Fabel: Fred Balke är tillbaka som fabulist. Den här gången berättar han om två abborrar på ett café som har lite svårt att nå fram till varandra.

Havet börjar bli mörkt. På ett abborrehak sitter två aborrar.

– Jag har hört gudarnas språk och det gör mig ensam, säger den ena abborren som heter Peter Sillman.

– Blubb blubb, svarar den andra som heter Blubbis.

– Jag minns inget från min tid som yngel. Jag tycks inte ha fått den abborre-uppfostran som ni andra verkar ha. Jag vet att jag varit på en plats utan vatten, men minnena från min gamla verklighet har lämnat mig. Min abborrehjärna tycks inte vara gjord för att härbärgera dem.

– Blubb blubb blubb, svarar Blubbis.

– Men jag vet en sak. I min yngeldom hörde jag ett språk, ett Rent språk. När det Rena språket talades beskrev det sakerna så som de faktiskt är. Det Rena språket är inte ljud som symboliserar verkligheten. Det Rena språket är verkligheten.

– Blubb.

– Jag förstår inte det Rena språket längre. Jag har glömt det. Men det har format mig. Med all respekt, Blubbis, så klarar jag snart inte av ett liv där jag fortsätter umgås med aborrar som bara säger “blubb” om och om igen. Dessa ständiga “blubb”! Ingen förstår mina tankar och känslor. Jag känner mig som den ensammaste fisken i havet.

– Blubb! Blubb!

– Säg mig, Blubbis, vad är vår verklighet vävd av, om inte språk? När den första fisken sade “simma åt höger”, så skapades vänster. Egentligen finns ju bara vatten i ständig förändring. Höger och vänster, bra och dålig, rätt och fel. Ord som tillhör en illusorisk verklighet. Inte undra på att allt jag säger känns som trötta lögner.

– Blubb, blubb, blubb, säger Blubbis.

– Jag tror att det finns någon eller några där uppe, ovanför vattnet. Saker som är större än vi kan tro. Åh, herregud. Jag klarar snart inte av att vara så här ensam.

Plötsligt ringer det i Blubbis abborre-telefon. Han har aldrig sett ett sådant nummer tidigare. Det är märkliga krumelurer, inte vanliga fisksiffror.

När han plockar upp luren hör han en mans röst. Blubbis har aldrig hört en man förut. Tonen är lugn och samlad.

– ⏧☈⌰☊⏧ ⍴⎾⟟⎎⏧ 🜅⟟⎎⏧ 🜅☈ℇ⏧⏧ 🜅☈ℇ⏧⏧. 🜅☈ℇ, säger människan Fred Balke. 

– Blubb, blubb, svarar Blubbis.

Blubbis märker att han själv tvekar. Det är en ny känsla. Tidigare har han mest blubbat på utan att tänka efter.

– ℍℇ⎾⍻ ⏧ℇ⎾⍑ ⏧ℇ⍑⍑ ⎎⍓ℇ⎾⎾ 🜅ℇ⍑⍑ ⌦⎾⌰⌦⌦⟟☡, fortsätter Fred Balke.

Efter en tid lägger Fred Balke och Blubbis på luren. Blubbis kan inte avgöra om de pratat i tio minuter eller tio veckor. Han ser Peter Sillman i ögonen.

– Förlåt för alla dessa år, min vän. Nu förstår jag dig äntligen. Du måste ha känt dig så ensam och jag önskar att jag kunde varit där för dig. Jag älskar dig, säger han.

Peter Sillman verkar titta på en punkt långt bort i fjärran.

– Snälla Peter, svara. Kan du förlåta mig?

– Blubb, blubb, blubb.