Det är svårt att sätta ord på händelserna som formade de 12 gångna månaderna. Ja svårare än vanligt. Inte för att de är överväldigande, utan för att det är omöjligt att dra en röd tråd genom alla nischade rörelser, artister och trender som poppat in och tynat ur det kollektiva musikmedvetandet, som fruktkroppar i ett svampnätverk.
Ska man ringa in musikvärlden år 2022 så är det kanske med just det: det snabbrörliga. Sist-på-bollen-skräcken har gjort att den stora och trögrörliga mittfåran plockar upp underground-strömningar i ett aldrig tidigare skådat tempo. Årets kanske mest definierande musik, epadunket, gick från lustig smalkultur till förstasidor på DN och inslag i Sveriges Radio på en halvtimme.
Vill man som kulturskribent vara aktuell 2023 så måste man vara snabb på pucken, helst synsk. I sann tidsanda ska jag därför blicka framåt, inte bakåt, i den här årskrönikan. Jag har tittat ner i min mycket grumliga spåkula för att sätta samman en tidslinje över året som väntar. En framtidsvision i punktform.
Vi börjar i en likvaka. Raggardunkets revival går en tidig död till mötes när kultursidorna börjar argumentera för genrens storhet som en modern proletär motkultur. Det var kul att distrahera sig med enkel och okreddig dansmusik, tyckte folk. Men när kulturgräddan börjar kokettera med att de lyssnar på Hooja så tappar eparomantiken sin magi.
Cornelis Vreeswijk-pastischerna når sin kulmen. Den svenska visgiganten har varit spöklikt närvarande i etern de senaste åren. Hade jag haft en krona för varje skamlös Cornelis Vreeswijk-imitation som har härjat på topplistorna de senaste två åren hade jag haft två kronor, vilket inte är mycket men det är konstigt att det har hänt två gånger. 2021 släppte Albin Lee Meldau superhiten och totala Cornelis-ripoffen ”Josefin”. 2022 släppte Simon Superti den lika skamlösa Cornelisflirten ”Hemlisar”. 2023 peakar till sist trenden när Benjamin Ingrosso odlar pipskägg och låter pastamagen växa. Med sin nya ölgubbe-image på plats släpper han en Cornelissamba om att laga carbonara i bar överkropp. Kanye West-cykeln snurrar ytterligare ett varv. Efter 2022 års speedrun mot botten av moralskalan vinner Ye tillbaka sina fans med ett perfekt souligt, upp-pitchat hiphopbeat. Den oemotståndliga bangern påminner alla om hans otvetydiga musikaliska gåva. Han är ett ”missförstått geni” i ett par månader innan han oannonserat dyker upp i en Youtube-podd och hyllar Pol Pots arbetsmoral och banbrytande modevision.
Östblockspsykedelia är nya Habibi-funken är nya citypopen är nya ökenrocken. Lite av en finsmakarspaning, men en trendspaning icke desto mindre. Receptet för att hitta den nya favoritgenren bland Stockholms hipster-DJ:s är inte helt glasklart, men det bör plocka upp en underskattad musikrörelse från förr och får gärna komma med någon typ av lättpaketerad ”de som vet vet”-story. Min spåkula säger att det har blivit dags för Järnridå-rocken att ta över där den arabiska Habibi-funken lämnade 2022. Nyaktuellt i och med Putins imperialistdrömmar och med en perfekt ursprungsberättelse: färgglad och psykedelisk musik skapad under grått kommuniststyre.
Det första AI-geniet föds och tilldelas direkt ett tungt musikpris. Det finns något härligt Black Mirror-dystopiskt i att maskininlärning som utvecklades som ett arbetsmässigt hjälpmedel också har börjat ta över våra kreativa processer. 2023 blir året när ett datorprogram skriver den första perfekta AI-låten och en progressiv musikorganisation som vill visa att de hänger med i utvecklingen delar ut låtskrivarpris till en serie ettor och nollor. Grammy Awards, här kommer robotarna!
I den desperata jakten på nästa sätt att släppa musik (spellistor? Mixtapes? Stem players?), tar allas vår favorittrendskapare Drake till drastiska åtgärder och släpper nästa album i en serie specialdesignade OVO-musikdosor. Skärmberoende och ständig uppkoppling lämnar vi i 2022, i Drakes pastorala framtidsutopi tar vi självförbättring på allvar och omfamnar livets små njutningar – och kränger speldosor för tusentals dollar på andrahandsmarknaden.
Sist men inte minst bjuder jag på en lite större (och mer långsiktig) prognos för framtiden. Förra veckan blev jag påmind om hur annorlunda topplistemusiken lät för 10–15 år sedan. Jag lät blicken fastna vid en screenshot på Billboard-listan från 2009. ”Just Dance”, ”Boom Boom Pow” och ”I Gotta Feeling” toppade en lista som var fylld till brädden med ångestbefriad festmusik. Åren post 2008 färgades nämligen inte bara av efterskalven från en djup lågkonjunktur och personliga ekonomiska kriser, utan också av lättsam partydunk. Sedan följde som bekant fem-tio ekonomiskt feta år där den mörka trapen, sega R&B:n och melodramatiska popmusiken dominerade topplistorna. Under lågkonjunkturåret 2023 ser jag den dunkande, studsande och knulligt Ibiza-osande dansmusiken återvända till topplistorna. Kausaliteten är kanske inte helt solklar, men jag tycker mig se tendenserna. För ett par dagar sedan såg jag en Tiktok-video som med nostalgiskt rosatintade glasögon mindes tillbaka på Tomorrowlands glansdagar. Det var allt som krävdes för att sälja in mig på min egen profetia. Öppna era hjärtan för tunga EDM-drop och hjärndöda klubbtexter. 2023 svettar vi ur oss våra sorger på dansgolvet, och döljer ångesten i foam parties.
Just dance, gonna be okay, da da doo doo!
The Belly Button Gazette 