Uppflugen från arbetarklassen, som många andra invandrarungar från de så kallade “programmen”, växte jag upp i ett hem där kulturkapital och allmänbildning lyste med sin frånvaro. Vi saknade bokhylla såväl som tidningsprenumerationer, vilket, som väntat, resulterade i att min kunskap om samhället, omvärlden och kulturen förblev eftersatt till och med mina sena tonår. Inte nog med att jag inte hade koll på vad som hände på Västbanken, i politiken, i regionen, och i kommunen; jag förstod knappt vad som försiggick utanför planen vid Skytteholm. Det gjorde mig inte så mycket då, då jag inte var särskilt intresserad. Eller så var det bara svårtolkad apati, då tanken på att en dag behöva ta igen missad tid och en dag tvingas läsa ikapp kändes övermäktig.

Obrydd och obildad levde jag mitt liv, med en kunskapsbank som hade en geografisk begränsning på max 10 kilometer åt varje väderstreck, och en kronologisk begränsning på ungefär 10 år. 

Detta tills att Youtube-algoritmerna styrde mig till en minidokumentär med titeln “World’s Scariest Drug”. 

Under filmens gång följer vi en vit, lite halvnördig, pårökt journalist, hela vägen till Colombia, där han pratar med poliser, pundare och prostituerade med syfte att redogöra för hur farligt skopolamin faktiskt är. Det var fantastiskt. Den undermåliga ljud- och bildkvalitén i kombination med de djupt skadade och äkta intervjupersonerna fick mig att känna att jag var där, i Bogota, med reportern. För mig, som allt för ofta spenderade semestrar och lov i lägenheten, visade sig Vice vara en väg till nya, om än otrevliga, världar. 

Så fort filmen tog slut slog jag på en till. “Uganda’s Moonshine Epidemic”. Och en till. “Getting High Injecting Snake Venom”. “Siberian Cult Leader Thinks He’s Jesus”. ”Bride Kidnapping in Kyrgyzstan”. ”We tried Sneaking Journalists into North Korea”. Det tog aldrig slut.

Den ena fullkomligt rubbade dokumentären följde den andra. Berättelser om zombiedroger, japanska sexleksaker, kannibalism och kriminella organisationer. Varje gräv, mer otroligt och fängslande än det förra. Varje reportage, en syndpackad psykos. Det var som att varje murvel, i ett ryck, kunde begära en kameraman och ett par flygbiljetter, för att sedan springa på varenda liten lead, oavsett hur feberdrömmigt. Man fick direkt känslan av att redaktörerna sket lika mycket i mediehusets budget som reportrarnas säkerhet; kanske var det därför de nu går under.

Vice var ett helt annat universum än Mitt i Solna, den enda nyhetskälla som trillade ner i vår brevlåda. Vice representerade den omättliga nyfikenheten. Den djupt rotade drivkraften som fick en att googla hur man bygger en hemmagjord bomb med en Casio-klocka, hur man gör crack i sitt hem, och hur man går med i Hells Angels. Vice gav svaren på alla dumma killfrågor, och lite till. De sensationella rubrikerna och den otroligt enkla ansatsen sänkte tröskeln tillräckligt mycket för såna som jag. Dumma, kunskapsfattiga pojkar fick pushen som krävdes för att få upp ögonen för omvärlden, politiken och berättandet.

När de mest chockerande dokumentärerna slutade stimulera mina dopaminreceptorer började jag klicka på länkarna som faktiskt hade betydelse. De om polynesiska ungdomar som deporteras till hemland de aldrig känt. De om barnen i London, för vilka knivslagsmål var vardag. De om högerextrema strömningar som spred sig som en löpeld över västvärlden.

Idag är jag privilegierad nog att åtnjuta allt möjligt redaktionellt innehåll, i både rörlig och skriftlig form. Men trots det känner jag ett unikt pirr i magen när jag ser en notis om att Fijiöarna har ockuperats av karteller. Inte på grund av skadeglädje, utan på grund av vetskapen om att jag aldrig någonsin hade känt till Fiji om det inte vore för Vice – för Vice visade mig världen.