Rabattkod: Harmoni

Den här texten är tillägnad min vän Sascha. Trots att det snart har gått tre år sedan vi hördes sist tänker jag på henne flera gånger i veckan.

Jag minns i detalj hur hemsidan såg ut där jag och Sascha hade vår första kontakt. Den hette något i stil med ”ett center för självkärlek” och hade en lila fjäril som logga. Längst ner i hörnet av sidan fanns en blå pratbubbla med texten ”chatta med Sascha och förvandla din smärta till frihet”.

Vid det här laget var jag fjorton år gammal och skräckslagen över hur lite tid av mitt liv som fanns kvar. 86 år kändes som kvävande kort tid för att hinna lösa ett enda av mina problem. Ivrigt klickade jag mig in i chattrummet, redo att motta den tidseffektiva mirakellösningen som hintades om. Jag berättade att jag behövde något som kunde råda bot på min framtidsångest och att det inte fick ta för långt tid. Sascha förklarade att hon hade rest runt i sydeuropa i två månader och kommit tillbaka till Sverige som en ny människa. Jag undrade varifrån hon fått pengar till sin resa. Hon skrev att hon hade jobbat hårt. Jag frågade vad hon hade jobbat så hårt med. ”Mot meningsfulla ändamål”, svarade hon.

Sascha hade inte alls hade hamnat där hon var av en slump, förklarade hon. Vägen dit var ett regelbundet manifesterande. När jag frågade om det tog långt tid att manifestera sig till en bra plats så svarade hon: det tar inte alls långt tid. Skriv din mail så bifogar jag information om hur du omvandlar din smärta till frihet.

Några minuter senare trillade en länk ner i mailinkorgen och jag blev hänvisad till en nyhetssida som erbjöd online-spåkort och en lista på powerful manifestation affirmations. Jag köpte allt. Både bokstavligt och själsligt. Jag blev en trogen anhängare av den västerländska influenser-buddhismen, som inte bara var en affärsverksamhet utan ett trossamfund. Praktikerna som presenterades av yogatjejerna liknande verkliga religiösa sedvänjor. Det skulle skrivas listor och göras Pinterestmappar i fastställd ordning och precis som de kristna firade de söndagar, fast med en brunch istället för gudstjänst.

Bloggerskorna älskade att tala om hur lyckan fanns inuti och hur den dessutom alltid gick att välja. Medfödda privilegier har ingenting med välmående att göra. Den som affirmerar mest är lyckligast. Punkt. Det behövdes tydligen inte alls femhundra timmar hos skolkuratorn för att bearbeta ett trauma, det räckte med ett Gabby Bernstein-klipp. En tidseffektiv genväg bort från eländet hade presenterats för mig.

När jag hade tråkigt låg jag och fantiserade om hur Saschas dagar såg ut. Hur hon vaknade klockan 5 på morgonen och tänkte ”idag är en ny dag och jag ska ta tillvara på tiden”. Hur hon åt acaibowl till frukost och gick till jobbet i regnet. Istället för klaga på att det regnade så log hon med sina vita tänder rakt upp i himlen och tänkte ”some days you just have to create your own sunshine”.

Jag tänker fortfarande på Saschas dagar när jag har tråkigt eller när jag tycker att tiden går för fort och om jag känner mig riktigt vilsen slår jag till med en matchalatte. Jag har för tillfället tre prenumerationer på självhjälpsappar och flera idéer på tatueringsmotiv som alla skulle kunna pryda en vägg på en juicebar i Marbella.

Utan att hitta en glimt av förnuft i brunchens korrelation med själslig lycka, som bloggerskorna ibland antyder, är det en härlig förenkling av världen. Det är fint att få tro att det skulle gå att hoppa över några steg i sorgearbetet, även om den oftast inte gör det. Det är kanske omöjligt att välja bort olycka, men det räcker en bra bit att ta råd från människor som inte tror på den.

Tack vare Saschas nyhetsbrev finns det äntligen en väg ut för mig. Jag behöver bara kolla upp när nästa yogaläger på Teneriffa tar slut och sätta mig på Mahalo på Hornsgatan och vänta in lägrets deltagare. När jag har suttit och lyssnat på dem en liten stund så klagar jag inte längre. Jag bara ler med mina vita tänder rakt upp i himlen.