Nyligen skrev Ella i en text hur ironi, om än njutbart som konversatorisk spelplan, riskerar att urholka även den kultur som kanske måste få vara fri från ironi. Och jag håller med. Otroligt nog.
Ironi har alltid varit det mest naturliga för mig, som humor, försvarsmekanism, och ja, även då jag faktiskt talar från hjärtat. Det är en del av min personlighet, som för så många andra, och jag har inga planer på att förändra det. Åtminstone inte tills jag slutar vara uppriktig mot mig själv.
Men även om jag ljuger för mig själv, flyr min existentiella essens, är det en småsak för de allra flesta utom mig själv. Kulturen är en helt annan sak. Den får inte bli enkom en flykt.
När Paul Simon skulle spela in albumet Graceland åkte han till Sydafrika. Det var 1985 och FN hade bojkottat nationen på grund av den fruktansvärda apartheidregimen. Han spenderade två veckor med enbart svarta musiker som han beundrade och återvände till USA med otaliga inspelade timmar från deras sessioner. Han och producenten Roy Halee nystade i banden och resultatet blev albumet.
Bara inspelningen i sig själv var ett politiskt statement och risktagande. Sedan turnerade han albumet med flera av de musiker som var med och jammade i Sydafrika. Den exilsydafrikanska sångaren Miriam Makeba följde också med. Och visst var hans vistelse i Sydafrika inte kompromisslöst älskad av svarta sydafrikaner, tvärtom var han högt upp på den militanta gruppen AZAPO:s dödslista och hoten haglade in, men det var aldrig hans tanke att den skulle vara en skiva för någon särskild.
Ingen av texterna handlade explicit, knappt ens implicit, om Sydafrika och apartheid. Simon säger själv att han aldrig har varit bra på att skriva om politik. Det han kan bäst är relationer. Så han skrev texter som han brukar. Intuitivt. Nära sin egen varelse eller utifrån vilken inspiration som än kom till honom. Vissa tog lång tid – som titelspåret Graceland eller den trots allt ganska politiska The boy in the bubble – medan andra, som Crazy Love, gick fort.
Det viktiga är att texternas innebörd inte tar något ifrån den politiska aktion som albumet var, är. Även om Paul Simon i någon mån är onåbar, till och med bortom FN:s bojkott uppenbarligen, tog han en risk. Albumet var samhällskommenterande enbart genom dess musik och var det spelades in. Inte vad som sades.
Under Black lives matter-rörelsen i USA har Alright av Kendrick Lamar blivit en del av soundtracket. En låt som är allt annat än Graceland. Explicit, men som givetvis också kommer från en helt annan plats. En egen kamp.
Lamars To pimp a butterfly bör givetvis aldrig jämföras med Graceland, varken som musikaliskt eller politiskt verk, men de är båda motsatta tillvägagångssätt för att enas i, ja, genuinitet. Och som kräver mod från avsändaren.
Det Ella för fram så väl i sin text är den totala bristen av risktagande i så mycket av vad som sägs i dagens kultur. När SVT ska göra ett kulturprogram som är mer tillgängligt för unga blir det Cyklopernas land som i sitt spaningsorienterade panelformat är lustigt, men inte handlar om kultur. Det dryper av ironi och helt ärligt skulle jag gärna sitta i ett sådant panelsamtal, men det är symptomatiskt för dagens relation till kultur. Ingenting är på allvar, så alla med något roligt att säga är vinnare.
Irony is okay, I suppose, culture is to blame
You try and mask your pain in the most postmodern way
Textraderna är från The 1975:s låt Sincerity is Scary (2019).
Ett band som befinner sig i zeitgeisten genom sin lyriska ordrikedom. Jag älskar dem. Såklart. De är också briljanta på att paketera samtiden utan att sätta något viktigt i spel. Deras textrader och låttitel ovan är ett bisarrt tydligt exempel på detta. Det är egentligen precis vad jag skriver. Precis vad jag gör just nu med den här texten. Att raljera och därför känna att man har en överblick, en klarsynthet. Det betyder inte att man inte talar sanning, men det sätter en i en position där man upplever känslor som något man lätt kan genomskåda. Av en eller annan anledning delar jag och så många andra förmodligen det med exheroinisten Matty Healy i The 1975 – viljan att tro att samhället är det som skapar personen till den grad att det också, i någon mån, är samhället som får känslorna i oss att uppstå. En fjärilseffekt som får en medial kultur att styra även det allra mest personliga. Men som också lämnar oss kvar i våra egna teorier. Kvar i fågelperspektivet som endast visar den sanning som fågeln i fråga, jaget, är kapabel att uppfatta.
Men paketera det väl och det spelar ingen roll. Det är klyschan av att den som bryr sig minst i en relation alltid är vinnaren. I popkulturen har det blivit den som kan vara verbal istället för känslig.
Matty Healy i The 1975 har onekligen en närmast sensationell förmåga att känna hur samtidens vindar blåser, i såväl sina texter som estetiska uttryck, och när han skriver en kul popsång som heter It’s not living if it’s not with you om sitt heroinmissbruk är det magnetiskt. Ingenting är förljuget och även om alstren får lyssnaren att känna saker kan man aldrig känna att det är helt sant heller, .
Vad står i vägen?
Att vara rolig är aldrig ett hinder för att vara sann, men vid någon punkt blev att visa på självdistans en brasklapp. Åt det motsatta hållet är det inte heller osant när Paul Simon sjunger om Elvis Presleys hem över sydafrikanskt inspirerad musik och det känns mer genuint än när Matty Healy sjunger vad han tänker. The 1975:s poäng är oftare att vara lingvistiskt lekfulla, än genuina, och det gör de utmärkt. Jag riktar ingen kritik mot The 1975. Tvärtom kan jag känna igen mig i deras förhållningssätt till samtiden.
När samhällsanalysen, snarare än bara samhällskommentaren, har blivit sådant allmängods att nästan alla försöker sig på det, med väldigt olika framgång, finns det en oerhörd värdighet i att antingen lämna saker osagda eller vara superexplicit. Graceland var samhällskommenterande i hur det kom till, inte vad som sades i det.
Det som jag hittills i hela mitt liv har betraktat som de kanske största dygderna, självdistans och självinsikt, har utarmats när det också har blivit den enda valutan. Det blir en social och kulturell pengatvätt.
En låt som heter Sincerity is scary är omöjlig att ta helt på allvar. Det är meningen och syftet, men som exempel för samtiden är det mitt i prick. Att vara obrydd kommer alltid vara coolt. Att visa att man bryr sig kräver mer mod. Har vi slut på mod?
Kommer du kunna lita på mig när jag säger att jag älskar dig?
(I’m in love with you är för övrigt en singel från The 1975:s senaste platta.)
The Belly Button Gazette 