När Ella Löfmark och Fanny Lindstedt Grahn går och ser Dö hårt på Kulturhuset Stadsteatern gör de det kulturtjejigt omedvetna om referensen till en av filmhistoriens mest kända actionfilmer. De ser den obefläckade av kulten runt filmen, reflekterar kring pjäsen medvetna om att de kanske sett den ”fel”, men att det kanske har gett dem något annat. Något ärligt.

---

Dö hårt

Fanny:

Dö hårt har två parallella berättelser. Ramen för föreställningen är att de två traumatiserade skådespelarna Maja och Ellinor vill ta makten över sina våldstrauma, som hindrar dem från att kunna ta del av action som underhållning och hela den delen av kulturen. För mig är temat det en jämställdhetsfråga, antagligen eftersom skådespelarna är kvinnor och actionfilm är en manligt kodad företeelse. Denna aspekt tas dock aldrig upp konkret i föreställningen. 

För att ta makt över sitt eget trauma ska de göra en pastisch på Die Hard, en film som jag aldrig sett och nog inte kommer att se. Jag brasklappar att varken jag eller Ella sett filmen men jag tjejgissar att den parodi vi såg på scen var ganska trogen originalet. Annars fattar jag inte varför de delarna var så långa och detaljerade. 

Ella:

Efter förra veckans föreställning klev jag in på stadsteater-scenen “Kilen” med klädsamt låga förväntningar. Jag känner en ömhet inför hela skådespelaryrket. Ingenting här är ett drömspel. Det enda Strindberg har rätt i är att det är synd om människorna. Stackars, stackars skådespelare, som måste utsätta sig för en så fånig praktik (för att förstå vad som gett upphov till denna känsla hänvisar jag till föregående recension av Stormen). Det hinner däremot inte gå långt tid av föreställningen innan min snorkiga ömkan ersätts av beundran. 

Min blick är klistrad på varenda liten rörelse som Elinor och Maja gör. Varenda blinkning är kontrollerad och skickligt utförd. I vanliga fall är jag inget fan av när skådespelare tar sig an fler än två roller under en föreställning, men här och nu älskar jag det. Att se på när deras fysik omvandlar dem till nya karaktärer är så tillfredsställande att det pirrar i hela kroppen. Det känns som att deras kroppar gör dem kapabla till vad som helst. Det är inte alls synd om skådespelare. De är friska, bördiga växter. Veganer, men på ett bra sätt. Alla människor som inte använder “kroppen som sitt verktyg” är det synd om. Det känns plötsligt bisarrt att jag tillåter mig själv att, med järnbrist, obekväma stövlar och nylonstrumpbyxor, gå omkring och försöka efterlikna en uppklädd pappersdocka. Jag vill gå Malmö scenskola och börja tänka på min mittpunkt. Jag vill ha på mig svart t-shirt och sköna joggingbyxor. Ok inte riktigt, men så tagen är jag. 

Fanny:

ABSOLUT är det lite kul när skådespelarna skjuter på varandra med såpbubbelpistoler och jag är absolut imponerad av deras fysiska prestation, men det räcker typ inte. Jag förstår beslutet i att välja humor som ett verktyg för den här berättelsen, dels för att det eventuellt hade kunnat bli alldeles för mörkt annars, men också för att belysa att även det lättsamma våldet kan vara påfrestande för någon med trauma. Kontext spelar liksom ingen roll för den traumatiserade. Men för mig gör det det. 

Jag vet att allt inte handlar om kön. Kanske är det ogeneröst och antiintellektuellt av mig att låta det vara en så stor aspekt av min läsning, men enligt mig finns det tre aspekter av att action är en manligt kodad genre. 

Först och främst är manligt våld läskigare för kvinnor, eftersom hotet om det är en reell del av deras (vår) vardag. Det är intressant. För det andra är actionhjälten i 9 av 10 fall man. Han är skriven för att den manliga tittaren ska kunna identifiera sig med honom. När jag ser John McClane ser jag inte mig själv, jag ser bara en man som skulle vara helt fruktansvärd att ha som pojkvän. Actiondelarna av föreställningen passerar absolut inte bechdel-testet, om man bortser från de faktum att skådespelarna som spelar Die Hard-männen är kvinnor. Den tredje och avgörande aspekten är att jag inte tycker att det är det minsta spännande att kolla på folk som slåss. Skådespelarna använder sig av det, i actiongenren, absurda normaliserandet av brutalt våld, men at the end of the day bryr jag mig ändå helt enkelt inte om att en kille gömmer sig från terrorister i ett hisschakt. Jag tror inte ens att det hade blivit roligare om det var en tjej som bankade skiten ur terroristerna. Det är bara en platt genre.

Ella:

Föreställningen träffar märkliga beröringspunkter, antagligen tack vare dess etyd-liknande format. Precis som musik och dans så lyckas den performativa karaktären nå in i skrymslen som är fria från analys och intellekt. När skådespelerskan Maja försöker gå upp för en trappa men ramlar ned, gång på gång, skrattar jag obehindrat och utan att tänka. Samma sak fast med gråt, i slutet av föreställningen, när samma tjej gestaltar en panikångestattack, fast i kvadrat. Hennes fysiska uttryck påverkar mitt eget. Jag sitter och hulkar som en baby. 

Fanny:

Något jag håller med om är intressant är scenerna där skådespelarna går ur sina Die Hard-roller och spelar sig själva. När de säger stopp jag orkar inte göra det här och med hjälp av varandras stöd klarar av att spela föreställningen till slut. Där når vi föreställningens anima, deras ömhet inför varandra är så fruktansvärt rörande. Både jag och Ella är så känsliga inför att någon pratar till en med en sådan mjuk röst, att någon annan tar hand om en. Jag gråter också som en baby, för att det finns något så terapeutiskt med att se någon bli tilltalad som en, inte nedlåtande utan kärleksfullt. Det är bara synd att en sådan stund blir avlöst av en skjutscen med bananpistoler i Nakatomi Plaza.