För några månader sedan startade jag Instagramkontot Politikermat. Tillsammans med mina goda vänner och medskribenter på The Belly Button Gazette, Laura Ingemarsson och Clara Popenoe Thor, har jag lagat och tvingat i mig själv mängder av maträtter som politiker tipsat om. Sedan vi startade kontot har vi återkommande fått frågan “varför?”. “Varför äter ni just politikers recept?” och “Varför är ni så intresserade av vad politiker äter?”. Jag har svårt att svara varje gång. ”Är det inte självklart?” tänker jag alltid. Det är intressant med politik.

Men det är egentligen inte ett svar på frågan. Att vara intresserad av politik är att vara intresserad av vad politiker gör på jobbet och inte vad de gör när de väl tar ledigt. Det är ju det som står i motioner, det som sägs på kongresser och det som skrivs i debattartiklar och dess konsekvenser som är det jag i grund och botten bryr mig om – inte att Karin Wanngård (S), finansborgarråd i Stockholms stad, har vitlök i sin bönsmoothie.

Det är mer än de folkvaldas matvanor som jag och andra politikintresserade fastnat för trots att det egentligen saknar direkt politiskt innehåll. Mina tidigare nämnda vänner Laura Ingemarsson och Clara Popenoe Thor har till exempel gjort varsitt uppmärksammat Spotifygräv kopplat till regeringen. Tidigare i våras redogjorde Laura Ingemarsson för statsministerns musikvanor i Tankesmedjan i P3 och i höstas kunde Clara Popenoe Thor avslöja vad de döpt sina Spotifylistor till i Göteborgs-Posten (den sistnämnda med det Guldspadenvärdiga avslöjandet att kulturminister Parisa Liljestrand (M) döpt en av sina till Milfmamman).

Men det är inte bara mina nära vänner som har ett smalt intresse för vad politiker gör privat. Inför varje riksdagsval frågar kulturredaktionerna partiledarna om deras kulturvanor. Likt barn som fyller i en “mina vänner-bok” får partiledarna berätta vad de läser, lyssnar och tittar på. Partiledarna tvingas parera mellan att inte framstå som för snobbiga men samtidigt lagom kulturintresserade för att inte få pisk av samma kultursidor som ställt frågorna. Det är ofta en underhållande läsning och man lär sig saker som att Fredrik Reinfeldt gillar Camilla Läckbergs deckare, att Ulf Kristersson lyssnar på Taylor Swift och att Ebba Buschs värsta kulturupplevelse någonsin var Henrik Schyffert.

Så varför bryr vi oss om allt det här? Är det en slags sent utvecklad fangirl-besatthet likt den alla beliebers och directioners visade prov på under 2010-talet? Jag kan inte tala för alla men jag kan inte påstå att jag ser upp till och älskar våra folkvalda så mycket att jag kan betrakta mig själv som ett fan. Jag åkte inte till Kiruna och väntade utanför ishotellet hela natten för att få en skymt av Ursula von der Leyen under kommissionens besök. Jag har inte affischer på Pär Nuder eller Thomas Östros i sovrummet (eller någon annanstans för den delen) och jag kände mig inte benägen att starta hashtagen Cut för Löfven när Stefan Löfven avgick. 

Istället tror jag att intresset för politikern bakom politiken grundar sig i en vilja att förstå. Vissa söker politiska budskap och symbolik i makthavarnas mat- och musiksmak. Andra använder sig av det för att försöka bilda sig en uppfattning om de ansiktslösa personerna som har inflytande över våra liv. Oavsett om man lyckas eller inte skapar det i varje fall en känsla av att man har försökt närma sig politiken. 

Och det fastnar. Det är lätt att ta till sig och lättare att komma ihåg än reella förslag. Det finns en anledning till att jag hörde talas om Lars Leijonborgs orakade pung och Bill Clintons cigarrer långt innan jag kände till förslag om språktester och införandet av “Don’t ask, don’t tell”-policyn. Det var helt enkelt det som är top of mind när man hör deras namn och det som lever vidare.

Denna kunskap kan verka värdelös men har trots allt ett värde.

Utskottsarbete och budgetpropositioner är viktiga och intressanta men även den mest politikintresserade kan hålla med om att det inte alltid är så roligt. Dum fakta om mänskliga ting lättar upp och gör det mer lättsmält. Det gör att man orkar bry sig.

Talmannens kakor, också känt som alla politikreportars hatobjekt, var nödvändiga för att folket skulle orka hänga med i alla vändor under den rekordlånga regeringsbildningen 2018/2019. Misstolka mig inte, talmannens kakor fick oproportionerligt stort utrymme i media. Bitvis kunde man tro att Norlén skulle släppa en bakbok och inte att han gav partiledare i uppdrag sondera terrängen så att Sverige skulle slippa ha en expeditionsregering. Men det gjorde den långsamma rapporteringen uthärdlig.

Bönsmoothien, talmanskakorna och Spotifylistan  “Milfmamman” är alla viktiga för att vi ska orka bry oss om det andra.