Den romantiska komedins premiss

Del två av Mr. Birkins Romcommanifest.

En poppig popsång börjar spela medan bilden tonar in från svart. San Francisco lever. Nej, London, Nej, förlåt, New York. New York lever. ”Fly over”. Montage: Gatorna är stimmiga efter mörkrets intåg, inbjudande, det luktar mat från restaurangerna, unga människor söker sin hemvist för kvällen. Klipp till, ett par i baksätet på en taxi. De konverserar om småsaker och man undrar, är de lyckliga? Nej, glöm det. Den poppiga popsången tonas ner och en röst börjar prata om sin något dystra livssituation med en nypa cynism. Kärleksproblem är huvudtemat i monologen. Till slut kapas den poppiga popsången tvärt och vi är vid en bardisk där samma kvinna som precis hållit monolog konverserar med sin bästa kompis. Nej, det är en man som har pratat under monologen och han flörtar med en yngre vacker kvinna med stor framgång. Eller, han försöker flörta, men det går dåligt för att hans i monologen underbyggda töntstatus nu demonstreras i en kort inblick i hans taffliga kärleksliv.

Jag vill tro att ovanstående stycke summerar öppningen på åtminstone ett tusental romantiska komedier. Det finns en formula och manusförfattarna och regissörerna tycker av allt att döma om att hålla sig till dem.

Det finns givetvis andra vägar att gå. Ett par högklackade skor som går över asfalt (alldeles för ofta burna av Sarah Jessica Parker). Ett montage av romantiska scener där främlingar får utagera schablonbilden av att vara nykär och som sedan klipps abrupt till hur huvudrollsinnehavarens tillvaro skiljer sig avsevärt från denna schablonbild. Eller för all del; Richard Curtis-modellen där huvudrollsinnehavaren synkar en kort redogörelse över sin tillvaro och människorna i hens närhet, korsklippt med scener från nämnda tillvaro och på nämnda människor.

Det skulle kännas rimligt att skriva något så floskligt som att ”det finns inga rätt eller fel”, men av allt romcom-tittande att döma verkar det finnas en konsensus som talar för det motsatta. Det finns ett antal olika sätt att öppna en romantisk komedi på, och oändligt många andra som man ser desto mer sällan. Det går därför utifrån de allra första sekunderna av en romantisk komedi att utröna varför filmer som dessa görs – för att förmedla trygghet, god stämning och, i bästa fall, avlasta tron på kärleken. 

Likt fantasy och science fiction kräver det som ibland kallas ”suspense of disbelief”, i den mån att filmerna bryter mot naturlagar på ett sätt som gör att de gör sig bäst om man helt enkelt accepterar drakars existens som ett faktum, kräver den romantiska komedin i mycket lägre grad att man ger sitt rationella tänkande ledigt för att de ska uppleves som tänkt när de skapats. Istället för byar med hober, orker och allt vad fan det heter tar den romantiska komedin en till platser som vi alla kan känna igen eller åtminstone skulle kunna känna igen och paketerar dessa i en förhöjning av vår egen verklighet. Det flyger inga drakar över New Yorks gator i öppningsscenerna av Galen i kärlek (Something’s Gotta Give), men man vet att en osannolik kärlekshistoria stundar – och att cynism och personliga Tindererfarenheter bäst lämnas vid förtexterna.

När mina klasskompisar i lågstadiet drömde om att vara Aragorn, son av Arathorn, Isildurs arvtagare i Sagan om ringen, ville jag vara William Thacker, resebokhandlare av Notting Hill, älskare av Anna Scott. Varken jag eller mina klasskompisar skulle få förverkliga våra drömmar. De skulle förmodligen hävda att de drömde större. Jag hävdar till denna dag att de var världsfrånvända eftersom drakar inte finns, medan ett av mina större hinder var de barocka bostadspriserna i västra London. Hur som helst är de båda genrernas roll i våra liv sannolikt ganska intakta med en möjligtvis ökad distans på grund av, eller tack vare, mognad.

När filmbranschen kritiseras för att bli allt mer upptagen av ”remakes” och uppföljare finner jag en ärlighet och ståndaktighet i den romantiska komedin i det att den aldrig har hävdat sig vara oberäknelig, konstnärlig, mystisk eller ens av hög klass. Och skulle den vara det skulle många säkert känna sig bestulna på konfekten när de tvingas lämna biografen utan att ha fått bevittna en blöt kyss precis innan eftertexterna börjar rulla.