När Ella Löfmark och Fanny Lindstedt Grahn sätter sig, bakfulla och sköra, i Strindbergs Intima Teater, gör de det redo att ta del av Selma Lagerlöfs och Sophie Elkans kärlek och rivalitet i en känsloladdad berättelse om två kvinnors sammanflätade liv.

Selma och Sophie

Fanny: 

Jag är skör när vi sätter oss i salongen på Strindbergs intima, dels på grund av en intensiv bakfylla och dels på grund av att jag precis kommit från ett långt psykologsamtal influerat av nämnda bakfylla. Det var längesen jag hade en tjuga i plånboken, men det är typ min färskaste bild av Selma Lagerlöfs ansikte. Min pappa tvingade en gång med mig på en roadtrip till Mårbacka i Värmland och det enda jag minns därifrån är bullen vi åt på caféet efteråt. Vad handlar ens Nils Holgersson om? Någon som flyger på en duva? 

Ella: 

Jag har också varit i Mårbacka och jag minns inte ens bullen. Men ja, det vilar något präktigt över Lagerlöf. Kanske är det när hon målas upp som “dåtidens powerkvinna” i kombination med 20-lappen som gör det svårt att betrakta henne som något annat än kulturkanon. Jag tycker att Nils Holgersson är toppen, men sättet hon tar sig friheten att vara ironiskt på ett ocoolt sätt gör henne tyvärr onårbar för mig. Berättelser om dåtida homosexualitet är alltid drabbande av samma anledning – en kärlek som saknar titel. En relation som ännu inte har ord för att beskriva sig själv. “The love that not dare to speak its name” är en fantastisk antologi om just detta. På Strindbergs Intimas lilla, mörka scen återskapas det frirum som Sophie och Selma byggde för sin kvinnliga tvåsamhet. Vi ser en skildring av två kvinnors intensiva kärlek, rivalitet och vänskap. En vacker text fick komma till liv i direkt tilltal till publiken och intensivt samspel. 

År 2008 gav Albert Bonniers förlag ut en samling av Selma Lagerlöfs brev till Sophie Elkan, hennes romantiska intresse och väninna. Den heter ”Du lär mig att bli fri”. Chockerande bra titel? Just de orden yttras aldrig i pjäsen men flyger runt som en andemening genom föreställningen. Vid ett tillfälle säger Selma “Vad ville våra undermedvetna när de förenade oss med varandra?”. Troligtvis att frigöra de båda. De två kvinnorna är obundna på varsina vis. Sophie vidgar Selmas horisont genom att ta henne ut i Europa och erbjuda fart och fläkt, medan Selmas självständighet och egensinnighet visar Sophie hur det går att leva ett liv utan att kuva sig. 

Fanny: 

Suprise! Jag blir rörd. Lotti Törnros och Bodil Malmbergs Selma och Sophie har ett hela tiden pågående samtal. De vill prata med varandra och de vill prata med varandra om allt. Men alla vi som någonsin känt hur en vänskapsrelation sömlöst glider över i kärlek vet hur läskigt det blir när man helt plötsligt ska börja uttala ett riktigt vi. Skådespelarna rör sig i takt med varandra, de faller ihop på golvet till Beatrice Elis lesbiska anthem Girls och åmar sig synkroniserat från varsin sida av scenen, tillsammans fast inte, och brevväxlar från två skrivbord i en välkoreograferad dans. I min bakfylla upplever jag hur de två kvinnorna smälter ihop, eller snarare självmant flätar ihop sig med varandra med stor entusiasm, i samtal, drömmar och handling. Det är så skönt med lyckliga slut. Skoja. Så är det såklart inte. Om två konstnärer med samma sorts praktik är ett par med dåliga odds, testa två kvinnliga konstnärer med samma praktik. Nej, jag menar inte att kvinnor på något sätt är biologiskt programmerade till att jämföra sig och bli avundsjuka på varandra, men eventuellt socialt programmerade. Det blir problem.

Ella: 

Selma har en kompromisslös bundenhet till sitt författarskap som både imponerar och skrämmer Sophie. Skrivandet är större än allt, till och med kärleken. Hon varnar Sophie för att “välja kärleken för kärlekens skull” och menar att det vore att låta livet spilla. Att den litterära världen är den verkligaste försätter Selma i en okränkbar ensamhet som Sophie alltid står lite utanför. Trots att hon är underlägsen i förälskelsen för Sophie så är den primära kärleksrelationen till arbetet, och därmed till jaget. Sophies flyktighet och neuroticism beskrivs som kärnan av hennes konstnärskap, men också det som gör henne oförmögen att fullt nå ut med sina texter. Detta är en insikt som blir särskilt tydlig i kontrast till Selmas bestämdhet och styrka. Duras citat om att “vara starkare än det man skriver” passar bra för att beskriva skillnaden mellan de två kvinnorna. Selma är starkare än det hon skriver, men inte Sophie. I mitten av pjäsen ger Selma återkoppling på ett av Sophies manus, varav Sophie faller ut i storgråt efter att ha hört kritiken. Att vara den minst begåvade men den mest älskade är en position som ligger mig varmt om hjärtat, och när Sophie i slutet av pjäsen säger “Jag vill ingen annan biografi ha än utdrag från dina brev till mig” faller jag också ut i gråt. Hon är så fin, mitt emellan ynnest och avund. 

Fanny: Relationen är mycket ett maktspel, i alla fall från Elkans sida. Selma är gränslös i sin kärlek, som hon tyvärr delar lika mellan sig själv och Sophie. Hon ger allt till henne, men råkar samtidigt bara vara en större författare än sin kärlek. Sophie blir avundsjuk, förståeligt, och tar till det enda knep hon har: hon blir kall. Selma blir förkrossad, hon klamrar sig fast vid Sophie, det är fysiskt påfrestande att se på. Ett begärt avstånd skiljer dem åt och som det så ofta blir så inser Selma att det faktiskt finns andra personer som uppskattar henne för den hon är, och som vill ge henne allt. Det begäret hon en gång kände enbart för Sophie känner hon nu ännu starkare för någon annan. Hon pratar med Sophie om sin nya kärlek och åmar sig mot en stol. Och, som på beställning, blir Sophie därmed den besatta. Nu är det hon som klamrar sig fast vid Selmas ben och ber om att bli älskad. Kärleksrelationen har aldrig uttalats i sin form, och trots att det smärtar går Sophie med på att dela sin Selma med en annan. Hon inser kanske att hennes liv redan är skrivet utifrån hennes relation till författaren Selma Lagerlöf, och kanske räcker den historieskrivningen. Paret lämnar scenen, och oss i publiken, och går ut hand i hand i ett ohörbart förtroligt samtal. Berättelsen om Selma och Sophie får vi ta del av, men det viktigaste, det som bara de förstår, har vi ingen aning om.