En sen kväll på ett flyg till London.
Jag jobbar som flygvärdinna och tittar ut i mörkret när vi glider in över England.
Det är den enda stunden jag har för mig själv under arbetsdagarna – landningen. Vi flyger in över en mörk skog, men ett sken lyser upp himlen en bit bort. Ett hus står i lågor. Lågorna letar sig upp mot oss. Blåa och röda ljus i fjärran skyndar sig mot branden, men jag ser att de aldrig kommer hinna fram i tid. Det ser så lugnt ut. Som ett ljus någon har glömt att släcka. Det ger mig en konstig känsla av ro. Någons liv förstörs framför mina ögon, jag är så nära. Jag ser allt men jag vet ingenting.
En fågel flyger söderut. Hösten är här och han ska flytta. Han ser fram emot att komma till värmen, kanske kommer han träffa en tjej, lära sig franska. De kanske gifter sig och får barn som flyttar norrut men som kommer och hälsar på då och då. Han kanske också ser branden. Han tittar mot lamporna som aldrig kommer hinna fram i tid, lugnet och röken som stiger upp mot en mörk himmel.
En rökdoft fyller kabinen. Min kollega undrar vad det är för doft. Jag berättar om branden, om de blåa och röda lamporna som aldrig kommer hinna fram i tid. Jag ser huset brinna upp i tystnad. Kapten ringer ut. Han säger åt oss att inte vara oroliga, att rökdoften kommer från en flyttfågel som har flugit in i motorn men att motorn är okej.
Va’ bra säger vi. Det ger oss ro.
The Belly Button Gazette 