Det känns som att de mest minnesvärda mytologiska berättelserna tenderar att handla om högpresterande – eller kanske lyckosamma – män som övervinner motgångar och uppnår en sorts legendarstatus, för att sedan tappa fotfästet och straffas brutalt. Fabler, epos och sagor om förmätna grabbar som Ikaros, Midas och Gilgamesh, ekar än idag genom kulturarvet. De remedieras och återberättas, om och om igen.
Vad alla “boysen” har gemensamt är att de, i slutet av sina resor, straffas så pass hårt att de antingen dör eller utsätts för ändlöst lidande. Kanske är det därför vi vanliga människor gillar att höra dessa berättelser; för att de står i spännande kontrast mot dagens dekadenta män och straffen de får mottaga (inga alls). Jag menar: Om Ikaros hade straffats som Kent Ekeroth hade han flaxat vidare med sina vaxvingar som oppositionsråd i dalarna. Men Ikaros hade inte samma tur som järnrörsskandalisten. Ikaros drunknade.
Min främsta mytologiska berättelse om en världsfrånvänd och sedan hårt straffad man utspelar sig på Irland. På den gröna ön, eller Éire på det inhemska språket, levde en gång en man vid namn Oisín (för övrigt värdens vackraste namn, Oisín). Han var rikets mest berömda bard; en hedrad keltisk diktare som kurerade, kreerade, komponerade och kommunicerade de allra viktigaste muntliga budskapen i landet – poetiska som politiska, faktiska som mytologiska. Därutöver var han en berömd jägare och soldat som hyllades av folket för sin ofelbara, rättvisa världssyn. I de många återkommande striderna mot engelsmännen som ville skada de försvarslösa Irländarna, ledde Oisín det mytomspunna krigsföljet Fianna.
Det är lustigt med män genom historien, hur lika de kan vara dagens män. Jag gillar att se på Kanye West som vår tids motsvarighet till Oisín. Inte minst för att han är ett geni. En av våra allra största poeter som dessutom betraktas som en av våra mer omtalade revolutionärer. En renhårig konventionsbrytare vars kreativa strävan och talang, i kombination med enormt mod och konfliktvillighet, har haft som huvudsakligt syfte att “frigöra” sitt folk. I Kanyes fall, de svarta.
Oisíns stora insatser för både kulturen och folket gick ej obemärkta förbi. En vacker dag, när han spårade rådjur med sitt jaktsällskap red en vacker, eldhårig och blåklädd kvinna, i all hast, på en kritvit häst, raka vägen mot sällskapet. Graciöst fick hon stopp på hingsten knappt en meter från Oisín och introducerade sig därefter. Hon var Niamh (uttalas “Neev” på Irländska), prinsessan av Tír na nÓg, evighetens land, det keltiska himmelriket.
Hon förklarade att hon agerade sändebud åt sin far, Kungen av Tír na nÓg, som ville erbjuda Oisín, och endast Oisín, en plats i evighetens land, som belöning för hans makalösa och osjälviska handlingar. Hon lovade total lycka, skönhet, trygghet, och inte minst, kärlek. Oisín, som redan innan hon öppnade munnen hade förälskat sig i Niamh, tackade girigt ja till erbjudande, klev upp på hennes häst och la armarna om hennes midja. Snabbt galopperade de mot evigheten, medan det ruskiga Irland smälte ihop med horisonten bakom dem.
Det är svårt att säga när Kanyes ”Tír na nÓg-moment” var. Kanske var det när han fick möjligheten att samproducera Jay-Zs album, Bluejay. Eller så var det långt senare. Oavsett vilket så släpptes Ye, någon gång under hans otroligt framgångsrika karriär, in i det “eviga landet”. Han hade höjts upp och bjudits in till de mest exklusiva sammanhang som finns. Och bakom sig lämnade han sina vänner och ett, om än spännande, ruskigt Chicago.
När Oisín anlände möttes han av blommor, träd och fåglar, klädda i färger han aldrig sett förut. När hungern slog till uppenbarade sig den lyxigaste maten han kunde föreställa sig på ett fat framför honom. När han törstade fylldes hans bägare med den mest välbryggda öl han någonsin smakat. Och när han suktade efter sällskap föll hans älskade prinsessa, Niamh, ner i hans famn. Dagtid jagade och fiskade han, så som han gjort hela sitt dödliga liv, och nattetid drack han och drog långa anekdoter om hans många äventyr. Han hade allt han någonsin velat ha. Men trots det var det något som skavde.
Kanyes liv i det oändliga landet var i mångt och mycket likt Oisíns. Han serverades lyx, kärlek och möjligheter. Dörrar som gjorde det möjligt för honom att följa alla tankar, drömmar och passioner han samlat på sig längst med det “vanliga” livet öppnades. Modesatsningar, kyrkligt engagemang, privatskoleprojekt och välgörenhetssatsningar – allt var nu till Kanyes förfogande. Trots det var det något som skavde.
I Oisíns fall var det bristen på kamp som. Saknaden av Fianna. Bröderna och systrarna som stred i armkrok för samma ideal. Han ville åter igen lyckas i motgång. Han ville åter igen förbättra livet för de som saknade svärdarm. Oisín var i grund och botten en renodlad hjälte, vilket var en roll han inte kunde leva ut i den felfria värld han befann sig i. Till sist bönade och bad han Niamh om att få återvända hem, åtminstone för en liten stund. Tagen av hans sorg och längtan accepterade Niamh hans förfrågan, men på ett villkor: Oisín fick inte under några omständigheter kliva av hästen och röra marken med sina fötter utanför Tír na nÓgs gränser. Med de råden begav han sig hemåt.
Kanye var trött på Kim. Trött på kläder. Trött på musik. Han ville också hem. Han ville åter igen ta upp kampen han hade påbörjat för länge sedan. Han ville använda sina resurser för att stärka afroamerikanerna och dra ut dem ur marginaliseringens slukgrop. Även i det här fallet varnades den ambitiösa mannen av en visare kvinna.
När Oisín kom hem till Irland slogs han av hur slitet allt var. Slotten han hade betraktat med stolthet som barn var nu blott ruiner. Ekarna han hade vilat under var ruttna och fulla av ollonborrar. Fianna, som en gång hade ridit över kullarna, med fanor i högsta hugg, var nu borta. Det var som om döden hade svept över landet under tiden han var borta.
Vid sidan av ett havrefält såg han två män, en ung och en gammal. De försökte rulla en stenbumling från stigen för att komma förbi med sin vagn. Men stenen tycktes vara orubblig. Oisín, den store hjälten, introducerade sig för dem och började förklara hur man bäst flyttar på stora stenar. Men männen, till Oisíns stora förvåning, varken visste eller brydde sig om vem han var, alltså gick instruktionerna in genom ett par öron och ut genom de andra. Frustrerad klev han ner från hästen för att bara lyfta stenen över sitt huvud, men det skulle visa sig vara hans stora misstag.
Innan Oisín ens hade fått grepp om bumlingen kände han hur all styrka hade lämnat hans armar och inom bara några sekunder hade han förvandlats till en skör gammal gubbe, med vitt, stripigt hår och genomskinligt blek hy. Hans nu nästan ihåliga ben smulades sönder under honom. Då slog det honom; han hade varit borta för länge. Hela 300 år. Han var inte längre mannen som ledde Fianna in i krig. Han var inte längre den geniala barden som förstärkte och försvarade det irländska kulturarvet. Han var inte längre en hjälte.
Han hade tappat bort sig i Tír na nÓg. Han hade glömt bort vad det innebar att vara människa.
Och det är väl ungefär där vi är i Kanyes berättelse. Tiden bland överklassen har gjort honom världsfrånvänd, frustrerad och desperat. I hopp om att ännu en gång få vara en renhårig hjälte har klivit ner från hästen, utan att själv förstå att han inte är mycket mer än en trasig gubbe. Och som trasiga gubbar tar till med antisemitism, sexism och konservatism – ja, till och med rasism.
Världen har förändrats, han har stagnerat. Utan att tänka sig för satte han sulorna i backen för att lyfta stenen. Vad Kanyes sten är vet jag inte riktigt. Kanske är det Pete Davidson,. Kanske är det den ”nya” medborgarrättsliga rörelsen. Oavsett vad har han haft det för bra för länge och är till följd för svag för att leda ett folk.
The Belly Button Gazette 