Brev till Rom #4

Måndag, 2 maj, Laholm, Sverige

Kära Ada,

Även om jag gärna framstår som såväl chosefri och laid back så måste jag erkänna min glädje inför ditt anammande av de mer högtidliga hälsningsfraserna. Men därtill vill jag gratulera till er ljuvliga tillvaro i Rom, som snarast framstår som en professionell chosefrihet. Även om du hänvisar till andra trevlighetsspecialister så känner jag er och vet att både du och William har en förmåga att få trevligheter att uppstå även i mer hektiska perioder. Det är inte svårt för mig att föreställa mig er på tavernorna i den eviga staden. 

Även om jag redan har proklamerat våren som ankommen, redan i slutet på mars i mitt förra brev, så har det snöat i Stockholm sedan dess. Så låt mig nu göra det igen, med en blinkning av igenkänning till den njutbara tillvaro du beskrev i ditt senaste brev. För även om nästan en hel kontinent skiljer oss åt så har uteserveringarna nu blivit mer inbjudande här, utan större hänseende till kläder anpassade efter rådande väder. Drycker avnjuts nu i sol i nästan lika stor utsträckning som under tak. Denna årliga pånyttfödelse. Den som får ett glas för mycket att mindre likna nihilistisk dekadens, och mer livsbejakande. 

Dekadans råder här i vår socken församt, som Cornelis sjöng.

Prästens tös i Folkets Park! Dekadans, dekadans!
Musikanten han spelade och hon dansade varje dans
och han lockade och han pockade
och han blåste i sin lur
och han fångade prostens dotter, fast man inte vet hur, går sedan nästa vers, vilket jag bara skriver med för att det är en lustig vers.

Tack för gratulationen till sommarjobb. Jag ska vara, och är redan sporadiskt, på Dagens ETC som webbredaktör. En mycket trevlig redaktion som har gett mig ett varmt välkomnande efter en skämtsam avhandling om huruvida jag är en spion, med anledning av min tidigare frist på Kvartal, som ju har ett annat politiskt rykte än ETC:s mer definitiva.

När jag skriver detta är jag på visit i Laholm hos familjen. Min lillebror fyller år idag, så grattis till honom, men den egentliga anledningen till mitt besök är en golftävling som spelas till min i höstas bortgångne morbror Fredrik. Jag hoppas att jag har berättat om honom för dig förut, mer än i höstas då det tragiska inträffade. Tävlingen spelas givetvis i viss mån i sorgens tecken, men som så ofta, när det otänkbara händer, får det folk att samlas och det är således en glädje att bevittna det avtryck som han hann lämna – som golfspelare, men först och främst som människa – på de som hade ynnesten att känna honom och de som kunde följa hans smittande livsglädje genom hans golf.

På ett mer världsligt och personligt, men alltjämt relaterat, plan har jag återfunnit en glädje inför sporten jag ägnade så mycket av min barn- och ungdom åt. Jag vet att golf i sig är av marginellt intresse för dig (och de flesta andra), men det som jag egentligen vill skriva om är den där känslan av att något som man genuint tyckte var lustfyllt som barn aldrig slutar att vara det. Kanske att jag till och med kan tala om passion här, hur geggigt jag än kan tycka att ordet passion är. Men man har väl inte så många sådana i livet, passioner alltså. Jag har, kanske som hopplöst retrospektiv, funnit det stärkande, eller åtminstone fint, att ha blivit journalist med vetskapen att jag från kanske sex-sju års ung ålder satt, ofta med min bästa vän Oscar, och klippte, klistrade, skrev och ritade ihop våra egna fotbollsmagasin. Det är lite som den här bloggen också. Jag kanske är en scrapbooker by heart. Nej, jag behöver inte ge det en så banal etikett, utan bara se det som fint att man förändras, växer upp och lär sig nya saker, samtidigt som ingenting egentligen förändras. Som att man som mänsklig variabel alltjämt innehåller ett par konstanter (utan att härleda tankarna in i en diskussion om arv och miljö). Vilka är dina passioner som aldrig tycks försvinna?

Med anledning av din underteckning i ditt senaste brev har jag gjort lite research och läst mig till att det, utifrån 1930-talets etikett, är enligt god sed att avsluta som du gjorde när man skriver till personer man är på du-basis med så här kommer det.

Din tillgivne vän,

Johan