Att vara eller inte vara (självupptagen)

När Ella Löfmark och Fanny Lindstedt Grahn, med sina tjugo-nånting år, går på teater på söndagseftermiddagar, bakis och sköra, tar de med sig förhoppningar och längtan in i salongen. De skriver en emotionell recension.

---

Stormen

Det har varit en lång lång vecka. Nu möts vi i foajen utanför lilla scen på Dramaten. Bland kulturtanter i åldrarna 60 och uppåt. Vi smälter in ganska bra. De har lite vitare hårpigment och lite kladdigare eyeliner, men vi älskar alla chiffong och framför allt älskar vi Shakespeare. Dramatens tidigare teaterchef Staffan Valdemar Holm har satt upp Stormen, en av Shakespeares sista pjäser och hans påstådda “farväl” till teater som konstform.

Fanny: 

Jag går in i salongen irriterad. Ja, jag är bakis, men det är inte därför. Inte heller är det pms. Jag är irriterad på regissören. Ingen som gått på Stockholms gator de senaste veckorna kan ha missat de suggestiva affischerna för Stormen på Dramaten, Shakespeares sista pjäs förbättrad av Staffan Valdemar Holm. I en intervju i DN säger han hoppas att folk fattar att han skämtar när han gör anspråk på att förbättra ett verk av historiens största dramatiker, och det är nog den stöddiga gymnasiala attityden som gör mig irriterad. Jag tycker helt enkelt inte att det “skämtet” är särskilt kul, tre plus at best. 

En annan recensent kanske hade försökt gå in i salongen med ett öppet sinne, men jag och Ella skriver emotionella recensioner, så jag låter min irritation vara en lika stor del av teaterupplevelsen som scenografin eller det generösa användandet av explosioner. 

Om man ser Stormen utan någon förkunskap om Shakespeares originalverk kommer föreställningen nog mest uppfattas som ett fragmentariskt collage om kolonialism. To be fair så är det nog det. Jag ställer mig den väldigt gen z-kodade frågan Varför ska den vita medelålders mannen Staffan Valdemar Holm berätta den här historien? För att han tycker att han kan. Förlåt för insparkad dörr, men är det inte alltid så vita medelålders män rullar?

Trollkarlen Prospero berättar sin egna historia, det är viktigt att han gör det men eventuellt lite övertydligt. Vinnaren skriver historien, den vite mannen skriver historien. Staffan Valdemar Holm har skrivit Stormen. 

Inte nog med att han skrivit föreställningen, han vill också gärna vara med på scen. Ensemblen delar på alla roller men ibland när någon av dem gestaltar Prospero, den här historiens Columbus, är det Staffan som är den direkta avsändaren. Med repliker som:

“Behovet av att tämja gjorde att jag blev regissör, och behovet av att bli tämjd gjorde att du blev skådespelare” 

är regissören väldigt närvarande. Det är lite som att han förväntar sig skön kille med självinsikts-poäng för att han förstår att han är den förtryckande vita mannen, men jag blir mest irriterad för att han tar så mycket plats.

Ella:

Det finns en teaterstil vi måste diskutera innan vi fortsätter att kommentera den här uppsättningen. 

Det är en stil som alla som har spelat amatörteater på kulturskolan känner till. Över huvud taget alla som haft kontakt med en medelålders kvinna som utövar konst som ett rättfärdigande av jaget. Stilen innefattar ett visst språkbruk, att till exempel säga förlegade svordomar som “tamejfan” eller “din förbaskade…”. De talar gärna i crescendo, gärna på tema “civilisationskritik”, och gärna bredbent med “mäktig” uppsyn. De gillar experimentella klädbyten. Killar i strumpbyxor är poppis. De älskar äldre kvinnor med “hull”. Gärna barbröstade eller i morgonrock.

Ett exempel taget från Stormen var där Alexander Salzbergers karaktär skulle PK-rätta Ingela Olssons karaktär.

“Man säger inte missbildad längre, man säger funktionsvarierad.”, säger Salzberger.

“Funktionsvariation my ass”, svarar Ingelas karaktär. 

Här någonstans börjar The Final Countdown att spelas, och skådespelarna utför en “exotisk dans” till höga skratt från tant-publiken (och Fanny, av någon oförklarlig anledning…). 

Jag låter kanske hård just nu. Men tyvärr sätter en sådan här uppsättning fingret på varför jag själv inte skådespelar längre. Jag fylls av en känsla av ömhet inför de medverkande. Jag tycker verkligen synd om dem för att de behöver utsätta sig själva för att fånigt vifta på armarna och göra ljudeffekter med munnen. Jag blir rädd när jag ser Ingela Olsson konstant smyga på scen istället för att gå. Gångstilen påminner om en överspelande teaterlärare. Som allt i den här uppsättningen.

Jag försöker motivera mitt ick med att skådespelarna känns oförberedda och behöver ta hjälp av sufflören två gånger de första tio minuterna. Eller att Shakespeare känns ihålig i ett för omkonstruerat manus. Men i sanningens namn tycker jag bara att uppsättningen är enormt töntig. 

Botten är när Magnus Rossman drar ett skämt om att vara eller inte vara straight. Allt med det skämtet är mördande utnött och tråkigt. 

Jag hatar Staffan Valdemar Holm. 

Fanny:

Sen händer det som inte får hända. Jag börjar skratta. Nej nej nej, jag kan inte tycka att de här skämten är roliga. Det går inte. Helt plötsligt vill jag ge Valdemar Holm skön kille med självinsikt-poäng. När någon anklagar Prospero för att vara straight säger han “Heterosexuell, jag är väl inte heterosexuell? (Kort paus) Okej då.” måste jag hålla för munnen när jag inser att det där är exakt den slags skämt min mamma hade älskat. Den enda scenografin är ett vitt hus med en TV-parabol på taket. Det är boomer-skämt, men av någon fruktansvärd anledning tycker jag att det är ganska kul. Kanske håller jag på att bli gammal. 

Ensemblen har så jävla roligt. Jag njuter av att se dem fåna sig, sue me Ella men jag tycker att det är lite befriande. Teaterns premiss är ju liksom fånig, lika bra att bejaka det. Men ibland går det över gränsen, som när Ariel, den eteriska anden, gestaltas med viftande händer till vingar. När Alexander Salzberger, som i övrigt är helt otrolig, gestaltar henne gör han det med en fånig tjejröst. Så fort han gör det blir jag irriterad på Staffan igen, jag skriver kvinnohat i mitt anteckningsblock och stryker under flera gånger. Men jag är också överkänslig när det kommer till den frågan, det var eventuellt inte så farligt.

Att ensemblen spelar alla roller funkar, man fattar alltid vem som är vem, men på något sätt distanserar det skådespelarna från berättelsen. När Marie Richardson håller ett brandtal om varför hon tröttnat på teatern, att hon hatar dramaten och sossarna på stadsteatern och därför aldrig mer kommer att gå på teater blir hon bara ett språkrör för Valdemar Holm. Återigen är det hans historia. Det är synd. Det är lite störigt. Det är fortfarande ganska kul.

Dock tycker jag att det är lite töntigt att han ska pissa på teatern så mycket, ingen har ju tvingat honom att sätta upp det här självcentrerade verket på Sveriges största scen. Med det sagt är det heller ingen som tvingat mig att sätta mig i salongen och titta på det.

Eftersom Prospero ändå är historiens avsändare, historieskrivningen är vinnarens, så är det inget köttigt stycke om kolonialismens kolsvarta mörker. Det är tysk teater, ironiskt, självkommenterande och knäppt. Med det sagt är det i stunder faktiskt väldigt starkt. När Prosperos dotter Miranda fått en ny kille berättar hon för sin pappa om vad hon lärt sig av honom. Hon berättar om kroppen som produkt och när hon säger “Männen får betalt för att slita ut sina kroppar, förutom Caliban. Han är en slav och slavar är gratis, precis som kvinnor.” så gråter jag. Texten intellektualiserar mycket om handlingen, men det blir pedagogiskt eftersom allting samtidigt gestaltas, en så kallad ”show AND tell”. Det känns lite som att jag varit på en väldigt rolig historielektion. Det sista som händer är att en flashig bröllopsvideo från en karibisk ö projiceras på husets vita vägg. Det tar emot att erkänna, men fan, det är fucking kul. 

Ella:

Jag har sura uppstötningar och Fanny har helt tappat det. Jag sneglar på henne och kvinnan i hippieutstyrsel bredvid som båda fnissar helt obehärskat. Jag är ensam och rädd. Min bakfylla är kvar, som tur är. Med den genomlider jag allt. När Shanti Rooney (som för övrigt åldras som ett fint vin) uttalar namnet “Miranda” skickas en mjuk stöt genom hela min kropp. Och att Fanny fnittrar extra mycket varje gång de talar italienska på scen får min dis-association att släppa lite.

“Jag vill skriva sanningen i skönhet” säger någon och en liten liten tår rinner ner för min kind. I mitten av pjäsen funderar jag över namnet “Ariel” till min framtida dotter, efter att Shanti uttalat det tre gånger på rad. Jag har verkligen komplicerade känslor inför Shanti. 

En sak tar jag särskilt med mig från manuset. 

“För att respektera konstformen teater så måste man sluta se den”. Den här produktionen var ett lysande exempel på det.