Dags att döda ironin

Ironin syns överallt. I podcasts, dikter och vardagliga diskussioner ser jag spår av den. Det används till att både maskera och demaskera innehåll och är ett utmärkt kommunikationsverktyg för den som vill hitta värmen bland kallpratarna. Eftersom ironi inte är till för att förstås av allmänheten utan av en tilltänkt målgrupp kan den innesluta oss i gemenskaper, men likaväl stänga oss ute. Den både etablerar och saboterar kommunikation. Och ibland båda två samtidigt.

För två veckor sedan blev jag bjuden på fest. Temat var 27 Club, och utan att känna igen ett ansikte i Facebook-evenemanget visste jag exakt vilka som skulle komma. Jag kunde se dem framför mig: den taniga blonda killen med tjock Amy Winehouse-eyeliner och hans flickvän i randig Kurt Cobain-tröja. Jag kunde till och med höra toner av den gymnasiala Spotify-listan om jag blundade.

Med klädsamt låga förväntningar om vad kvällen skulle erbjuda pallrade jag mig dit, och umgänget var som förväntat: ascringe. Jag blev ett lydigt bihang till en gammal gymnasiekompis tills det började klia i kroppen av rastlöshet. Jag visste vad jag behövde göra. Det fanns bara en metod som med all säkerhet skulle leda mig ut ur mingelkylan: att behandla situationen med ironi. Genom att iklä mig ett skeptiskt flin och subtilt börja uttrycka missnöje skulle jag hitta mina likasinnade.

Det dröjde inte länge innan mina kompanjoner dök upp. Vi blev ett gäng på fyra personer som möttes i vår bittra inställning till sammanhanget, och tillsammans strosade vi omkring på festen med kollektiv hånfullhet. Vi stod på utsidan av kvällen och tittade in, pekade och fnissade åt hur löjligt allt såg ut. 

Festen fortsatte utspela sig framför oss och någonstans runt midnatt skiftade dynamiken till de okritiskas fördel. Vårt fågelperspektiv på tillvaron var inte lika roande när resterande såg ut att ha det kul. Det dansades, tjoades och kysstes, och fastän vi tappert gjorde narr av det hela kunde man höra stråk av ”vad är väl en bal på slottet”-sorg i rösterna. Ironin hade placerat oss i ett avskilt hörn som var svårt att förflytta sig ifrån. Varje försök att bryta distansen kändes som ett obehagligt närmande. Våra samtal kom inte längre än till ”vem på dansgolvet som var minst osugen på en lina”.

Ett av problemen med ironi är att den skickar upp all aktivitet till huvudet. Det går att bedriva en hel konversation utan minsta anspelning på känslor, vilket inte minst tar sig i uttryck i talet.

Den likgiltiga satirpodd-sociolekten har spridit sig som ett virus bland alla jag känner, och hörs som inte minst när det ska minglas. Det talas avmätt och distanserat i en takt som kan tolkas som eftertänksam, eller som att den talande inte vet vad den ska säga härnäst. Som lyssnare väntar man avspänd på att anekdoten ska leda fram till det man förstod att den skulle göra de första fem sekunderna. Ändå ska man fnissa, när den leder fram till just det, med en tom och avtrubbad röst.

Innehållet består ofta av ironiska dubbelnegationer (tex ”vem på dansgolvet är minst osugen på en lina”) och liknande konstruerade språkknep. Det kan men måste inte sägas något av värde. Det är finessen i formatet som håller lyssnaren på tårna.

Kanske ligger dagens mediala förutsättningar bakom ironins funktionsvärde. Konkurrensen om publik tvingar kreatören att smocka in ett contentvärde i allt. Innehåll ska paketeras snyggt och smidigt, något tradigt och svårsmält har ingen tid för. Ironi lämpar sig bra under sådana premisser. Den erbjuder en kul språklig spelplan med både finess och lättsamhet.

När ingenting tas på allvar behöver samtalaren heller aldrig stå till svars för något. Ironikern spelar helt utan insats eftersom han när som helst kan upphäva sitt budskap. Ett sagt ord kan bli osagt och ett ställningstagande behöver inte betyda något.

Till och med i poesin har ironin letat sig in. Fler och fler dikter skrivs med distans och medvetenhet inför de egna känslouttrycken. När jag läser en snitsig dikt med citattecken i varannan mening undrar jag vad det är tänkt att jag ska göra med den. Fnissa? Fota och lägga ut på instagram-story? Jag trodde hela poängen med dikter var att de fick sakna självdistans. De får vara dumma och löjliga, för de är i alla fall ärliga och får en ganska ofta att börja gråta. 

Ordet sarkasm härstammar från ett grekiskt begrepp som betyder ”slita sönder kött”. Jag tycker att det säger en hel del om dess karaktär och hur det inte borde vävas samman med poesi. En dikt är kött och blod  och bör förbli ostyckat.

Det kanske är önsketänkande, men jag tycker mig se spår av en klyschornas renässans. Fler och fler influencers gör skrivstilstatueringar. Sociala mediekontona som främst består av ploj har blivit ersatta av mer anspråksfulla aktörer. Fredrik Söderholm som varit inofficiell företrädare för Nexiko-svenskan var bland de tidigare på bollen med oironiska gråtinlägg på Instagram. Säga vad man vill om dem, men det blödiga lidandet är uppfriskande.

Om jag trendspanar rätt så tror jag att vi har mycket kul att vänta oss framöver. Kanske är vi på väg att hitta tillbaka till den erotiska relationen till språket igen. Vi kanske till och med kan vänta oss en talare som låter som att den bryr sig om vad den säger. Vi måste inte skriva dikter som börjar med ”rosor är röda”, men vi kan skriva andra, utan citattecken.

Ironin erbjuder en användbar distans, men vi bör märka när distansen övergår till ett konstlat skvalpande på ytan, som utplånar ett budskap innan det hinner uppstå.