Jag pratade med en kompis i veckan som hånglat med en främling på Södra teatern i helgen.
“Kul!” sa jag men fick inget medhåll.
“Gick ni hem ihop?” fortsatte jag då.
“Nej. Vi hånglade en stund och sen ville han gå hem, själv, eftersom han fortfarande är kär i sitt ex.”
Åh, hemska tanke! Vi har alla varit där. Försökt skynda på läkeprocessen genom att kasta sig ut på dansgolvet som ett nyfriterat pommes frites bland hungriga fiskmåsar i hamnen.
”Aah så han var nysingel?” frågade jag.
”Nja. Det tog slut för två år sedan.”
Tystnad.
Jag är inte den som brukar förminska hjärtesorg men här sätter jag ner foten.
TVÅ ÅR? Var är hans vänner och varför ber dom honom inte att ta sig i kragen?
”Okej så det var en av och på- grej under två år alltså?” fick jag till slut ur mig.
”Nope. Det har varit slut sedan det tog slut om man säger så.”
Nu kokade jag av ilska. Inte bara för min väns skull, utan för min egen och alla andra heterosexuella tjejer. Det räcker nu, vi måste få ett slut på det här. För att säkra människoartens överlevnad MÅSTE killar lära sig komma över sina första kärlekar.
För flera år sedan dejtade jag en kille som aldrig ville träffas. Vi sågs kanske två eller tre gånger under de sex månaderna som vi snapchatade. Han var två år äldre än jag och slutade inte heller tjata om nån jävla tjej som dumpat honom för en surfare på Bali.
”Jag kan fixa honom” tänkte jag. Och så en dag, ca fyra månader in i vår Snapchat-streak, ber han om att få tagga mig i en Instagram-bild från Kungliga biblioteket.
“Absolut! Men varför ska du det om jag inte ens är där?” frågade jag.
“Kul bara! Förresten, hade du blivit irriterad om ditt ex satt och pluggade med en ny tjej?”
Missförstå mig rätt – det här gäller alla killar. Även dig som inte längre är kär i ditt ex.
Jag hör om 45 åringar som backpackat i Asien ända sedan studenten för att slippa springa in i deras krävande flickvän från gymnasiet.
Eftersom jag skriver ideellt för Belly Button har jag inte haft tid eller råd att djupdyka i artiklar om genus och språksociologi. Däremot har jag och alla andra tjejer på TikTok studerat killar hela livet och kan därför med säkerhet dra slutsatsen att de saknar en hel grundskoleutbildning i sitt ordförråd. Min kloka vän, hon som hånglade på Södra i helgen, sa att tjejer växer upp med minst två modersmål: svenska och känslo-ska. Men att höra 30-åriga killar försöka sätta ord på sina känslor är som att lyssna på när kungen pratar engelska.
Man måste utveckla ett känslolexikon i Duolingo för att killar ska kunna bemästra språket. Inte för att någon hade utnyttjat det. De känner sig kanske förminskade när tjejer bryter in och försöker hjälpa dem översätta enkla tankar till ord. De står helt enkelt inte ut och lämnar hellre relationen än möter okunskapen.
Så vad blir då resultatet? De blir känslomässigt avstängda. Istället för att bearbeta traumat så stänger de av och låter aldrig någon komma nära igen.
Diskussionen om mäns oförmåga att prata med varandra (eller andra tjejer) är så tjatig, jag vet. Men det är den enda förklaringen jag kan komma på till varför de aldrig återhämtar sig från tidigare relationer. Man blir alltid lika paff när den otroligt verbala, skarpsynta och på många sätt känslomässigt mogna killen plötsligt slutar höra av sig. Han kan vara hur smart som helst men att samtala om kärlek har han inte tränat på tillräckligt.
Jag har inga problem med att vara tolk. Jag blir stolt varje gång min kille stammar fram en känsloladdad mening. Han har slutat säga ”ont i magen” när han egentligen menar ”jag blev ledsen när…”. Efter många glosförhör vet han nu att ”jag vet inte” egentligen betyder ”jag orkar inte ta reda på” osv..
Problemet uppstår främst hos killar som saknar sjukdomsinsikt och som hellre förtränger än bemöter. Jag är lyckligt lottad som hittat en oförstörd 24-åring, ren från ex och obesvarade kärlekar. Och för det är jag så otroligt tacksam. Speciellt eftersom alla hans framtida flickvänner är så fucking körda.
Alla hjärtans dag med The Belly Button Gazette.
The Belly Button Gazette 