Tisdag, 15 mars 2022, Rom, Italien

Hejsan,

Hur börjar man ett sånt härnt brev? Jag ska säga det med en gång; det känns otäckt. Inte att skriva till dig Johan, förstås inte. Snarare är det läskigt att fläka ut sig på nätet; jag grips nämligen av en sån intensiv digital agorafobi. Men jag ska såklart ge det ett försök.

Hur har du det? – är väl ett lämpligt sätt att inleda en korrespondens på. Så nu frågar jag dig det Johan: Hur har du det? 

För egen del är det mycket bra. Vi bor i Rom nu. I en till stora delar rödmålad, och till ännu större delar fuktskadad men trivsam lägenhet. Alla lägenheter är för övrigt fuktskadade i Rom. Åtminstone under vinterhalvåret. Svarta strimmor (mögel?) kryper fram längs väggarna; om mornarna förnimmer man doften av vått omklädningsrum. Mot eftermiddagen är det mildare, på sin höjd jämförbart med en radonstinn gillestuga. Alltså jag älskar den här lägenheten, tro inget annat. För att inte tala om vårt kvarter! Fullständigt irreguljär stadsplanering; fyrvåningshus intill små skjul, krokiga gator och smala stigar löper om vartannat. Och framför allt; romare är så roliga. Nu när kurserna har börjat får jag nästan dagligen stävja en intensiv längtan efter att sätta mig på vår favoritbar. Inte för drickandets skull, men för att de som driver den, och alla stammisar, är så underbara och för att jag därför vet att det finns en god risk (chans) att man blir kvar till morgonkvisten. Förra helgen var vi förresten på en Roma-match på Stadio Olimpico tillsammans med vår kompis Lorenzo. Bortsett från att de serverar mycket god och mycket porös espresso vid läktaren är stadion ett otroligt exempel på vad William brukar kalla för “fasc-art”. Jag tycker att det är vackert, rent arkitektoniskt alltså. Utanför arenan står jättelika, närmast anabola marmorskulpturer föreställande olika slags atleter. Förutom att man känner Mussolini flåsa en i nacken blir man också varse sin egen ostbågeformade kroppshållning (jag har inte tränat sen hösten 2014 då jag flög av löpbandet på Friskis & Svettis, Sveavägen). Det för oss in på nästa grej – jag äter hela tiden. Helst Amatriciana med len tomatsås och knastriga guancialebitar som fullkomligt dryper av fett. Till det; blaskigt bordsvin. Den dag (om) jag återvänder till Stockholm kommer det antingen vara med ett kolestrol som skjutit i taket eller sockersjuka, alternativt båda. Men jag kommer vara lycklig, väldigt lycklig.

De senaste dagarna har ägnats åt att försöka lista ut hur man studerar vid universitet här. Alltså hur det går till rent praktiskt. Jag har nu förstått; man dyker bara upp! Krumbuktiga utbytesstudenter som önskar få sina Erasmusblanketter ifyllda göra sig icke besvär. Man gör med andra ord bäst i att undvika administrativa angelägenheter helt, och framför allt ska man aldrig maila någon någonsin; för i så fall kallar de genast in 17 olika koordinatorer som alla vidarebefordrar mailen till varandra. Och då är sisyfosarbetet igång. Själva innehållet däremot, kurserna alltså, verkar hittills toppen. Förutom det följer jag förstås nyhetsrapporteringarna med fasa, som de flesta andra antar jag. På Berlusconis tevekanal Mediaset har ukrainsk-italienska skönhetsmodeller under den senaste veckan bjudits in till tevestudion. Det är närmast barocka scener eftersom dessa kvinnor är förpassade till ett slags skönhetsuppvisning, utöver deras uppenbara funktion som teveprogrammets ukrainska alibin (?). Oftast sitter de blickstilla likt vaxdockor medan studions övriga gäster, italienska byråkrater, är fullt upptagna med att högljutt underkänna varandras geopolitiska analyser. I ljuset av de, bokstavligen, in-på-livet skildringar från kriget man får ta del av i övrigt blir det förstås direkt osmakligt. Men sådan är den antar jag – (media)världen. Kanske är de svenska meta-kulturdebatterna om kultursidorna som redan utbrutit inte mycket bättre de. Jag vet inte.

Jag är så pratig nu, förlåt. Berätta om hur du har det istället!

Kram,

Ada