningarna från tio på morgonen ända till sju på kvällen. Sen lägger jag ett par timmar här och där på att läsa, skriva och förebereda presentationer. Kanske att tillvaron bäst kan beskrivas som ett slags “working-holiday”. Jag har förresten apropå ingenting blivit försiktigt intresserad av opera. Det är ändå lustigt att en av västvärldens största konstgenrer närmast gått en förbi. Eller jag menar, visst har jag varit på opera ett par gånger men det har liksom tett sig så obegripligt och därtill sövande tråkigt. Överdrivet teatrala gester, konvexa bröstkorgar och detta ständiga ylande på scen. Men nu läser jag en musikologikurs med fokus på opera och min nyfunna nyfikenhet har jag nog framför allt läraren att tacka för. Han är förhållandevis ung och djupt engagerad. Dessutom tycker alla att han är så omåttligt vacker och det är sant, han ser faktiskt inte riktigt riktig ut. Hans ansikte är perfekt symmetriskt och ögonen så vänliga att när jag såg honom första gången tänkte jag att sådär kan man inte se ut! Och som jag precis nämnde är han dessutom en hängiven lärare och operafantast. Det blev inte minst tydligt när han för ett par veckor sedan högläste ett stycke ur librettot till La Traviata och föll i gråt för att det var så vackert. Genast kastade sig ett gäng fnittriga amerikanskor över honom med näsdukar och lugnande ord “It’s gonna be okeeeeey” och “oh don’t cryyyyy”. Själv blev jag rödflammig om halsen då, mest på grund av genans tror jag. Hur som helst, nästa vecka ska vi ta tåget upp till Parma för att se och lyssna till Staden Mahagonnys uppgång och fall, vilket jag ser mycket fram emot. En opera som ironiskt nog handlar om människor som förlorar sig själva i sinnlig njutning och konsumtion – precis som i verkligheten alltså.

Nu tycker jag att det är din tur att berätta vad som hänt sen sist och vad du tänker på. Innan jag lämnar över pennan vill jag säga att jag saknar dig. Snälla kom och hälsa på vid tillfälle! Vi har bestämt oss för att stanna till hösten så det finns gott om tid.

För att återknyta till inledningen om brevets språkliga stil ska jag nu avsluta så som min 40-talist pappa är van vid att brev avslutas:

Din tillgivne vän,

Ada

Ps. Visst låter det lite gulligt?