I flera år har föräldrar, lärare och BUP-tanter uppmuntrat mig att börja använda kalender. Så inför varje terminsstart styr jag motvilligt stegen mot en Ordning & Reda butik i hopp om att något i mig ska ha förändrats under sommaren.

Ordning & reda i september är som SATS i januari. Fullt av människor som intalat sig själva att överstrykningspennor, färgglada skrivblock och pennskrin kommer motivera dem att välja produktivitet framför soffan. Jag iakttar de andra kunderna och undrar om de liksom jag, hör till procenten som inte kommer släntra in förrän om ett år igen, när varenda sida ätits upp av kryssade att-göra-listor. Sedan betalar jag en miljon kronor för en sån där brun almanacka med skinnpärm som jag föreställer mig att typ Sherlock Holmes har. Jag hade givetvis helt gratis kunnat använda kalendern på datorn men eftersom mitt andra mål är att dra ner på skärmtid får det helt enkelt bli såhär.

Jag lämnar butiken och känner mig som Marie Kondo (innan hon fick barn) och drömmer om rutinerna, ambitionerna och framgångarnas land. Det är nu jag slutar försova mig, slutar skjuta upp deadlines och slutar glömma tiden jag bokat för min adhd-utredning.

En gång bråkade jag och min kille om min oförmåga att hänga upp blöta handdukar. Jag skrek något i stil med att jag skulle hänga mig själv om handduksfascismen inte upphörde.

 “Hur ska det gå till när du inte kan avsluta saker? Du skulle aldrig kunna slutföra ett helt självmord”, svarade han då.

För någon som inte vet hur det är att inte kunna färdigställa saker kan jag förenklat beskriva det så här: Tänk dig en sån dröm där du försöker springa. Du använder all viljestyrka och energi för att sätta igång benen men ändå händer ingenting. Hela världen rör sig framåt, människor, fåglar och bilar följer samma riktning men själv står du helt stilla.

I “Fredagspodden” lyfter Hannah Widell och Amanda Schulman den här problematiken i nästan varenda avsnitt. Dagar jag känner att jag har koll på läget (dvs dagar då jag inte träffar en enda människa eller lämnar min lägenhet) tycker jag deras adhd-snack mest låter som självupptagenhet. Och dagarna där allt brinner blir jag ledsen över att det finns framgångsrika människor som lyckas bygga imperium trots sina svårigheter.

Happ, så vad är slutsatsen då? Att det här helt enkelt var ett genetiskt lotteri som jag inte vann. Men om någon på ordning & reda läser det här undrar jag om ni säljer den bruna lilla läderkalendern i mars till december-upplaga? Jag har nämligen tappat bort min och har en del att göra fram till jul.