När Ella Löfmark och Fanny Lindstedt Grahn lyssnar på ljuddraman gör de det med olika känslor inför den intimitet de får ta del av. Och hur de tolkar röstens betydelse och ton utan en kropp tar dem till olika platser – i såväl mående som bedömning av kvaliteten.

De fria

Regisserat av Peter Grönlund, med Hedda Stiernstedt, Alexander Abdallah, Felix Sandman, Julia Marko Nord och Sofia Karemyr producerad av Spotify Studios.

Ella:

Radioteater skiljer sig från ljuddrama, så mycket vet jag. Som namnet berättar så är radioteater förankrad i teater, medan ljuddramat är en modern blandgenre som påminner mer om TV-serier och film. Tonen i ett ljuddrama ska vara mer intim än den i radioteater. Genrens potential har diskuterats mer än den har uppfyllts. Podcastformatets tid är inne och så vidare, men trots detta har inget ljuddrama fått något ordentligt genomslag. Än. Det tycks vara svårt att kombinera det konstnärliga med en snabb och förtätad ljudupplevelse. Antingen mynnar resultatet ut i en halvblaskig, halvproffsig SR-komedi eller sker det under titeln “modernistiskt formexperiment” och är en splittrad samling ljud utan röd tråd. 

I audiodramat De fria berättas om en grupp vänner som köper en avlägsen gård i Värmland där de planerar att bli självförsörjande. Hedda Stiernstedt spelar Matilda, vars pojkvän pojkvän Rami spelas av Alexander Abdallah (som i rollen har en komiskt modern arbetstitel som har med bitcoins att göra, kul). Även om det känns som att jag ser Stiernstedt och Abdallah tillsammans hela tiden, är detta mig veterligen deras första produktion tillsammans.

Man vill så gärna att någonting med Hedda Stiernstedt ska kunna vara osexigt. Hon kan inte pricka av alla boxar. Men jakten på fel fortsätter, för att spela audiodrama, det kan hon. Jag ryser av bara tanken på hennes halvhesa fnitter i öronen. Manuset består av dialoger som, genom deras brist på dramatik, känns obehagligt intima. Det känns som att jag smyglyssnar på ett telefonsamtal på tunnelbanan, fast hör båda parterna. Handlingen flyter på mjukt och naturligt samtidigt som en ondska bubblar upp och fyller berättelsen. De pratar om kombucha-odlingar och öppna relationer och samtalen känns enormt obehandlade och improviserade, minuterna passerar utan att jag hinner tänka. De fria är fyra timmar av skräck-ASMR.

Ernaux’ flickor 

Ett nobeldrama inspirerat av En flickas memoarer producerat av P1

Fanny:

Hjälp. Så känner jag så fort jag börjar lyssna på Ernaux’ flickor av P1 drama inspirerat av Annie Ernaux roman En flickas memoarer. Lola Zackow och Jonas Karlsson viskar tätt i mitt öra. Det är ett minne som beskrivs, ett möte mellan en ung flicka och en äldre man. Vi vet vad som ska hända. Jag vet. När mannen ska beskriva flickan blandar han ihop henne med någon annan, med alla andra flickor som någonsin funnits. Mitt hjärta börjar klappa av ångest. Jag vet.

Det är inte ett övergrepp, det är inte något annat heller. Så säger flickan, eller kvinnan som berättar om minnet av flickan, om och om igen. Hon vill träffa mannen, hon vill bara få det överstökat som man så ofta sa när man var just en flicka. Ändå känns det fel, ändå vill hon inte.

Vi möts med det plågsamt uppenbara faktumet att en man och en flicka inte kan mötas på något annat sätt än i just rollerna som man och flicka. Det finns inget mänskligt könlöst möte. Hon är en flicka, hon spelar en flicka. Han ser en flicka. 

De berättar tillsammans om minnet, och är ibland oense. Sa jag verkligen så? säger mannen. Ja, så sa du, säger flickan. Hon försöker skriva om sitt minne, förtydliga och förstå det. Det är inte ett övergrepp, det är inte något annat heller. Dramatikern Lola Zackow, som även spelar flickan, säger i ett klipp att dramat är världens minst originella berättelse. När jag hör det blir jag först irriterad, we get it det är jobbigt att vara tjej, men inte så jobbigt, inte för alla väl? Jag måste lyssna på det tjugosju minuters långa dramat i omgångar, det blir för påfrestande att höra mannen andas in i mitt öra och beskriva en flicka som står på andra sidan av en ytterdörr och väntar på att få komma in. Han beskriver henne fel. Han beskriver någon annan, han beskriver mig. 

Trots att vi inte ser något av det som händer känner jag mannens tunga kropp, hans sugande blick. När han irriterat frågar flickan om hon inte ska ta av sig skorna, om hon bara ska stå där, är det helt plötsligt jag som skäms. Ljudformatet får mig att känna mig kvävd. Jag vet inte om någon som inte har varit en flicka skulle uppleva samma sak, men jag känner mig nästan för mött av det jag hör. Haha, vilket lyxproblem. Den här konsten talar till mig FÖR mycket. Jag trycker på paus. Jag ska lyssna klart, jag måste bara andas lite.

Måsen 

I regi av Lars-Levi Laestadius, baserad på Anton Tjechovs pjäs

Ella:

Det tar alltid några minuter att vänja sig vid teatersvenska. Utöver rösten som läser upp tunnelbanehållplatser så hörs den knappt någonstans längre. Det gäller att vara TY-DLI-G med långt YYY och ett markerat G. Många betonar varenda ord, hur oviktigt eller onaturligt det än låter.

För de som är obekanta med Tjechovs fantastiska pjäs Måsen så handlar den om Konstantin som är kär i Nina som är kär i Trigorin. Trigorin är en berömd författare, Konstantin vill bli en berömd författare och Nina vill bli en berömd skådespelerska. Kärleken i pjäsen rasar som dominobrickor, och som vanligt med Tjechov så händer ingenting förrän allt har hänt och det är för sent.

Nina är allt för mig. Jag döper alla mina döttrar efter henne. Både Trigorin och Konstantin älskar henne, och hon dem. Trigorin är en kärlek med föreställningar och drömmar, och Konstantin den sorten som kräver daglig uthållighet och mod. “Det handlar om att bära ett kors och fortfarande tro”, säger Tovio Pawlos Nina.

Det jag insåg är allra svårast att förmedla i audioformat är karaktärernas åldrar. Det finns inget stilistiskt sätt att förmedla en ålder genom bara rösten utan att det blir schablonmässigt. I den här pjäsens fall var det en stor förlust. För mig handlar Ninas karaktär till stor del om ungdomens frustration – att vilja leva ett upphöjt liv och samtidigt vara en varelse som inte överlever utan trygghet och förankring (att vara eller inte vara en mås).