Redan innan Loreen hunnit framföra sin låt i årets Melodifestival, innan vakterna hunnit släpa av miljöaktivisterna från scenen i deltävlingen i Malmö och långt innan hon vann i Friends Arena hade det börjat pratas om en vinst i Eurovision Song Contest.

Så fort allmänheten fick höra Loreens låt ”Tattoo” blev den snabbt en favorit hos både det svenska folket och internationella Eurovision-fans. Låten har toppat bettingsidorna sedan slutet av februari. Loreen har som vi alla känner till redan en Eurovisionsvinst i bagaget med ”Euphoria” och även om “Tattoo” inte riktigt är samma mästerverk har vi alla blivit övertygade om en blågul seger i Liverpool. Jag har vänner som frågat sig vilken svensk stad som ska få vara värdstad för Eurovision nästa år och den som har kollat på semifinalerna lär inte missat när kommentatorn Edward af Sillén nämnt hur historisk Loreen kan bli på lördag om hon vinner en andra gång.

Hela det svenska folket verkar vara övertygade. Vi vinner.

Men det finns ett hot från öst. Och nej, den här gången är det faktiskt inte Ryssland. Den här gången heter hotet Käärijä och kommer, som man kan gissa genom antalet ä:n i hans namn, från Finland. Hans låt “Cha Cha Cha” handlar om att “dansa loss” och låter som någonting Sanna Marin “dansar loss” till under sina mjölfester. Om Markoolio hade valt att göra musik på finska hade det inte varit långt ifrån det här.

Oavsett om man tycker att låten är barnslig eller charmerande rolig är Käärijä och “Cha Cha Cha” någonting vi aldrig sett förr i den här tävlingen, vilket har gjort honom omåttligt populär. Även om han ligger en bra bit bakom Loreen i oddsen har han ett stort stöd hos fansen och ett nummer i startordningen som talar till hans fördel. Faktum är att ett finskt bidrag inte varit så här förhandstippat sedan 2006 när Lordi slog vår Eurovisionvinnare Carola.

Visst är det kul med lite spänning i Eurovisionfinalen men det är någonting som känns lite extra jobbigt om historien skulle upprepa sig just i år. Den känslan är jag inte ensam om. Under Finlands framförande i semifinalen i tisdags twittrade före detta ministern Annika Strandhäll (S)  “De kan inte både gå med i Nato innan oss och slå oss i #Eurovision2023. ”Då kommer vi som nation behöva ett omtag. Dessutom kan han inte sjunga.” under Finlands bidrag.

Hon satte ord på mina känslor. Även om Finlands sak är vår vet vi alla att varken Natomedlemskapet eller en finsk vinst i Eurovision är just vår. Vi kan försöka vara glada för våra grannars skull men det är ändå en skavande känsla som överskuggar glädjen för deras framgång. Det jobbiga är inte att det går bra för Finland. Det jobbiga är att det inte går lika bra för Sverige. 

I Dagens Nyheter (11/4) skrev Lisa Magnusson att Sverige som brukade vara bäst på allt nu blivit ett land på dekis medan våra nordiska grannar verkar må toppen. Norge har sin olja, Danmark sitt hygge och Finland allt. Det blev tydligt under coronapandemin när Finland hade koll på läget och Sverige stod handfallet.

Det är en bild som alla som lyssnade på Sveriges Radios “Europapodden” under pandemin kan känna igen sig i. I avsnitt efter avsnitt vittnade människor i våra grannländer om hur bilden och attityden gentemot storebror Sverige, som alltid trott sig vara bäst på allt, förändrades i samband med vårt sätt att hantera pandemin. 

Det är inte bara pandemin som påverkat bilden av oss själva och andra syn på oss. I Svenska Dagbladet (29/3) skrev Henrik Torehammar om den svenska självbilden och Natoprocessen. I texten skrev Torehammar om när en norsk statsvetare sa att vi svenskar har en ”besserwissermentalitet” trots att vi “ofta har fel” och tog migrationsfrågan som ett exempel. I frågan om migrationen har vi svenskar suttit på höga moraliska hästar, men sedan svängt och tagit efter länder som vi tidigare kritiserat högljutt.

Oavsett vad man tycker om coronahanteringen, migrationspolitiken eller det svenska samhället överlag har den svenska självbilden fått sig en törn under de senaste åren.

Den allmänna känslan i Sverige och världen verkar vara att Sverige som alltid varit duktigast på allt nu har halkat efter. Vi är vana vid att vara bäst i klassen och Eurovision är inget undantag. Vi har varit så duktiga att vi lånat ut dansare till våra konkurrenter, skickat Christer Björkman till USA som tävlingsproducent och sålt våra låtskrivartjänster till länder med mycket pengar och lite yttrandefrihet. Vi har näst flest vinster i Europa, kvalat till final varje år utom ett (som vi helst inte pratar om) och har det senaste decenniet bara missat topp tio två gånger.

Vi är helt enkelt bäst på Eurovision. Och i en tid när vi och andra har känslan av att vi är ett land på glid känns det som att det är det enda vi har. Om vi förlorar kommer vi, som Strandhäll säger, behöva ett omtag som nation. 

Än så länge kan vad som helst hända. Det som händer på scen under lördag kväll är allt som räknas. Kanske vinner Österrikes låt om Edgar Allan Poe, Norges bisexuella anthem i EPA-dunkformat eller israeliska Addison Rae. Men om ingenting oförutsägbart händer kommer det stå mellan Sverige och Finland. Det är de nationella jurygrupperna och europeerna hemma i TV-sofforna som bestämmer om Mumintrollens framgångssaga fortsätter eller om Sverige får behålla sin självbild.