Det är den folkligaste av dagar. Spotify Wrapped kom igår och aldrig är så många i synk med folksjälen. Det är den mänskliga glädjen över att få sitt liv paketerat i listor, som blandas med den oundvikliga besvikelsen över att man inte är så finkulturell, raffinerad eller svår som man hoppats.
Det är skammen i att veta att man nu kommer få bevis på att man inte har sådan självinsikt som man vill tro.
Själv har jag aldrig varit så i synk med min Spotify Wrapped och således är min kulturella självinsikt på topp. Jag är bara någon som gillar bra texter till bra pop. Jag kunde med träffsäkerhet förutspå min lista i år. Men det lämnar mig inte ostraffad.
De där hundra låtarna som ska sammanfatta mitt musikår blev en påminnelse om vem jag är bortom dem, snarare än bara en kulturell väckarklocka. Jag menar, visst önskar jag att jag hade varit mer upptäcktsresande i musik det senaste året (oavsett om Spotifyhoroskopet kallar mig för ”äventyrare” i Wrapped), men hade inga villfarelser om att jag hade varit det. Så det som spelades upp framför mig var det som jag inte ansträngt mig så mycket för. Det jag lyssnat på under ett år då jag inte letat. Det som varit jag hela tiden och det som skulle få mig att känna mig som jag önskar.
Det var därför en stor sorg att inse att jag inte varit kär i någon på hela året och att jag har så svårt att bli det. För all medicin var där för att bota symtomen. Det var min själ det gulligaste bokslut i musik jag sett. Alla spår pekar mot att jag är en kärlekskrank stackare – så varför tycks låtarna härbärgera alla mina känslor och inte ge något genuint över till mig?
Nedan följer ännu ett år av jämnmod skildrat genom musik.
Min mest spelade låt var Part of the band av The 1975.
She was part of the Air Force, I was part of the band
I always used to bust into her hand
In my, my, my imagination
Genast ett avståndstagande och därav är min mest spelade låt kanske också den sannaste mot mig själv (utöver den enkla förklaringen att stråkpop alltid funkar på mig). I de första två verserna berättar berättarjaget om hur han föreställer sig, eller – för all del – drömmer om, relationer.
And I fell in love with a boy, it was kinda lame
I was Rimbaud and he was Paul Verlaine
In my, my, my imagination
Pretentioner möter föreställning och storytelling om kärlek, och det summerar min tillvaro ganska väl. Känslan att förnimmelsen av kärlek är nog. Kanske har jag svårare än gemene människa att framkalla de romantiska känslorna gentemot en annan och att jag i de perioder som jag inte heller upplever förnimmelsen har ett ganska tomt känsloliv när det kommer till det romantiska. Om det skulle vara sant, att förnimmelsen är nog för alla skulle jag antingen vara ett geni eller så skulle världen se radikalt annorlunda ut.
Min näst mest spelade låt var På boulevarden av Jonathan Johansson.
Är du en medelmåtta
Eller ett geni
Finns det en plats för oss
Som försöker att hålla i
Att man betyder nåt för dom som kom nära
Att göra arbetet, att göra sitt bästa
2022 var inte året då jag accepterade att jag inte är ett geni. Det var 2020. Men det var ett år då jag lämnade studiernas trygga simplicitet för att kunna försörja mig själv. Jag tänkte att med mer krav i vardagen skulle världsliga laster få mig att känna mer även inför mer innerliga ärenden.
På boulevarden är dom dyra och tighta
På boulevarden, alla har nåt att sälja
På boulevarden och det enda jag håller i
Some things I do for money
Some things I do for free
Men nej, jag har länge varit en stor beundrare av vardag, världslighet och verklighet så att gå nerför gatan och känna någon slags karriäristisk tyngd på axlarna gav mig mest skutt i steget. Att jag därtill kom att arbeta på en redaktion som jag faktiskt tror på och vill arbeta för gjorde dessutom min relation till arbetslivet nästan skamligt okomplicerad. Jag hann aldrig ens behöva vara en skamlös karriärist. Så i bristen på världsliga kriser upptäckte jag inte direkt heller några nya rum i mitt känsloliv, bara små skrymslen här och där.
Låt nummer tre: Loving is easy av Rex Orange County.
Jag menar kom igen. Lite jazzig pop som berättar för mig att det är lätt att vara kär, lätt att vara förälskad. Patetiskt. Men är det inte bättre att någon annan berättar det för mig än att jag går genom livet i mitt jämnmod? Jo, visst är det det.
When you can’t even hide it
And it didn’t take forever to find it
I was all on my own
Almost glad to be alone
Until love came in on time, on time
Jag menar. En annan lite monoton pojkröst som sjunger för mig att kärleken som bara uppstår visst finns. Som säger till mig (eller som jag aldrig lyckas sluta tolka det) att kärleken som kommer till dig, den som är oundviklig, är den enda sanna. Jag har ju trots allt känt den. Okej, (metoo-anklagade) Rex Orange County. Okej, jag hör dig. Och jag kan det. För kärlek ska ju vara enkelt.
Så vidare till låt nummer 4 som är Almost like being in love av Nat King Cole.
Vi träder in i en annan värld. Solen skiner utanför porten, jag stoppar i hörlurarna och skuttar ut i världen.
What a day this has been
What a rare mood I’m in
Why, it’s almost like being in love
Kärleken finns! Och finns den inte reinkarnerad i mänsklig form bara för mig så kan man åtminstone känna sig kär – almost.
All the music of life seems to be
Like a bell that is ringing for me
And from the way that I feel
When that bell starts to peal
I would swear I was falling
I could swear I was falling
It’s almost like being in love
Sing it, Nat King Cole! Jag känner det. Den finns! Kärleken finns. Kan du så kan jag. Eller, under blekare dagar, kan inte jag så är jag åtminstone glad att du kan.
Men så kommer låt nummer fem. Seventeen going under av Sam Fender, versionen med Holly Humberstone.
Det är förlorade tonår. Det är år då man kände för mycket och inte klarade att visa det, och det är att sedan ljuga för sig själv och tänka att de där åren gjorde det svårt att känna senare. Det är Sam Fenders uppväxt i North Shields i North Tyneside och hur jag skamlöst relaterar bara för att jag kommer från landet.
An embryonic love
The first time that it scarred
Embarrass yourself for someone
Cryin’ like a child
And the boy who kicked Tom’s head in
Still bugs me now
That’s the thing, it lingers
And claws you when you’re down
Men det är också glädjen över att tonåren finns. Hur jag vet att jag kom undan åren som för så många är de mest smärtsamma. Hur de var det för mig också, men helt av egen maskin. Hur de också är åren så många inte kan släppa, lämna bakom sig, och att det på något sätt är en vacker börda (även om det ibland skapar enerverande personligheter).
Att det var just dessa fem låtarna som skulle hamna topp fem kunde jag såklart inte veta. Men det spelar egentligen ingen roll. Jag har låtit Spotifyalgoritmernas paket till mig, listan Dina topplåtar 2022, rulla medan jag har skrivit den här texten och det är mer av samma. Låt efter låt väcker hopp om att jag ska bli en person som känner som det jag lyssnar på och gör det på riktigt.
Som känner kärlek (Chinatown av Bleachers),
minns kärlek (Parklands av Andreas Mattsson),
känner obesvarad kärlek (Nothing on me av Paul Williams),
känner förhoppningen om kärlek (Will we talk av Sam Fender),
känner kärlek som tar slut (Please don’t leave just yet av Holly Humberstone)
eller går igenom kärlek som har tagit slut (Du brukade kalla mig för baby med Melissa Horn och Kaah).
Allt av den romantiska sorten. Platonisk kärlek har jag gott om, och den är så sann så.
Jag antar att detta är vad musik är för de flesta. Att den framkallar och förstärker. Jag önskar bara att den skulle få förstärka oftare än den behöver framkalla för mig.
Jag är en hopplös romantiker som vägrar låta mig bli kär.
Men jag tror att jag har en lösning. Kalla det ett nyårslöfte, om du så vill.
2023 blir antingen en av tre saker: året då jag börjar ljuga för mig själv, alltså intalar mig själv att jag känner mer än jag gör; året jag springer efter varje romantisk känsla jag känner; eller året då jag går till botten med min romantiska kapacitet och är totalt genuin. Har jag tur så blir resultatet antingen en av tre saker: att jag inser att jag inte ljuger, utan bara har hållit mig själv tillbaka; att romans blir ett mer återkommande inslag i min vardag; eller att min tvångsmässiga självdistans kan gå sida vid sida med total uppriktighet gentemot mig själv. Eller alla tre för den delen.
Oavsett om utkomsten blir något av ovanstående så ber jag om ursäkt för att jag eventuellt krossar ditt hjärta på vägen, men vänligen ta i beaktning att det var för kärleken och tron på den. Och om du krossar mitt så tackar jag ödmjukast för hjälpen.
Soundtracket finns åtminstone redan. Ingen ny musik. Bara nya känslor.
The Belly Button Gazette 