När Ella Löfmark och Fanny Lindstedt Grahn går och ser Irakisk kristus på Teater Galeasen gör de det psykiskt och fysiskt nedbrutna. Att bevittna pjäsen tvingar dem att bli ofrivilligt observanta inför teatern, i all dess kropp och text.

Irakisk Kristus

Fanny:

Det har varit en lång lång natt. Ella har inte sovit alls och jag har i princip bara hunnit blunda. Det här är inget humble brag om vår sjuka lördagskväll, men på grund av den flyter söndagen som seg honung och gör det svårt att distingera vad som är ett fragmentariskt teatergrepp och vad som är dissociativ bakfylla. Min mamma har envisats med att följa med på teatern, jag är lite irriterad och det första vi ser är skådespelarna imitera brunstiga hundar. De ylar, morrar och kastar sig över varandra. Jag skriver ner “det är rörande att de tar det på allvar” , som om man som skådespelare hade valet att inte göra det. Nej, det har man ju såklart inte. Det är därför jag älskar teatern. Utförandet måste ske med hundraprocentigt fokus, även fast den grejen är att låtsas vara en hund eller skjuta någon med en banan.

Ella:

Wow, vilken story, säger jag till Fannys mamma när vi promenerar hem från Skeppsholmen tillsammans.

Ja, som en… textkoreografi, svarar hon.

Det var sant. Pjäsen är en avancerat berättad historia om människor som försöker bearbeta krigserfarenheter, men inte förmår göra det. En berättelse om ett liv i krigets skugga, skildrad genom relationer, litteratur och tro. Vid upprepade tillfällen refererade pjäsen till Kafkas Förvandlingen, och valet av intertextualitet kändes symboliskt. Förvandlingen är en bok som för all framtid är förstörd för mig efter att jag motvilligt tragglade mig igenom den med påbud från min svensklärare. Jag vill spy varje gång jag hör Gregor Samsas namn. Men bokens essens har letat sig in någonstans i mig, lagt sig i ett mycket dolt skrymsle, och blir högst relevant när den används som utgångspunkt till andra verk. Publiken svävade omkring i det kafkaeska gränslandet mellan magi och verklighet, minne och fantasi, Irak och Finland. Förvandlingen och Irakisk Kristus delar en rå magi, och båda är berättelser om att endast vara värderad om man kan tillföra något.

Fanny:

Jag har läst boken (och det här är ett humble brag) och tyckte verkligen om den. Magisk realism är inte lika betingat med Gregor Samsa för mig som det är för Ella. I boken berättas ett antal separata berättelser med en diffus röd tråd. Det finns ingen sensmoral och är en absurd skildring, men en dunderberättelse (eller flera egentligen). I pjäsen berättas alla historier samtidigt. En imponerande väv av trådar som knyts ihop med Hassan Blasim, bokens författare och pjäsens huvudkaraktär, som mittpunkt. 

Jag börjar hyperventilera av att tänka på hur komplicerat det måste varit att berätta alla mindre historier och samtidigt skildra de allra viktigaste. Scenerierna är precisa i sin kladdighet, något som kräver enormt mycket av de nio skådespelarna som i princip alltid har något att göra under föreställningens 2,5 h. Långa stycken text levereras i takt med ett lågintensivt men välkoreograferat förändrande av scenrummet.

Det råa aspekterna av föreställningen, det som manifesteras i primalvrål, nakna kroppar och knull gör att jag och Ella blir kär i två skådespelare.“Hade det inte varit perfekt för oss med varsin skådiskille?” säger Ella. Vi går in med pirr i andra akten. Tyvärr kräver det endast en namngoogling för att inse att båda är gifta, och att den här recensionen inte kommer kunna fungera som kontaktannons. Synd, men nästa gång kanske. Folk skiljer sig ju faktiskt hela tiden.

Ella:

Den socialrealistiska tematiken kommer alltid med ett pris. Så fort en känsla av ”nyttighet” och ideologiserade träder in i berättandet så förringas det poetiska tillståndet, och blir ett oromantiskt och tillrättalagt skolexemplar. Irakisk Kristus hade definitivt likheter i genre med den sortens verk, men pjäsen lyckades både förgifta och försköna det mänskliga. Det toxiska fick finnas kvar.

Instinktivt stack det i ögonen av att se Cecilia Nilsson äta rödkål i magtröja medan hon svängde höfterna fram och tillbaka mot en yngre mans skrev. Jag ville titta bort. Det här är för mycket, ville jag ropa. Men något av det bästa med teater är att det inte går att trycka på paus när det blir obekvämt eller tråkigt. Man tillåter sig själv att öppnas sekunden man går in i scenrummet, och från och med då finns ingen återvändo. Ett element i konstformen som den här pjäsen sannerligen gjorde det bästa av. Med tiden mjuknade kroppen inför kropparna. Skådespelarnas nakna uttryck var inte längre ofräscha, utan mänskliga. 

Fanny:

Irakisk kristus är en spretig men ändå odelad organism. Formen gör att vi aldrig får landa i någon situation, så fort vi får fatt på något så förvandlas det till något annat. Det är en del av greppet magisk realism och en viktig del i historiens avsaknad av sensmoral. Det finns ingen punchline i pjäsens berättelse, utan den låter sig myna ut i ett oundvikligt kaos. Ett koreografiskt mästerlig hjärtslag om identitet, krig och magi.