Dahliorna

Just den morgonen i mitten av oktober vaknade hon mycket tidigt. 

Det var tyst i huset, spänt och kompakt, som i väntan på något. Förändringar går alltid att höra i tystnaderna.

Hon låg kvar en stund och blundade, som för att lura någon att hon ännu sov. 

Rummet var ljust med vita väggar, ett vitt skrivbord och en vit stol. Hon hade fortfarande inte vant sig vid att det inte längre hängde några fotografier på väggen vid sängens huvudände. De hade mäklaren plockat ner inför visningen. Ingenting personligt hade fått stå framme. Varför någon nu hellre skulle köpa ett opersonligt hus än ett personligt. Bilderna på hennes söner och deras fruar och barn hade plockats ner och lagts i skrivbordslådorna, och kvar på väggen fanns bara de många små hålen efter spikarna.

Tidigare morgnar hade hon slagits av en ledsamhet när hon fått syn på den tomma väggen, men inte den här dagen.

Utanför fönstret stod regnet i dimmor. Man hade kommit till sista akten i det skådespel som var hennes trädgård, och här var ginkoträdet otvetydig huvudperson. Medan äppelträdet var naket och päronträdet likaså, var det som om ginkon hade sparat sig till nu. Trädet sträckte sig uppåt högt och elegant, och dess klargula lövverk fullkomligt lyste genom dimman. Utöver det var det bara två höstanemoner och några rosor som ännu gav färg åt platsen.

Då fick hon plötsligt bråttom, för hon fick syn på dahliorna. En gång röda men nu nästan döda mångbladiga blommor hängande tunga i mjuknande stjälkar. De stod i rabatten längs med utbyggnaden – den de byggt när de fått sitt tredje barn och insett att de behövde fler rum. Men där skulle de inte stå så här års. Dahlian är nämligen en mycket känslig blomma som inte tål vintern. Därför måste de knölar som den växer ur grävas upp och tas in om hösten, innan den första frosten kommer. Och den första frosten brukar komma i mitten av oktober, så det fanns verkligen anledning att känna sig jäktad. 

Natten före hade hon legat vaken och tänkt på alla de saker som behövde göras. Auktionsfirman behövde kontaktas, vindrutetorkarna på bilen behövde bytas och allt porslin och alla böcker behövde gås igenom. Men allt det hade hon glömt nu, dahliorna var det enda som fick plats i henne.

Hon klev i tofflorna, tog morgonrocken om sig och gick upp för trappan. 

Hade någon som kände henne varit där hade de kunnat konstatera att hon tog sina kliv med en spänst som hon inte haft på mycket länge. Men det var ingen annan där, och själv hann hon inte lägga märke till sitt steg.

När hon kom upp var det redan tänt i köket, eftersom hon hade lamporna där på timer: de sattes på klockan 05.30 och stängdes av klockan 20.30. Tidigare än 05.30 var hon sällan uppe och senare än 20.30 vistades hon sällan på övervåningen.

Just den här förmiddagen skulle hon till ögonläkaren på grund av att hon hade en yrsel som ingen läkare dittills varken hade kunnat förklara eller bota. 

Helst hade hon velat ta itu med dahliorna med detsamma och hon förargades en stund över att hon inte var en sådan person som avbokade läkartider utan anledning. Sedan åkte hon till läkaren, på vad som tyvärr skulle visa sig vara ett helt onödigt besök. 

Hon fick veta att yrseln visst kunde bero på hennes dåliga syn – hon var nästan blind på vänster öga – men att det i så fall inte fanns något att göra. 

Man hade kunnat tro att ett sådant besked skulle göra henne ledsen, men yrseln tycktes henne som en mycket världslig sak när det fanns dahlior som fortfarande – i mitten av oktober! – stod ute. 

När hon kom hem var klockan nästan mitt på dagen. Allt tog så lång tid för henne numera, när hade det blivit så?

Till lunch värmde hon en bit lasagne i ugnen eftersom hon inte hade någon mikrovågsugn. Det tog lite längre tid men för det mesta hade hon ju inte ont om tid.

Att duka gick däremot snabbt. Allt i hennes kök var logiskt ordnat och hade varit på samma sätt sedan de flyttade dit för över femtio år sedan. Koppar och glas på hyllor längst ner, tallrikar och skålar på nästa, vinglas och efterrättsassietter högre upp. Högst upp stod saker som hon mycket sällan använde. Där fanns till exempel sherryglas och glöggkoppar. Och där fanns en rosablommig finservis som kom från hennes barndomshem och som hon fått ärva – trots hennes tre syskon – för att hon så gärna hade velat ha den.

Varför hade hon så gärna velat ha den? Den var visserligen vacker, handmålad med rosa äppelblom, och om man tog upp en tallrik och tittade på den ett tag så såg det ut som om blommorna slog ut just där och då, framför ens ögon, mitt i porslinet. Och så var alla kanter målade i guld. Men eftersom servisen inte fick diskas i maskin hade den för det mesta stått där uppe på hyllan. Vad skulle hända med den nu? Skulle något av hennes barnbarn gärna vilja ha den, ställa den högt upp i ett av sina skåp och komma på många år senare att den aldrig använts?

Lasagnen blev klar. Det var en mycket lyxig lasagne, med mozzarella och parmaskinka och utan béchamelsås, enligt ett recept hon fått av en av sönernas fruar. Lasagne är en bra rätt om man ofta äter ensam, eftersom man kan skära den i portionsbitar och stoppa i frysen. 

Hon avskydde att äta ensam. Hon tyckte inte att maten smakade någonting, inte ens när man bytte béchamelsåsen mot mozzarella och parmaskinka. 

Men i dag var en märklig dag. Hon kände sältan och krämigheten precis som om hon avnjöt måltiden tillsammans med någon.

Den oväntade sensationen gjorde henne på en gång lycklig och lugn. 

Så var det då dags. Hon hämtade stövlar och handskar i tvättstugan och när hon kom ut hade morgondimman lättat, men himlen var så tung att hon tyckte att det kändes som att den nådde hela vägen ner i trädgården.

Dahliorna stod knappt längre upp, vissa lutade sig mot rosenbusken medan andra bara låg ner i rabatten. Stjälkarna skulle klippas av innan man kunde gräva upp knölarna. Hon hade alltid tyckt om att klippa av växter där de skulle klippas av. Det var att göra något illa för att göra det gott. Det var en av naturens alla motsägelser och hon älskade naturens alla motsägelser, tänkte hon när hon satte sig på huk och klippte stjälkarna med lätt hand.

Blasten lades i en skottkärra som hon körde iväg och tömde i skogsbrynet. Där fanns ingen skog längre, bara brynet var kvar och på andra sidan det hade man byggt en motorväg. De hade gått ihop några grannar och motsatt sig saken men förlorat och sedan dess dånade det ständigt i hennes trädgård. 

Hon återvände till dahliorna. Satte spaden i jorden och vek den bakåt så att jorden öppnade sig och knölarna blottades. Hon tog dem i sina händer. Som vita potatisar såg de ut, små vita potatisar och hon kände så mycket kärlek för dem. Hon la dem i en korg i ett sådant mönster att alla skulle få plats och kunna stå upprätt.

Korgen skulle ställas ner i ett hål i marken intill huset. Hålet hade hennes man grävt för länge sedan, och det stängdes med en liten trädörr som öppnades rakt uppåt. Där hade de förvarat potatis och morötter från landstället, de hade ofta potatis så att det räckte hela vintern. Men sedan han dog hade hålet fått stå som vinterbostad åt dahliorna. Där fick de lagom med värme från huset, och det mörker de behövde.

Hennes man hade varit skogsmästare. De hade träffats på väg till en fest på universitetet och de hade varit gifta i 63 år när han dog. Det var bara fem år sedan, men ändå hade hon hunnit få en känsla av att hon alltid hade levt ensam.

Kanske berodde det på att hon de senaste fem åren hade åldrats mycket snabbt. Hennes hörsel var dålig och också på det ögat hon såg bra, såg hon dåligt. När yrseln kom var hon ofta tvungen att lägga sig på den gröna soffan på övervåningen.

Kanske cementerades ensamheten av åldrandet, hon trodde att det kunde vara så.

Men just den här dagen i mitten av oktober, när himlen nådde hela vägen ner till trädgården och motorvägen dånade, behövde hon ingen tröst. Hon kände sig stor, som en del av allt, och utan ålder, när hon sänkte ner korgen med dahliaknölarna. 

Så gick hon in för hon fick yrsel, och lade sig på den stora gröna soffan. I köket lyste lamporna och i hålet intill huset gick dahliorna i ide.

Hon blundade och trots att hon var klarvaken somnade hon. 

Morgonen därpå hade frosten kommit.