Att vara eller inte vara (otrogen)

För ungefär ett år sen var Fanny och hennes mamma och såg Jens Ohlins (Macbeth) på Dramaten. Förväntningarna var höga, inte minst eftersom de båda är otroligt kära i Hannes Meidal. Båda grät under föreställningen och när de efteråt gick över Stureplan på väg till en något performativ mamma-dotter-lunch (vad ska man annars göra efter teatern?) utbrister hennes mamma: 

“Det var en så stark kommentar på gängvåldet”

Varpå Fanny blir rasande och säger 

“Är du helt dum i huvet? Du fattar väl att den handlar om dig? Och mig? Om oss själva?”

Och sen bråkar de om huruvida föreställningen handlade om vår egen oförmåga att ta ansvar i kris och vad det säger om vår karaktär, eller om gängkriminalitetens psykologi. Kul lunch. Det hänvisades till utdrag ur programmet och felciterades repliker ur föreställningen för att styrka deras takes, men ingen lyckades övertyga den andra. De hade helt enkelt haft två diametralt olika upplevelser av samma föreställning. Nu i efterhand kan man tycka att det är fint att teatern rymmer så mycket, och bråket på ett rätt tydligt sätt sammanfattar hur generation X kontra Z konsumerar konst. Hennes mamma går på teater för att förstå samhället hon lever i, och Fanny, snöflingan, går på teater för att förstå sig själv.

Det är därför de skriver den här spalten. När de, med sina tjugo-nånting år, går på teater på söndagseftermiddagar, bakis och sköra, tar de med sig förhoppningar och längtan in i salongen. De skriver en emotionell recension. 

Det har aldrig funnits en kvinna som Anna Karenina

Det har varit en lång lång söndag, Ella är sen, Fanny är bakis. De springer från Skanstull till Orionteatern i snöstormen, lyckas komma fram en minut innan föreställningen ska börja. 

I salongen luktar det av en tung muskig parfym och på scen står Rafael Pettersson och slår en hammare mot ett städ. Redan då är stämningen sexigt hypnotiskt. Man ska inte underskatta underhållningsvärdet i att en stark man gör tunga saker.

För övrigt sitter ovanligt många söta killar i publiken. Teatern brukar ju annars mestadels dra äldre kvinnor och i bästa fall nån pojkvän till en tjej som tjatat på att de ska göra mer kulturella saker. Inte för att det egentligen spelar någon roll, eller jo, det spelar roll. Det är det som är grejen med teatern, allt spelar roll.

Ella:

”Om det är något jag ska lära dig är det att man ska leva mitt i ljuset!” 

Emma Broomé står mitt i mörkret. Jag är så dålig på att läsa böcker. Anna Karenina har varit Keira Knightley för mig. Någon i beige, slimmad klänning med minimala porer. En rysk, delbar trädocka. Emma Broomé vacklar omkring barfota med svettfläckar och rufs, vrålar om att vara ett hudlöst stycke. 

Vronskij ser ut som dock-vronskij. Han är inte köttslig. Det hade gått att rita av honom på ett papper och tänka “det här är vronskij”. Manuset upprepar en metafor om kvinnan som antingen pälsen eller djuret. Anna Karenina var pälsen och blev djuret. Keira Knightleyn dog. Och sen dog Anna Karenina. 

Det var kanske pjäsens sämsta bit. Jag har inget förslag på hur man ska iscensätta ett självmord, kanske bara inte inom loppet av 40 sekunder med inspelade kraschljud i bakgrunden?

Dock-Vronskij dör inte. Dock-Vronskij lever vidare. Är varken kött eller päls. Eller så är han en måttlig blandning av båda. Hans ridstövlar och skägg är koordinerade i samma hasselnötsbruna färg. Det hade kunnat vara en Jean eller Heathcliff eller Mr Darcy, och det han gör det toppen. 

Karaktären Kitty fick inte mycket kärlek. Det kändes som att de behövde en extra skådespelare som kunde spela Annas son men inte hade mage att låta denna vara på alla repetitioner utan repliker och därför slängde in “karaktären Kitty” som hade noll substans eller personlighet. 

Men Emma Broomé. Det är bara hon och Lena Nyman som kan avgrundsvråla så att man gråter. Jag älskar henne verkligen. 

Fanny:

De kvinnor som älskar i kulturen kämpar hela tiden emot sina egna begär, men inte Anna. Det gör ont att se henne konsumeras av kärlek för hon gör det på samma sätt som vi. Utan återhållsamhet. Ibland måste jag titta bort, hennes gränslösa girighet kommer för nära. 

Scenrummet är klaustrofobiskt i sin rymd. Det finns ingenstans att ta vägen, inga rum att hänga upp historien på. I början av andra akten skapas ett sovrum av stora hängande sidentyger. Ett rum man känner igen om man någonsin spenderat en hel dag i en säng och försökt övertala sin pojkvän om att han absolut inte får gå upp ens för att duscha. 

Egentligen är Freddy Åsbloms Vronskij inte nått speciellt. En väldigt vacker man, absolut, men Annas besatthet står liksom inte i proportion till hans amazingness. Han är bara en vanlig kille som gör rätt saker. Det är lite störande till en början, särskilt för oss som går på teatern för att bli förälskade, men Det har aldrig funnits en kvinna som Anna Karenina handlar egentligen inte alls om Vronskij, den handlar om hunger. I berättelsens början är Anna helt fine med sitt passionslösa äktenskap och tråkiga liv, och hon avfärdar Vronskijs inviter. Det är Vronskij som insisterar på att Anna ska bli kär i honom. Och hon säger fine.

Där kommer vi till kärnan av orättvisa, venus vs mars. Män kan balansera sin kärlek med resten av sitt liv, de lever med kanske 30% av sitt begär hela tiden. Typ så Jag älskar dig babe men jag måste verkligen till skolan nu. Men för kvinnan är det annorlunda, när Vronskij öppnar upp Annas begär så finns det inget slut. Det finns inga makar, barn eller yttre omständigheter som kan tämja den kraften. Hon måste låta sig konsumeras av sin passion. Och det är den riktiga fundamentala orättvisan. Att man som kvinna inte kan leva ut sitt begär utan att det äter upp alla andra aspekter av ens liv. Tills hennes älskling inte längre kan matcha hennes oändliga begär, hon blir needy. (En anglicism som står i manus, och som helt ärligt blir lite cringe på scen. Ord som baby och dyl. passar bättre i text och blir här lite aparta. Som en påminnelse om att teater visst kan vara ball. Men föreställningen är ball, utan lånorden.)

Emma Bromées Anna är inte Kiera Knightley, och tack gode gud för det. En kvinna som inte kan säga nej till sitt begär, som frossar i kärleken trots att allting brinner runt henne. Man blir verkligen galen av kärlek.