En novell av Johanna Bergmark
Det kom sig så att vi satt tre vid ett bord. Vi var på dejt och du hade oturen att ha uteserveringens enda lediga platser bredvid dig. Ingen av oss ville väl egentligen dela men jag hade redan beställt två öl och stället var ett sådant att det hade tyckts ohyfsat att förbli stående när du satt själv vid din fyra. Du satt och läste när vi ursäktande slog oss ner. Ett litet liv. Du hade kommit långt, nog över två tredjedelar, och jag minns att jag kände ett sting av irritation eftersom jag så många gånger försökt plocka upp det där lovordade tegelblocket bara för att komma av mig efter ett dussintal sidor. Jag såg att du försökte fortsätta läsa men att ögonen snart bara for över sidorna utan att faktiskt registrera vad som stod. Du ville inte låtsas som att du lyssnade på vad vi sade men du bytte blad i alldeles för högt tempo för att inte avslöja dig.
Hon och jag betedde oss så som man gör mest på en första eller andra dejt. Överdrev våra egna framgångar och låtsades vara djupare och mer komplicerade än någon av oss egentligen var, och hon slängde med håret och skrattade med alldeles för öppen mun och jag rullade en cigg till henne och låtsades inte störa mig på att sättet hon frågade gjorde det uppenbart att hon egentligen inte rökte. En första dejt är en okej företeelse därför att bådadera befinner sig i samma genanta position. Men en första dejt är inte menad att beskådas av någon annan och ditt privilegium att förbli tyst skapade en maktobalans som inte roade mig. Hon pratade mest om sig själv, ställde många frågor men nog mest för att kontrollera att jag faktiskt lyssnade eftersom hon fortsatte avbryta mig när jag försökte svara. De spydiga skämt jag drog, kanske lite på hennes bekostnad, flög över huvudet på henne men jag såg att du drog på munnen och en gång skrattade du till och med till och försökte rädda det genom att låtsas hosta. Du åt oliver och jag tror att du svalde kärnorna och jag har aldrig sett någon göra så förut och det tycktes mig besynnerligt. Jag sa att jag läste eftersom jag trodde att det var något du skulle gilla och eftersom hon ändå inte lyssnade på vad jag sa och skulle ställa följdfrågor. Jag hade slutat lyssna på henne också, var helt upptagen med att försöka begripa varför du fångat mitt intresse så. Din mimik avslöjade allt du tyckte och kände om det vi sa och du himlade med ögonen när hon sa att hon trodde att hon egentligen hade gjort sig bäst i Paris och såg frågande på mig när jag ljög och sa att jag aldrig varit där.
När jag kom tillbaka efter att ha köpt en tredje runda öl hade du försvunnit men din bok låg kvar. Jag ville ta den med mig men tänkte att hon hade tyckt att det var märkligt och lät bli.
Därefter har jag tänkt på dig. Inbillat mig att jag sett dig och skyndat efter främlingar på stan som sedan visat sig vara någon annan. Gått tillbaka till baren och gett ditt signalement och legat uppe hela nätter och letat efter en profil som skulle vara din. Plockat fram alla gamla hårddiskar och försökt förstå om jag mött dig förut. Och nu bär jag dig likt jag bär så många andra människor jag mött, delat ett kort ögonblick med, men aldrig känt.
Likt den unga kvinna som brukade handla på ICA-butiken jag jobbade extra på under sista året i gymnasiet när jag sparade pengar till den där teaterkursen som det aldrig blev något av. Ett av mina första pass hade hon nästan viskande bett om ett av de graviditetstest vi hade hängande bakom kassan. Och jag som var ny och allmänt nervös hade inte förstått vad hon menat utan tvingat henne upprepa sig flera gånger innan jag till slut förstod. De kommande månaderna fick jag följa hennes graviditet från där bakom kassan, se magen växa och hennes kvällshandlingar förbytas. En period köpte hon alltid apelsiner, en annan hummus och konserverade grönsaker och en tredje pistageglass. Sedan en dag, när jag räknade ut att det gått exakt 8 månader och 2 veckor och hon såg ut att kunna föda vilken dag som helst slutade hon plötsligt komma och efter det såg jag henne aldrig igen. Jag tänkte på henne i flera år, undrade om något gått snett under förlossningen eller om hon levde lycklig med sin bebis i någon annan del av staden.
Eller som den hemlöse mannen jag vinglade förbi en decembernatt för ett par år sedan när den första snön just fallit. Det var så där isande kallt som det plötsligt kan bli och bussarna var inställda och jag hade händerna djupt i fickorna och önskade bara att få krypa ner i min varma säng. Han hade bara haft en tunn jacka och en stickad mössa. Jag gav honom min halsduk men skakade på huvudet när han bad om pengar. När jag senare kommit hem och gått och lagt mig kunde jag inte komma till ro. Tänkte på honom som var kvar där ute. Klockan var nog fyra på morgonen när jag åter klädde mig för att gå tillbaka och erbjuda honom att betala för en natt på vandrarhemmet i centrum. Men han var borta och kvar låg bara mössan och halsduken jag givit honom. Och sedan dess hade jag undrat vad som hände med honom och om min ovilja att hjälpa hade varit hans fördärv.
Även pojken jag lekte med under en semestervecka i Turkiet tidigt nittiotal. Jag var sex år gammal och hade aldrig riktigt haft en vän. Han hette Henri och var från Frankrike och vi kunde inte förstå vad den andre sa men spenderade all tid vi tilläts ihop; samlade snäckor på stranden, badade i poolen och lekte med de vattenpistoler hans föräldrar köpte oss. Vår vänskap kom att förändra något i mig och när jag återvände till skolan bar jag honom med mig; han hade givit mig en tro om att det fanns något större bortom den stökiga skolgård jag aldrig kände mig riktigt hemma på. När jag började högstadiet och bytte skola hamnade jag mer rätt, och sedan dess har jag aldrig haft problem att skaffa vänner, men jag är ännu idag övertygad om att det är tack vare denna Henri som utanförskapet jag växte upp med aldrig riktigt besvärade mig.
Och precis som jag bär den gravida kvinnan, den hemlöse mannen och Henri bär jag också sjuksköterskan som satt med mig när min bror somnade in. Taxichauffören som fick ett samtal om att han just blivit morfar på E4:an mot Arlanda. Butiksbiträdet som med en blinkning råkade lägga fel sko i fel låda för att jag skulle få med mig en vänster 44 och höger 45 hem. Den enda man jag testat kyssa. Men varför jag bär dig vet jag inte.
Jag väntar på dig i alla fall. På baren där jag en gång såg dig. Än har du inte kommit och kanske kommer du aldrig komma. Kanske var du bara på genomresa på väg någon annanstans. Jag väntar på att du ska komma men jag vet inte vad jag hade gjort om du faktiskt hade dykt upp. Jag bara känner djupt inom mig att jag vill, behöver, lära känna dig.
Johanna Bergmark
The Belly Button Gazette 