Ännu en kväll drömmer jag mig tillbaka till när jag var barn.

Jag besöker ofta platser, resor, eftermiddagar med varma mackor och cartoon network, kattguld, saft och digestivekex, första cykelturen en vårdag. Jag går förbi huset där du stod och skar upp äppelbitar, fåglarna sjunger utanför men jag tror att det är du som visslar.

Jag vill komma in, men minns inte hur det såg ut då. Det blir fel varje gång. Varje gång jag försöker så jag stannar på gräsmattan utanför. Bakom mig hör jag skratten från mina bröder, våra hundar skäller och jag tror att de leker. Jag kollar inte bakåt, utan föreställer mig en kväll när du satte upp min teckning på kylskåpet, och lät den sitta kvar tills du dog.

Vi kan förbereda oss för sånt här. Att fortsätta gå in på street view, tillbaka till 2010. Jag skymtar ditt köksfönster bakom träden, lamporna är tända. Här lever du fortfarande. Du har satt på vattnet till potatisen, krattat grusgången eller skjutsat någon till träningen. Här sitter min teckning fortfarande på kylen.

Min psykolog sa att jag inte borde dagdrömma så mycket, att det är en verklighetsflykt. Att jag ska sluta gå in på street view, göra något annat när jag känner för det. Att jag ska jobba på att leva här och nu. Men jag kommer hem till en tom lägenhet. Ingen står och skär upp äpplen, mina bröder sitter inte vid pianot och sjunger, jag irriteras inte över att behöva gå ut med hundarna. Och ännu en kväll drömmer jag mig tillbaka till när jag var barn, men varje gång jag kommer dit finns det ingen kvar.