En gång i tiden hade Håkan Hellström en av landets mest hängivna publiker. Men till följd av otaliga Ullevispelningar, i kombination med en Coldplay-esque arenarockighet, har de blivit utbytta mot morsor och mellanchefer. Vår gästskribent, Liberala opinionsbildaren Max Sjöberg, menar att lösningen ligger i att för en gångs skull hoppa över Göteborg.
INSÄNDARE. I måndags kom en riktig skrällnyhet: Håkan ska ut på de så kallade vägarna igen! Det var en dubbel skräll. Bland annat för att konfettin knappt hunnit lägga sig efter hans 23 Ullevispelningar i somras, men framförallt eftersom att vi var många som nog aldrig trodde att han skulle orka sig ut på en riktig turné igen, nu när han upptäckt att han kan sälja sjutton miljoner biljetter på ett bräde en gång var tredje år och ägna tiden däremellan åt att ligga och pilla sig i naveln.
”Det är över”, suckade jag och mina kompisar när vi var satt och gnällde över varsin öl efter en av hans konserter i somras. Det var inte det att spelningen hade varit dålig, för det var den inte. Han hade varit i toppform, bandet var tight, gästartisterna var skitbra och låtlistan var nästan perfekt. Det konstiga var bara att publiken inte verkade bry sig nämnvärt. Den var betydligt bättre på att filma med sina mobilkameror än att sjunga och dansa. ”Vad är det här för låt?”, frågade en moderiktigt klädd kille i 20-årsåldern sin kompis på stockholmska när introt till Klubbland rullade igång. Hans ungefär lika moderiktigt klädda kompis visste inte heller, men de verkade trots det båda mycket nöjda med att ha fått biljetter till En Av Sommarens Största Happenings.
En gång i tiden hade Håkan en av landets mest hängivna publiker. Rad ut och rad in av killar och tjejer i sjömanskostymer, glitter på kinderna, tusch på armarna och hjärtat till brädden fylld av tonårsångest. Som kunde varenda textrad utantill och tyckte han var världens viktigaste artist. Som köade i flera dagar för att få stå vid gallret och kanske röra hans hand.
Men genom att förlägga sina 39 senaste spelningar på Ullevi, och för varje framträdande låta lite mindre som sig själv och lite mer som 2020-versionen av Coldplay genom att spela allt arenarockigare versioner av sina låtar, har han snabbt lyckats byta ut sin publik. Från att spela för hängivna poptjejer- och killar i Karlstad, Trollhättan, Strömstad, Falun och Flen spelar han nu för våra föräldrar och olika mellanchefer som tycker det kan vara kul att ”gå och titta på Håkan”. Som någon finurlig twittrare sammanfattade det – personer som är där för att konsumera upplevelsen snarare än att bidra till den. Som lika gärna hade kunnat vara där för att titta på Robbie Williams, Madonna eller U2. Som tycker det är kul att vara där, men som det inte betyder någonting för att vara där.
Den enda vägen ut ur detta elände skulle förstås vara att ge sig ut på en riktig turné igen, konstaterade vi där vi satt och tjurade. Spela på lite obekväma platser, helst mitt i veckan, för att inte automatiskt bli ett av den svenska sommarens största jippon och därmed skaka av sig alla mellanchefer och mammor. Bevisa för alla att han fortfarande har det, att han fortfarande kan vara en av landets viktigaste artister för vanliga jävla unga killar och tjejer med krossade hjärtan där ute. Men det skulle han förstås inte palla göra. Så äkta är han inte längre, konstaterade vi tjurigt.
Tji fick vi. I alla fall än så länge. För man behöver inte titta på turnéprogrammet i många sekunder för att inse att det är en stad som inte fått någon spelning alls. Göteborg. Det är därför alldeles för tidigt att ropa hej. Det finns nämligen fortfarande god möjlighet att med ett endaste litet Instagram-inlägg förstöra allt det han nu gett hopp om och ta de allra sista stegen mot att bli Sveriges minst spännande artist genom att lägga sin hundrafjortonde och hundrafemtonde Ullevispelning till schemat. Att han inte gör det är det viktigaste som eventuellt kommer att hända på mycket länge i musiksverige.
Härligast hade förstås varit om Göteborg inte fick någon spelning alls. ”Gillar ni mig så mycket kan ni väl åka till Halmstad eller Lysekil”, borde han säga med ett skratt. Men det är väl att hoppas på för mycket – istället får hoppet stå till att det blir gamla slitna Slottsskogsvallen. Varför inte Liseberg? Way out west går an i nödfall.
Men snälla, snälla Håkan. Far inte till Ullevi i sommar. Du blir aldrig mer densamma då.
Av Max ”Russian warship, go fuck yourself” Sjöberg
The Belly Button Gazette 