Jag vet att jag verkar samlad och så. Men som barn var jag faktiskt galen. Alltså inte på ett utåtagerande, energiskt sätt, utan som i sjuk i huvudet. En pojkes värld är inte en förlåtande plats, allra minst inför pojken själv. Så när pojkens dagar fylls av hans egna psykiska specialiteter är responsen att göra motstånd. Och där det finns motstånd finns det rädsla.

Min galenskap kom i form av tvångstankar, OCD. Inte någon lekmannaversion som att man måste släcka och tända lampan tre gånger när man går in i ett rum. Åh, nej. Jag var på de tunga grejerna. Tänk om mina föräldrar kommer döda mig-skit.

En tanke uppstod, i all sin harmlöshet, som en hypotetisk lustighet, men som jag blev rädd för och därför inte kunde släppa. ”Sjuka” tankar som passerar i allas medvetande, vill jag tro, men som jag såg som tecken på att något var allvarligt fel med mig. En tanke kunde bli till hot. En dum tanke, som jag beskrev för min mamma när jag behövde avlasta mig.

Mamma. Jag hade en dum tanke.

Dissonansen mellan att inte kunna sluta tänka en tanke och den intellektuella medvetenhet om att tanken var just dum fick mig att känna mig dysfunktionell, sjuklig och konstig. En pojke med en inbillad hemlighet som när som helst skulle kunna genomskådas. Eller att jag, under de sämre episoderna då de dumma tankarna infekterat mig så pass att jag i stunder så gott som accepterade dem som sanning, faktiskt skulle bli genomskådad. Genomskådad som schizofren, blivande pedofil, seriemördare-in-the-making, eller vad det nu var som plågade och skrämde mig just då.

När jag var tio gick jag till barnpsykolog för första gången. Det var inte så effektivt, men gav mig en förståelse för mina problem. Med tiden blev min medicin att försöka strunta i de dumma tankarna. Men för att strunta i dem behövde jag lära mig att släppa kontrollen. Mina mer konventionella tvångssyndrom, som att söka symmetri i de mest meningslösa saker eller att vika en tröja noggrant innan jag slängde den i tvättkorgen, såg jag först som ett sätt att stävja kontrollbehovet även inför det som inte fanns. Det som min hjärnfabrik fabricerade så effektivt – som den hypotetiska hjärntumören. Men att söka kontroll var bara mer av samma problem. Mer av rädslan. Så jag tillät mig själv att bli alltmer, ja, slarvig. Försöka bekämpa ängsligheten där den var fysisk för att i längden kunna hantera den där den enbart var psykisk. Det ligger en tröja på golvet – låt den ligga. En sko ligger upp och ner – låt den va. Jag har inte tvättat händerna på en timme – slicka på dem.

Med tiden blev jag bättre. Det ostrukturerade blev en dygd. Och jag kunde bli mer avslappnad. Den lugna person jag framstod som utåt mötte så sakteliga en frände på insidan också. Åtminstone mer. Jag hade fortfarande tvångstankar, men blev bättre utrustad att hantera dem. Jag lärde mig att förstå de små sensationer som uppstår när en tanke håller på att få fäste och kunde avfärda dem. Givetvis med Sertralin till hjälp.

Jag har sedan mina sena tonår aldrig haft svårt att prata om mina tvångstankar. Tvärtom har jag känt mig stolt över hur lätt jag har att blottlägga min neurotiska barndom. Stolt över hur jag kan erkänna att det inte är passé, utan att jag är medveten om att den typen av psykiska besvär kommer och går. Att de är en del av mig. Ingen superkraft, en plåga, men som jag alltid har velat tro format mig. Att tvångstankarna kanske till och med går hand i hand med mina mer förtjänstfulla kvaliteter.

För även om det finns rädsla där det finns motstånd, finns det också något så präktigt som framsteg. Personlig utveckling.

Mina tvångstankar är som en pågående och extremt navelskådande exponeringsterapi. 

Vad exponeringen består av? 

Mig själv och mina tankar. Hur några få av min tankar blir som svarta hål i mitt inre och ständigt drar min uppmärksamhet in mot sig.

Så jag exponeras för de tankar som kommer inifrån, som skrämmer mig, och lär mig sitta med dem.

Vad terapin botar?

Rädslan för mig själv.