Belly Button Gazettes främsta högerprofil och gästskribent, Henrik Dalgard, skriver om David Bowie, spontanitet, digitalisering och sin resa igenom ett gränslöst Schengen som inte längre existerar.
INSÄNDARE. Under sin tid i Los Angeles uppfann David Bowie vad som har kommit att bli en av rockhistoriens mest kända dieter — rödmjölk, kokain och paprika. Det var en tid då den ständigt föränderliga rockstjärnan började tappa greppet om verkligheten. Festerna, människorna och livet i Amerika hade fört honom till gränsen att bli ”another rock casualty”. Bowies suddiga tillvaro gav oss dock inte bara en härlig diet utan The thin white duke, hans kanske bästa karaktär, Young Americans och såklart Ashes to Ashes med den från början legendariska refrängen ”Ashes to ashes, funk to funky. We know Major Tom’s a junkie”. Men det bästa med Bowies tid i Los Angeles var att den tog slut. Han tog det smått tråkiga beslutet att ta tag livet, och ville flytta till en plats på jorden långt bort ifrån alla frestande droger och ytliga amerikaner. Den platsen blev Berlin — världens centrum för knark och dekadens. Ett konstigt val kan många tycka, men tiden i Berlin — med studion under Berlinmuren, vänskapen och samarbetet med Iggy Popp, och den nyktra minimalistiska livsstilen i mitten av det flödande knarket och festerna — medförde två av musikhistoriens bästa album, Low och Heroes.
Men nog om Bowie. Jag skulle också till Berlin en gång. Eller jag skulle varit där just nu. Familjen kom i somras överens om att fira jul nere på kontinenten. En briljant idé. Inte för att jag behöver fly min diet av mjölk och kokain, men det gråa trista Sverige i december kan alla behöva fly ibland. Jag har köpt en flat cap (ja precis en sån där som Bowie hade) och hade tänkt vandra runt mellan museum och barer. Kanske sitta själv på ett och café och skriva något, eller demonstrativt läsa På spaning. En pretentiös humaniorastudents dröm.
Och det hela började bra. Upp på Snälltåget, direkt till bistron. En IPA var ju riktigt längesen. Varför inte två? Jag och brodern, som åker med från Uppsala, kommer fram till nydanande insikter. Det är mycket plugg över jul. Messi förtjänade ju faktiskt att vinna VM. Stockenideologin, (Stockholms nation ni vet) med dess ytlighet och statussökande är dåligt. På Östgöta nation är allt autentiskt. Inget är påklistrat. Lite som det här nya mediet BeReal. Inga egenkonstruerade berättelser, människor bara är.
Brodern har fyllt år. Han får Gentlemen som jag stressat sprungit in och köpt på Röda rummet innan avgång.
– Klas (Ja jag och Klas Östergren är verkligen så tajta, har jag berättat när jag träffade honom på Bokmässan?) leker med spionromanens form och visar på hur tunn linjen mellan fiktion och verklighet faktiskt är.
– Heter huvudpersonen i boken också Klas Östergren och är författare? Coolt.
Satans trevligt helt enkelt. Föräldrarna kliver på i Linköping och stegen styrs till kupén. I sann föräldraanda plockar de fram en flaska champagne och plastglas. Där finns också chips i en plastpåse, pistagenötter och en påse ostbågar, helt färsk från Seven eleven. Det här är lyx tänker jag.
Såhär ska man resa. En rymlig kupé, en fin gammal restaurangvagn och det idylliska ljudet från tågets gång. Kanske ska man sätta sig och skriva i restaurangvagnen när alla gått och lagt sig? Ja! Vilken otrolig idé.
Pappa berättar om livet som en gång var.
– En gång, innan ni fanns till, kunde man också röra sig genom Europa. Frågan är om det inte var smidigare än idag? Digitaliseringen har gjort saker effektiva men allt är inte lika äkta som då. När jag och er mor var unga hoppade vi bara på tåget i Linköping och så bar det av ner mot kontinenten. Det fanns inga digitala bokningar att hålla ordning på. Vi bara gick in på första bästa hotell, drack
en drink på baren som såg trevlig ut och gled in på ett lokalt hak på en bakgata i Paris, långt ifrån alla turistfällor. Den världens finns inte längre. Nu finns allt tillgängligt några klick bort, men det spontana i resandet har försvunnit. Idag måste man vara ute månader i förväg för att få bord någonstans. Att på måfå upptäcka en stad går helt enkelt inte längre. Det här borde du kanske skriva
om Henrik? Den stora digitala revolutionen som ni brukar hylla har egentligen skapat det mest planerande samhället i människans historia utan spontanitet och den enskildes infall.
– Jo visst men då gick det en mur genom Europa. Er spontanitet var fin men tillföll enbart ett fåtal?
– Men finns det inte något fint i att åka iväg med passet i högsta hugg och se vad som händer? Passet.
Passet. Det där jävla passet. Jag vet precis var det ligger. På köksbordet hemma i Uppsala. Sådär tydligt framlagt så det inte ska gå att missa. De andra tror jag skojar. Men äsch vi lever ju i Europeiska unionen. Här kan man resa med bara en ID-handling. Vi är ju med i Schengen.
Vi går mot restaurangvagnen där bord har bokats. Räkmackor, brorsan är den enda som äter pannbiff, och tysk öl. Vi är ju snart på plats. En kvinna från personalen kommer fram för att pricka av de som ska resa över gränsen till Tyskland och ber om pass. Mamma frågar bestämt om det inte räcker med giltig ID handling eftersom vi är med i Schengen. Hon har pluggat juridik. Det gör det dock inte på Snälltåget. Alla som är med på listan som snart ska skickas till den tyska gränspolisen måste visa giltigt pass.
– Men de brukar aldrig kolla. Danskarna är svårare på hemvägen dock. Faktiskt riktigt brutala och har stannat tåg mitt i natten. Men ni kan fixa tillfälligt pass på ambassaden i Berlin, säger hon och ler medlidande mot mig.
Vi pustar ut. Tur att vi är med i Schengen.
Mot kupén igen. Pappa har tagit med ett lite Besserwisser. Mamma vinner medan jag och pappa klagar på att informationen i spelet är fel. Bowie släppte Low 77 men det spelades in 76. Det vet alla. Vi släcker tidigt. Imorgon måste vi ju vara pigga. Då är vi i Berlin
03.24. GRENZPOLIZEI! Jag tänker på tågscenen i The Grand Budapest Hotel när jag får en ficklampa i ansiktet och skymtar ett automatvapen hängt över en axel. ”Its not a very flattering portrait I´m afraid. I was once considered a great beauty”. Precis som för Ralph Fiennes räcker det inte med en vanlig id-handling. Jag leds av Snälltåget — ett vakuum i Europa där Schengen inte existerar.
Så ja hörni. När jag skriver det här sitter jag på en bänk någonstans vid gränsen mellan Danmark och Tyskland och väntar på ett tåg. Det lär ta ett tag. Men är den här historien sann? Nja kanske inte riktigt. Det mesta är fiktion faktiskt. Totalt hittepå. Men det har väl ingen dött av.
Henrik Dalgard, viceordförande för Fria Moderata Studentförbundet och Skribent på Tankesmedjan Timbro.
The Belly Button Gazette 