När Ella Löfmark och Fanny Lindstedt Grahn går och ser Socialdemokraterna – the musical på Kulturhuset Stadsteatern gör de det med Ellas mamma och mig, deras redaktör, Johan Svensson. Att se musikalen tvingar dem att bygga broar mellan en samtida partipolitisk identitetskris och det teatrala uttrycket. Det handlar för dem om att förstå deras uppdrag, likt Socialdemokraterna behöver definiera sitt. De ber mig hjälpa till.

Socialdemokraterna – the musical

Fanny:

Jag har en sak att bekänna… Jag älskar musikaler. Uppvuxen i en teaterklass har jag blivit fostrad till att se på musikaler som teaterkonstens lågbegåvade lillebror. I ett musikalskådespel finns det inget utrymme för Stanislavkjiansk teori, det finns bara megamycket show. Och jag älskar show. En bra musikal är som en orgasm, intensiv och känslofylld och efteråt lämnar man den helt ren, i katarsis. Jag älskar Sally Bowles när hon sjunger den odiskreta raden Everybody loves a winner so nobody loves me i Cabaret. Fanny Brices bevingade ord And though I may be all wrong for the guy I’m good for a laugh i Funny Girl har förändrat mitt liv. Nu när jag skriver ut det inser jag att jag kanske bara gillar bombastiska historier om tjejer som ingen vill ha. Men jag gillar showaspekten också. 

Ella:

Jag har också en sak att bekänna… jag avskyr politik. Jag gick igenom gymnasiet med det inövade svaret “jag tar kemisk ställning till politik”, följt av en stor gäspning, till frågan om hur jag tänkte inför valet. Jag förstår mig inte på det obligatoriska Twitter-skämtandet av varenda politisk händelse, jag kallar det för politisk tourettes. Med det sagt har jag skyhöga förväntningar på socialdemokraternas musikal. Delvis för att min gudmor (Frida Hallgren) alltid är briljant på scen, och för att jag nu ska få tillfälle att ta kemisk ställning till politik. Denna gång med rätta. 

Fanny:

Jag har inte skyhöga förväntningar, jag har klädsamt låga. Men en show är ändå alltid en show, tänker jag. Dumma dumma lilla jag. För självklart är det så att en del av det konceptuella skämtet med Socialdemokraterna – the musical är att titeln utgör en omöjlig ekvation. Ingenting är väl osexigare än socialdemokrati (insert en miljon skrattgråtande emojis). Första akten av musikalen utspelar sig i ett 100% realistisk konferensrum. Vilket kanske hade varit okej om det hade varit Pinter vi skulle se, men ingenting förutom dekoren talar för att det vi ska se ingår i genren absurt drama. Det  sjukaste som händer i första akten är att alla av någon anledning tar av sig sina kavajer (jag antar för någon form av effekt?) och att en gubbe ställer sig på konferensbordet. Jag börjar bli orolig, när kommer konfettikanonerna?  

Ella:

Men storyn drar igång. Vi blir bekanta med sosse-gubben, folkhemsdrömmaren, han som gör allt i sin makt för att hitta tillbaka till Erlanders tid. Bredvid honom står en gråhårig tant och sjunger en kärlekserenad till kommunen. Man känner igen henne. Hon är landstingstanten som älskar ett välsorterat bibliotek för att det är ett index på att Sverige mår bra. Det yngre gardet ser till det pragmatiska. Partiets “populist” beskyller folket för att ha förlorat valet, och sjunger en kampsång om att göra folkets drömmar till partiets drömmar. Socialdemokraterna skildras som en levande organism, med motsägande viljor och krafter. Och det enda som alla olika typer i partiet har gemensamt är en längtan efter en enhet, en som inte existerar. Partiet är överens om att socialdemokraternas väsen är limmet som håller ihop Sverige. Och konflikten ligger i att lyckas bekämpa detta väsens fragmentisering.

Fanny:

På ett idéplan kan jag förstå musikalens handling. Konflikten ligger i, precis som Ella säger, att lyckas bekämpa det socialdemokratiska väsendets fragmentisering. Det hade kunnat fungera som en första stadiets projektformulering i en ansökan om ett dramatikerstipendie, inte som en färdig plot för en musikal. För hur ska man som skådespelare spela på det? Vart finns viljan? Jag skriver under showens gång ner Vad handlar den här föreställningen om? kanske fyra gånger och visst skulle man kunna säga att den handlar om Socialdemokraternas nya roll i samhället men hur handlar den om det förutom att sossarna på scenen gång på gång säger att den gör det? 

För sanningen är att ingenting egentligen händer i Socialdemokraterna – The musical, visst är det kul att se show men om man bortser från Wow-faktorn som är att se en kvinna i page ta av sig en kavaj för hundrade gången så undrar jag: Vilka är personerna på scen? Hur ser deras relationer ut? Sure, jag fattar att de ska representera olika socialdemokrata stereotyper, men kan man skriva en 1.5 h lång berättelse utan en enda verklig person, med verkliga viljor och rädslor? Ja, tydligen kan man det. Det är såklart ett medvetet val, det finns ingen enskild huvudroll för kollektivet, partiet, är protagonist. Med en vilja, men med något splittrade åsikter om tillvägagångssätt. Så vem är då antagonist? Johan föreslår kapitalismen. Snark. Eventuellt är det väljarna, eller samtiden. Återigen: jag förstår det på ett idéplan, men eftersom de enda vi ser på scen är sossarna (och i en kort stund en polis) så finns det ingen fysisk konflikt som utspelar sig under den faktiska föreställningen. Föreställningens dramaturgi stannar i idévärlden. 

Johan:

Det bästa vänstern vet är att bråka med vänstern. Socialdemokraterna är verkligen det enda svenska parti som det går att skriva musikal om. Högern bråkar aldrig på riktigt, för de har ingen historia, eller åtminstone ingen lojalitet till historien. Socialdemokraterna hänvisar till historien – sina storhetstider, förmågan att återkomma från svackor, samt socialistiska teorier och rättvisedyrkan – men vägrar också att helt lära av historien och således lägga fram reell socialistisk politik, för att man inte upplever att tiden tillåter det. 

”Man måste vara lite populist” sjunger en av kvinnorna runt bordet till de andras stora fasa. Det är såklart ett centralt nummer rent politiskt, men det blir ännu sannare när en av pamparna i mörkblå kostym i nästa nummer sjunger att det bästa de kan göra är att ”Vänta”. Att de bara ska ”njuta av showen” som utspelar sig nu, när de blåbruna styr landet, för att i sitt innersta känner Socialdemokraterna att bara Socialdemokraterna kan styra Sverige. De är Sverige. De är de enda riktiga svenska.

Jag antar att vänta plus populism är lika med pragmatism. Och att vara ett pragmatiskt, resonligt fyrtorn i svensk politik och i det svenska samhället är deras viktigaste uppdrag. Oavsett hur mycket de kan romantisera Palmes oresonliga, vackra rättviseproklamerande, eller minnas Erlanders reformistiska folkhemspolitik som följde på folkhemmets fader och hela Sveriges pappa Per Albin Hansson. Detta socialdemokratiska allvetande som bara ska ta in samtidens vindar och anpassa sig lagom mycket efter dem har dock varit passivt även i regeringsställning sedan Göran Persson fick för sig att det var en bra idé att kommunalisera skolan. Därefter har man mest sett på medan Alliansen privatiserade välfärden och sedan upprätthållit detta nya Marknadssverige. 

Ella:

Politiskt tourettes plus neuros är lika med Socialdemokraterna – the musical. En massa svåra ord flyger mig över huvudet och jag behöver påminna mig om att Johan, som tur är, tittar på samma föreställning och kan förklara vad gränskonflikt är lite senare på baren. Jag hamnar lite utanför zonen under dessa nummer. Till skillnad från Fanny har jag ingen relation till showen, jag kan ha om jag är väldigt full men i regel förstår jag aldrig vad det är man ska titta på när någon dansar. Och till skillnad från Johan så ser jag inget djup i politisk historia. Tyvärr. Refrängen om den “metapolitiska gränskonflikten i det identitetspolitiska diskurssamhället” ger mig kallsvettningar. 

Fanny:

När scenen vänds 180 grader och en röd stor trappa uppenbaras får jag upp hoppet, kanske kan det bli en riktig show trots allt. Livebandet har något rött på huvudet, jag kisar, är det pyttesmå rosor? Det hade eventuellt varit kul om rosorna varit tio gånger så stora, men som sagt ligger “skämtet” i att gråsossar inte kan genomföra den bombastiska musikalformen helhjärtat, allting handlar om budget cuts. Jag väntar spänt på att någon ska komma ut klädd i en rosa klänning i stil med svanklänningen Björk hade på Oscarsgalan 2001, men de röda kavajerna blir bara avlösta av… ännu fler röda kavajer. Skådespelarna vickar lite symboliskt på höfterna och jag skriver ner hade varit kul om någon hade gjort en split. Men Socialdemokraterna – The Musical är INTE den sortens musikal. Frågan är om det ens kan klassas som en musikal över huvud taget, I’m all for postmodern dramatik men föreställningen gör ju inga anspråk på att bryta teaterns konventioner gällande historieberättande. När showen är slut har inget egentligen hänt, inget är förändrat. Folk har pratat om förändring, i klassisk tell don’t show-anda, men ingen har gjort någonting förutom att ta av och på sig 500 olika kavajer. 

Socialdemokraterna – En revy hade varit en mer passande titel, då hade avsaknaden av dramaturgisk utveckling och handling inte varit lika störande. En revy den som är intresserad av politisk satir (det finns en publik), inte en föreställning för den som vill genomgå katarsis.

Johan:

När scenen vänds 180 grader ska de presentera sin nya politiska strategi i en melodifestival, genom att gotta sig i sånger om kärlek till kommunen och en socialdemokratisk idyll som inte finns längre. Det är frid och fröjd tills en av rollfigurerna gör en tolkning av Nationalteaterns Bängen trålar, men sjunger Gängen trålar. Då krockar rättvisetanken med realpolitiska dilemman och festen dör. En tidigare syntlåt om metapolitisk gränskonflikt i en identitetspolitisk epok är bara en trygg tankelek, de kan ju bara vänta ut den. Men när Gängen trålar är vi tillbaka där vi började – hur ska man som socialdemokrat hantera en alltmer auktoritär samtid?

När de sjunger om Marknaden och staten istället för Staten och kapitalet träffar de därför mitt i prick, hur enkelt det än kan låta. Hur ska de förhålla sig till att de faktiskt har förlorat mot marknaden? De kan väl bara vänta. När de i det sista numret sjunger om Palliativ socialdemokrati, om att de är döende, blir deras enda tröst att det plötsligt kan komma en kris och Sverige då återigen kommer vända sig till Socialdemokraterna.

Ella:

Mm. Byråkratsvenska och Melodifestivalen. Jag har varken sett det eller växt upp med det, och jag hatar det. Men de funkade ihop? Den ofta mekaniska och sterila diskussionen kring politik är helt utbytt mot en superschizofren och kaosartad framställning av politik, en som intresserar den kemiskt beslutsfattande. Det slår mig hur viktigt det är att berätta om ideologisk förankring, eller bristen på den, utan ideologisk förankring. Och hur gör man det bättre än i en musikal om politik?

Även om partiets förflutna per se inte intresserar mig så lyckas musikalen skildra den nostalgiska mekanismen i Socialdemokraternas gemenskap. Berättelsen reflekterar hur tron på en myt är ett viktigt bränsle för alla levande ting. Och socialdemokraterna är verkligen ett levande ting i den här uppsättningen. Partiet framställs som en mänsklig kreatur som andas, med splittrade inre röster. Någonstans i fackterminologi-schlagern så berättas det om något djupt mänskligt – en identitetskris.