Mr. Pain Riche: Att axla rollen som fabulist

Jag är en rädd liten mus. 

Ändå har jag tagit på mig rollen som fabelredaktör på The Belly Button Gazette.

Jag började med att göra som fabelredaktörer gör mest – gick in på wikipediasidan för fabler. I texten står det saker som att Walt Disneys film- och serieskapelser har djurfabelns antropomorfiserade djur som grund. Och om Aisopos. Han var först med att skriva ner fabler och verkar populär i de här kretsarna. En grekisk, puckelryggad slav.

Jag ska bli den nya Aisopos – med skillnaderna att jag är svensk, rakryggad och herre över min egen kropp. Här är tre fabler som jag kom på. De har alla ett viktigt tema: vi måste våga prata mer om psykisk ohälsa.

Sköldpaddan och haren
som vågade prata mer om psykisk ohälsa

En hare skröt för vännen sköldpaddan om sin snabbhet.

– Vi kan springa ikapp, om du vill, sade sköldpaddan.

– Okej, men du kan aldrig vinna, svarade haren försmädligt.

De sprang ikapp. Haren vann, enkelt. När haren var framme åt han en bit morot med en annan nära vän, kaninen.

De nådde verkligen fram till varandra. 

Haren hade känt sig rätt under isen under månaderna som gått. Han berättade att det varit svårt att koncentrera sig, och att han först nu hade insett att han aldrig kommer att få träffa vårtsvinet igen.

– Insikten kom helt plötsligt. Jag var och skuttade i en park i Årsta och det kom som ett tryck över bröstet och det kändes som att jag skulle dö. Det känns bara som det varit jävligt mycket med allting, fattar du? Jag tror att jag har psykisk ohälsa.

Harens röst sprack, men det var skönt att berätta.

– Ja, herregud, fina vän. Vad fint att du litar på mig och vågade prata. Kom hit, så får du en kram, svarade kaninen.

De tre små grisarna som vågade prata mer om psykisk ohälsa

Det var en gång tre små grisar som bodde hos sin grismamma. De flyttade till varsitt hus. Ett av trä, ett av halm och ett av stenar och murbruk. De samlades då och då hos en av grisarna, tände grisljus och pratade om ditten och datten. Det var skönt att få lätta på trycket ibland.

En dag kom stora stygga vargen och dödade två tyvärr. Den sista som bodde i ett säkert stenhus förlorade därmed båda sina bröder nästan samtidigt.

Ett hårt slag.

Han ringde sin grismamma för att prata av sig och mitt i det hemska blev mor- och sonrelationen bättre. Han vågade prata med henne som en jämlike, om saknaden och den fruktansvärda psykiska ohälsa som uppstått till följd av händelserna. 

Även om han hade återställt allt om han fick valet var han glad över det fina som uppstått mellan dem.

Grodan och skorpionen
som vågade prata mer om psykisk ohälsa

En groda och en skorpion behövde ta sig över en flod. Grodan tvekade.

– Är du säker på att du inte kommer att sticka mig med din giftiga svans?

– Ja.

När grodan hade simmat en bra bit stack skorpionen grodan i alla fall.

– Varför gjorde du det?

– Jag kunde inte rå för det, det ligger i min natur, sade skorpionen och lade till:

– Jag tror ibland att min psykiska ohälsa också är en del av min natur, för att jag har lidit så länge. Men innerst inne vet jag att det inte är så. Jag är så mycket mer än mina neuroser och min ångest. Jag är rolig. Jag är intressant. Jag ser världen på ett helt eget sätt. Det är okej att inte må bra hela tiden – mitt mående definierar mig inte.

– Det är modigt att du vågade prata mer om hur du förhåller dig till din psykiska ohälsa, svarade grodan och dog.

---