2022: Året jag blev andlig 

Under 2022 blev jag andlig efter ett liv som hårdför ateist. Den här texten handlar om vad jag insett och om varför du som läser förmodligen inte kommer att inse samma sak.

Förut trodde jag att andlighet var något man valde och det var oklart för mig varför någon skulle ta det steget i Sverige 2022. Jag tänkte att det var en livskrismarkör, som att göra 16 weeks of hell, åka på tantraläger eller klippa lugg. I oktober hade jag en andlig upplevelse och det visade sig inte funka riktigt så.

Jag försöker inte sälja något – jag tror inte att ett andligt uppvaknande går att sälja. Trots det har jag några säljargument att ha med sig under fortsatt läsning:

  • Jag har lättare att vara sårbar och att anknyta till andra på djupet
  • Det okända, döden och förgängligheten är mindre läskigt
  • Jag har inte lika svårt att prata inför folk som tidigare
  • Jag koncentrerar mig bättre
  • Min självkänsla är bättre än den någonsin har varit
  • Min ångest har minskat med typ 95 procent

I den österländska idétraditionen delas kunskap upp i två kategorier, vidyā och jñāna. Vidya är falsifierbar, rationell kunskap, typ matte. Insikter som går under jñāna-paraplyt är erfarenhetsbaserade. Sådan kunskap kan vara insikter som “världen gick inte under när jag gick in för en kyss fastän det kändes läskigt innan” eller rentav banala tumblr-citat som “var din egen bästa vän”, “lita inte på någon” och “livet är kort”.

Poängen är inte att tesen är smart, det är att den är upplevd. Då påverkar lärdomen ens beteende utan att man behöver tänka aktivt på den. Man kan aldrig få sådan kunskap förklarad för sig. Aristoteles pratade om något liknande, och Markus Krunegård sjunger om det i låten Hell Yeah Norrtälje: “Alla klyschor stämmer är den största klyscha som stämmer/Att alla klyschor stämmer, stämmer.”

Det är anledningen att jag inte tror att andlighet går att sälja, för man inser inte att klyschor stämmer genom att läsa dem. Jag tror för övrigt att det här är anledningen till att inspirationsföreläsningar och självhjälpsböcker sällan får effekt i längden.


Vad var det jag var med om då? Jag bränner av det flummigaste först. 

Det som hände mig i oktober var att jag efter en tids meditation fick en inre bild. Jag såg en vit cirkel utan egenskaper som verkligheten strömmar ut ur. Det fanns ingen information att hämta i den. Cirkeln tog över hela min tankeverksamhet och den gav mig en känsla av att jag dittills hade uppfattat allt fel. Det kändes som att all matematik, det periodiska systemet, musiken och poesin fanns till för att försöka förklara den vita cirkeln. Alla tankar slutade upp i cirkeln, och efter meditationen kunde jag inte sluta tänka på den. Jag försökte ställa mig upp, men jag var knäsvag. Jag kunde inte avgöra om cirkeln kändes kvävande eller befriande. Tydligt var att den var omöjlig att få ur min hjärna och att den var intensiv. Den var närvarande i varje tanke jag hade i flera dagar.

Jag skriver vit cirkel utan egenskaper som verkligheten strömmar ut ur för att förklara något som egentligen är ojämförbart med något annat än sig själv. Det känns som att alltings ursprung finns precis runt ett hörn som är omöjligt att se förbi, eller på andra sidan av ett mynt som aldrig kan vändas på. Jag ville veta vad som doldes i det vita, samtidigt som jag visste att det är den typen av information som spränger hjärnan.

Jag kan använda ord som “sublimt” eller “gud”, men innebörden är obegriplig om du som läser inte redan förstår hur det känns att uppleva det. Känslan påminner om att vara ett femårigt barn som tittar upp mot stjärnorna och för första gången inser hur stor rymden är.


I efterhand har jag läst mig till att det jag var med om kallas för Sunya på sanskrit. Ordet betyder avgrund, tomrum eller noll. Jag nådde dit genom en typ av meditation som går ut på att ta reda på var mina sinnesintryck leder (inte på ett biologiskt plan för det vet man inte, utan på ett andligt, mer konceptuellt plan). Om jag tittar på det här worddokumentet skickas bilden från ögonen till hjärnan, till tankarna och sedan ännu längre in, till jagets innersta rum. När jag såg (eller inbillade mig) hur det rummet var inrett hände saker.

“Mina tankar, åsikter och värderingar händer mig.”

Jo, jag heter Fred. Men det är ett namn, det är inte jag. Jo, jag är journalist. Men det är ett yrke, det är inte heller jag. Jo, min favoriträtt är en nudelsoppa jag åt i Japan, och så vidare. Alla mina egenskaper är utbytbara. Jag kan döpa om mig till Abdulrazak Gurnah, börja jobba som snöskottare och äta en schnitzel i Oxelösund som var godare än den japanska soppan. Jag kan operera in silikonklumpar i ansiktet och se ut som ett monster, jag är ändå jag. Så vem fan är det som blir matad när jag äter schnitzel?

Jag kom fram till att den som i slutändan äter den är något okänt. Det finns inte riktigt någon “sann Fred” med vissa bestämda personlighetsdrag på sättet jag trodde. Det som är längst in är vad hinduerna kallar atman, som är lite likt det kristna kallar själen. Jag är inte ond eller god. Mitt innersta jag tänker inte, jag upplever tankarna som min hjärna skapar. Mina tankar, åsikter och värderingar händer mig. Och den innersta delen av mig som upplever saker går också att förstå som en vit cirkel utan egenskaper, fast som verkligheten strömmar in i, inte ut ur. Eller, jag har en bestående egenskap som aldrig förändras. Jag vill bli älskad.

När jag insåg det tänkte jag först: gud vad ointressant jag är! Om jag i grunden är så ointressant, bara har en enda egenskap, varför fortsätter jag spela med i den här meningslösa teatern? Jag vill vara viktig, intressant och komplex! Romantikerna på 1800-talet gick så långt att de tog livet av sig stup i kvarten av den här anledningen. Surpuppor. Jag läste på om Buddha istället. 

Buddha kände samma känsla av meningslöshet men hittade harmoni i alla fall. Han distraherade sig inte från melankolin med karriärskurva och att låtsas känna skillnad på olika viner, han omfamnade den och gjorde den till sin vän. Buddhas visdomar passade mig bra för att de inte är underligt specifika, som andra religioners regler kan vara. Det behöver inte vara oblater, åttaarmade elefanter eller avskurna förhudar. Han jobbar med livsprinciper som snarare är som matematiska formler.

Om jag ska förklara hur buddhism funkar blir texten för lång och jag fattar inte allt än. Jag vet heller inte om jag vill kalla mig buddhist för jag ingår inte i något sådant sammanhang. Kanske gör jag en Natthiko Lindeblad någon gång, jag vet inte. 

“Det handlar alltså inte om förnekelse, vilket jag tidigare misstänkt är vad religiösa dårar håller på med.”

Efter att ha studerat buddhismens grundbultar lite kom jag fram till att jag ska använda mitt liv på två sätt: jag ska försöka njuta maximalt av karusellen och reducera mitt eget och andras lidande.

I praktiken betyder det att jag ska titta på grejer som är coola, typ höga berg, pupillerna i min flickväns ögon och kritikerrosade långfilmer. Jag ska också älska mer. Då ökar sannolikheten att jag blir älskad själv, vilket är det enda jag egentligen vill, och att slippa känna sig själsligt isolerad är ett riktigt nice sätt att njuta av karusellen. Jag ska även förlåta mig själv när jag misslyckas med att njuta och älska, att välja självhatet istället för kärleken går emot det enda jag egentligen vill. Det minskar dessutom karusellens njutbarhet.

Med upplevelsen plus Buddhas levnadsregler blev det möjligt för mig att acceptera att verkligheten är en chimär, att tiden långsamt dödar alla jag känner och att jag förmodligen inte får veta exakt vad som finns bakom ridån ens när jag själv dör. Jag ser förgängligheten i vitögat och erkänner att den finns. Det handlar alltså inte om förnekelse, vilket jag tidigare misstänkt är det religiösa dårar håller på med.


Något annat som är nice är att jag har börjat anta att alla andra människor är som jag och innerst inne också är observerande nollpunkter som vill bli älskade. Det gör det mycket enklare att förhålla sig till dem. De med högre social status är inte bättre än mig, eller vice versa. Att människor är våldsamma, manipulativa eller bara lite pinsamma är inget annat än missriktade försvarsmekanismer deras hjärnor använder för att försöka bli älskade, eller av rädsla för att de inte kommer att bli älskade, så i grunden har alla en hedervärd intention.

Jag har också fått en bättre självkänsla. Den beror inte längre på hur jag presterar (okej, ibland gör den fortfarande det, jag går inte runt och är i Buddhas tankevärld dygnet runt). Men när jag behöver återvänder jag till faktumet att jag har samma, enda egenskap som alla andra, vill bli älskad. Det kan jag inte förändra, och därför är mitt människovärde alltid lika med ett. Det är inget jag intalar mig själv, det känns så, och det förändras inte om jag är ful, dålig på pingpong eller råkar säga något pinsamt, saker som tidigare kunde få mitt värde att kännas som att det var typ 0,3.

Förstår jag människans eget värde och inre liv på det sättet föraktar jag inte människor lika lätt. Jag tenderar att förlåta istället, samtidigt som jag kan tillåta mig själv att vara lite småaktig, för jag förlåter mig själv med.

Om du läser det här kommer ditt liv nog inte att förändras på samma sätt som mitt gjorde. Påståenden som “det finns en vit cirkel i mitt medvetande som verkligen känns som gud”, “alla är lika värda” och att “man borde älska sig själv” är självhjälpsfloskler som inte går att ta till sig tills man upplever dem i ryggmärgen.

Och jag kan jag inte bevisa någonting. Jag har ingen ny info om big bang eller hårda fakta om vår psykologiska struktur, men jag väljer att luta mig mot idén om själ och världssjäl i alla fall, helt enkelt för att det känns sant och bra. 

Jag har funderat på om allt som har hänt i min skalle under 2022 är en absurd mutation: om min hjärna är tillräckligt nyfiken för att låta tankar löpa linan ut och tillräckligt smart för att begripa existensens meningslöshet så måste den tackla det med nån mening, låt vara påhittad, för att minska min självmordsrisk. Mitt DNA vill att jag ska fortplanta mig, så det skapar vita cirklar i huvet på mig.

Om det stämmer tar jag erbjudandet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: