När Ella Löfmark och Fanny Lindstedt Grahn går och ser Körsbärsträdgården på Dramatens Stora scen gör de det med helt olika inställning. Ella går som en Tjechovskeptiker, medan Fanny gör det med inneboende känsla av ägandeskap inför hela berättelsen. Men de båda lämnar med liknande känslor – något fattas.

Körsbärsträdgården

Fanny:

Även den här veckans recension börjar med en bekännelse: jag har en ohälsosam relation till Körsbärsträdgården av Tjechov. Okej, jag förstår att många av er som läser kräks av den meningen, men det är sant. Jag ser dess tematik i allting jag gör, jag messar repliker från den vid random tillfällen och jag har länge tänkt tatuera in de bevingade orden hela Ryssland är vår trädgård i svanken (förut i alla fall, nu har jag börjat tänka om). Jag tänker helt ärligt, på något bebisaktigt plan, att jag äger Körsbärsträdgården. Att jag förstår den här allmänmänskliga berättelsen om förnekelse och hopp bättre än alla andra. Ja, ni hör ju.

Originalberättelsen kretsar mycket kring det fysiska rummet. Herrgården ska säljas på auktion för att betala familjens skulder. Tjechov fyller hela sidor i manus med rumsbeskrivningar och som alltid med Tjechov så får man tolka honom generöst. Det går självklart inte att bygga upp en sjö långt bort helt naturtroget på en teaterscen, men i Dramatens uppsättning har man inte ens försökt. Rummet är dystopiskt, slitet och helt tomt, om man bortser från en uppställning stolar längst bak där de skådespelare som inte spelar sitter. Rysk teater är krånglig, inte nödvändigtvis för att plotten är komplicerad, Körsbärsträdgården handlar ju egentligen bara om ett hus som måste säljas och alla människor som hanterar detta faktum olika bra. Det krångliga handlar mer om att det finns 15 olika roller med 5 olika namn var, samt ett eller två smeknamn, och det fysiska rummet hjälper oss att hålla ordning på alla. Regissör Michael Thalheimer gör det inte enkelt för någon som är obekant med berättelsen att förstå vilka karaktärerna är, eller hur deras relationer ser ut.

Ella:

Jag har alltid vetat att Tjechov har något, men för det mesta inte förstått vad detta är. Jag har läst honom, sett Fanny Lindstedt Grahn och andra vara bländad av beundran, men själv känt att denna beundran varit för långt bort för mig att nå. Till viss del känner jag fortfarande så. Jag kom till Dramaten med förstoringsglas på ögonen, redo att behöva kisa mig igenom föreställningen för att fullt uppfatta de minimalistiska uttrycken som (tydligen) är Tjechovs specialié. Grundberättelsen har minst sagt en brist på spektakulära händelser, som Fanny nämner ovan. Men Dramatens uppsättning är allt annat än återhållsam. Pjäsen inleds med en Lopachin, iklädd knallblå dunjacka och hängande ölmage, och Manuela Bjelke som utför ett extravagant dansnummer i bakgrunden. Thalheimer har behållit manusets vardagliga, bagatellartade konversationer, men låtit dessa bli till schablonartade, nästan satiriska scener. Vi fick fortfarande ta del av människor som pratar förbi varandra utan att riktigt nå fram, men utan känslighet. Varje gång karaktärerna misslyckas med att nå fram i kommunikationen uppstår stela och komiska tystnader, som följs av publikens skratt.

Manuela Bjelke spelade tjänsteflickan Dunjasha och levererar (som hon faktiskt alltid gör) en komisk tappning på en självupptagen och killtokig piga. I hennes stora och uppspärrade ögon kan man se vad som känns som pjäsens extrempunkt. En vacker kontrast till de resterande skådespelarnas distans till varandra. Och Rebecka Hemse. Åh. Jag tröttnar aldrig på henne. Hennes Ranevskaja fyller ut pjäsen med hela sitt jag. En Winona Ryder-liknande mammaskildring som var både modern och traditionstyngd. 

Rollerna är markerade, det var skönt. Berättelsens grundpremiss framgår tydligare än den någonsin gjort för mig. Men vad handlar Thalheimers version egentligen om, förutom självaste berättelsen?

Fanny:

Svaret är ju tyvärr klimatkrisen. Eller tyvärr, det är bara synd att hela berättelsen måste upplösas totalt för att kunna berätta om klimatkrisen. Det känns också lite platt. Det värsta som händer i Körsbärsträdgården är ju liksom att en jätterik familj måste flytta från sitt jättestora hus. Buhu. Att använda ett sådant stort (och konkret) tema som klimatkrisen att jobba in i den här berättelsen blir krystat. Det är på samma gång att göra både för stort och för litet anspråk på Tjechovs text.

Det akuta i berättelsen försvinner när den fysiska konflikten inte får något utrymme. Vi lämnas med ett två timmar långt emotionellt tillstånd som helt ärligt är rätt sneigt. Det är väl poängen, den apokalyptiska viben får folk att balla ur och sådär. Jag får för mig att regissören har bett skådespelarna spela som att de antingen är absade eller AT:ade. Ibland skakar de i abstinenssvettningar, ibland är de helt tomma och blanka, ibland ballar de ur och skriker som en tjackis som inte fått sin fix. Vi fattar, slutet är nära. Alla spelar parodier av sig själva, vilket är synd eftersom Tjechov gjort ett så bra jobb med att skriva komplexa parodier. Jag tycker att man ska spela Tjechov övertydligt, så att någonting ska hända i den till synes statiska texten, men det här blir en kompensation för avsaknaden av handlingsmässig kontext.

Ella:

Jag sitter nu och funderar över hur deppigt det är att pjäsen handlade om klimatkrisen. Uppenbarligen är det lite deppigt. Vem orkar? Skoja. Jag orkar. Men jag började också gråta av frustration när dramatens Ett Dockhem slutade i en kampsång om klimatkrisen istället för Noras och Thorvalds uppbrotts-diaolog. I Ett Dockhem förstod jag heller inte poängen med att inkludera en politisk vinkel i berättelsen. Jag fick intrycket av att det var ett sätt för regissören att placera sig i ett tryggt moraliskt hörn, istället för att dekonstruera pjäsens kärna och hitta något sant.

I det här fallet var klimatkrisen inte lika off. Lars Norén ska ha sagt något om att ”Tjechov skriver, hoppas och drömmer om dem som skall komma efter, och att de då ska vara säkra på att de kommer att få det bättre”. Essensen av körsbärsträdgården är i någon mån förnekelsen av tid, i hopp om att få behålla det rena och vackra förflutna. Att vägra inse att världen förändras, och priset individen måste betala för det. Med det sagt så kan jag gå med på att pjäsen valde klimatkrisen som ”extrern ideologi” (i brist på bättre term).

I de hårt levererade replikerna och förstorade kroppsgesterna berättas det om kärleken som en bristvara. Den klassiska ”lilla mamma”-monologen var obehaglig i det nästan docklika uttrycket hos Anja. Den ekade av dystopisk hopplöshet i de tomma karaktärsskildringarna. En tomhet som också är oförmåga att förändras och gör att historien alltid kommer att gå igen.

Fanny:

En person som alltid spelar som en absande tjackis är min favvokille Rasmus Luthander. Jag har aldrig sett honom spela utan att det ser ut som att hans blindtarm håller på att brista. Han är konstant dubbelvikt med ett krampaktigt uttryck, men gud vad bra han gör det!

I den här uppsättningen spelar han Jepichidov, en supertöntig kille som är besatt av hushållerskan Dunjasja, som i sin tur är kär i megadouchen Jasja. Egentligen utspelar sig den här kärlekstriangeln lite i periferin av huvudberättelsen. Den har ingen riktig upplösning och dessutom finns det två andra kärlekshistorier som fyller större funktioner i pjäsen. Men på grund av Thalheimers beslut att inte berätta någon riktig historia tappar vi bort de sorgliga, roliga och starka kärleksscenerna mellan de större rollerna och Luthanders rolltolkning får, i alla fall mitt, huvudfokus. Tjechov måste, till skillnad från Thalheimer, tyckt att det var viktigare att berätta om de större karaktärernas kärlekshistorier, men i den här föreställningen blir det därför lite snopet. Vår stjärna är den rätt obetydliga rollen Jepichidov, eftersom han är den enda som berättar om något konkret, som vi som publik kan hänga med på.