Det är en mörk oktoberkväll som jag, trött efter en lång resa till fastlandet, trycker upp en av de tunga träportarna och kliver in på Kungliga Operan för att se deras moderniserade uppsättning av Trollflöjten. Innanför möter jag den luftiga och glamourösa salen med sina enorma gnistrande taklampor och sin marmorstruktur. Det är fullt med folk, fler än vad jag nuförtiden är van vid i mitt lilla Fårösund.
Vi uppsöker våra platser och efter en stund stillnar mumlet och publiken tystnar. Det är snart dags. Mina förväntningar är höga.
Jag skulle vilja påstå att vi idag lever i ett relativt jämlikt samhälle mellan könen; vi har fortfarande lång väg kvar att gå. Särskilt efter det senaste valet med det blåbruna gift som saktar ner alla former av framsteg vad gäller en medmänsklig och trygg framtid. Men – utifrån en historisk kontext har vi inte haft det bättre än nu. Med ett historiskt perspektiv i åtanke är det något som faktiskt inger trygghet hos mig. Jag ser inte nutidens framgångar som hinder för den fortsatta kampen för ett jämlikt samhälle; nej, det är inte motsträvande att faktiskt uppmärksamma vinsterna efter åratal av slit mot sega strukturer. Det är snarare en morot; en förutsättning. Det ska synliggöras.
Det jag emellertid upplevde i måndagskväll på Kungliga Operan när jag såg den moderna uppsättningen av Trollflöjten var en resa tillbaka i tiden – på ett absurt och skrattretande sätt. Att som kvinna, och inte desto mindre som man, under en hel föreställning tvingas lyssna till upprepade misogyna uttalanden i stil med klassikerna ”svagsinnade, opålitliga och pladdrande kvinnor” och giftiga mansnormer som ”skärp dig och var en man!”, ”män tänker inte utan bara gör” och ”en man ska vara stark och känslokall”, och ja, till och med betala för detta skitsnack – det är inte vad jag kallar för en trevlig kväll.
Jag ville protestera men orden imploderade inom mig, tystnade i mörkret. Huvudrollernas lilla inflikande om ”hen” som införlivandes i en annars extremt normativ och heterogen dialog föll ganska platt när mångfalden av besökarna dessutom skrattade åt pronomenet. Att sitta i en sal fylld med äldre män (och kvinnor) som skrattar åt dessa förolämpningar fick mig att kallsvettas – och det var allt annat än kallt inne i salen.
När jag gick därifrån kände jag mig minst sagt upprörd, både ledsen och frustrerad, och det värsta av allt – hjälplös. Hjälplös, just eftersom jag som en vanlig privatperson utan vidare möjligheter till offentlig publikation och utan en betydande retorisk förmåga kände mig bakbunden. Jag kände det som mitt ansvar att säga någonting, men saknade verktyg för att motsätta mig allt det skitsnack som våldsamt trycktes ned i min hals under kvällen.
Den här några år gamla uppsättningen av Mozarts opera, som Kungliga Operan kallar ”Mozart för alla”, försökte sig på en modern tappning, men den föll helt platt – det var inte modernt, det var pervers barnteater. En opassande kombination av barnslig humor och lustiga kostymer tillsammans med våldtäktsanspelningar och naket sex. Mitt sällskap kallade det för buskis och jag kunde inte annat än hålla med. Det som faktiskt utgör själva essensen i opera – sången, musiken, känslouttrycken – försvann i dimman bakom det stora massivet av tramsiga teatrala uppträdanden. Det eskalerade i att den mest blajiga sångaren plockade upp en gummiorm ur fickan och skrek ”jag har hittat Sir Väs!” och skuttade iväg med ormen dinglandes i näven.
Det värsta av allt är att det fanns barn med på föreställningen; det är ju trots allt höstlov för skoleleverna, precis som det är för mig på folkhögskolan – annars hade jag heller inte varit där. Och mycket var roligt förstås, allt flams var jätteskoj för många av barnen. Inte sällan hördes endast de glada barnskratten, utöver fniss från några äldre som tyckte att det var gulligt. Men vi var ju på Kungliga Operan? Jag kunde bara stirra med misstro medan mina tankar gled iväg till att fundera över om detta skulle skett i större kulturstäder.
Uppvuxen med förmånen till ett kulturellt kapital fick även jag som liten klä upp mig, trä på strumpbyxor och klänning dagen till ära, och följa med mina föräldrar till operan. Det var, till skillnad från de mer vardagliga besöken på bio, något utöver det vanliga. Jag minns mitt första besök, när vi hade riktigt fina platser på första parkett, och jag somnade redan under första akten. Opera är kanske inte alltid något för barn, men det var ändå en upplevelse som utan tvekan påverkade mitt kulturella intresse senare i livet.
Därför blev även jag rörd av barnens uppenbara intresse för föreställningen, men samtidigt… Vad är det för operauppsättning som roar barnen mer än de vuxna, samtidigt som den grundar sig i explicit vuxenhumor? Och – det allra värsta – vad är det för värderingar som barnen tar med sig från den här kvällen? Jo, att kvinnor är svaga och sinnesslöa, pladdriga och opålitliga. Att män ska vara starka, obetänksamma och stänga av sina känslor. Gör de inte det så är de inga män utan snarare kvinnor – och just det ja, det var ju någonting negativt. Det vill säga riktigt problematiska synsätt som bidrar till kvinnoförtryck, manlig psykisk ohälsa som grundar sig i att inte räcka till och att inte känna sig trygg i att visa och prata om sina känslor, och bidrar förmodligen till giftiga, problematiska och våldsbejakande relationer.
Jag ville skrika högt.
Det är precis det här som kvinnor och män i åratal försökt motsätta sig, och se vad enkelt det är att rasera detta när budskapet är inlindat med lite välriktad humor, vuxnas bekväma skratt och lustiga björndräkter. Det var bara för barnen att suga åt sig.
Tro mig, jag är medveten om att handlingen till operan innefattar våldtäkt och stereotypa könsroller, det är ju också en produktion från 1791. Men då hade jag kunnat placera föreställningen i sin korrekta kontext; det här var ju en modern nyproduktion? Jag hoppades att det skulle komma en vändning, att det skulle finnas en poäng med alla stereotyper och förtryckande gliringar, att det skulle finnas någonting att lära av i slutändan – men nej. Och det fanns ingenting att göra åt saken.
Och nej, den här kritiken ska inte avfärdas till någon pk-mapp som lätt viftas undan med ett ”men slappna av, det är bara ett skämt”. Min humor är egentligen rätt långt ifrån pk. Men de här skämten är så pass urtvättade att de knappt har någon färg kvar, om de någonsin haft det – det är inte skämt utan bara riktigt jävla dålig humor; torrt och skadligt. Men visst är det lättare att skratta med än att faktiskt stå upp för andra?
Det mest ironiska är att de försökte sig på en modern tappning på en gammal opera, men förvärrar könsstereotyper och förtryckande strukturer. Må vara att jag är konservativ i dessa sammanhang, men jag förstår mig inte på denna fascination att förvandla allt till moderna versioner. Möjligtvis beror det på mitt starka historieintresse. Men är det inte därför vi faktiskt väljer att gå på opera eller teater, eller bio, konstutställningar och konserter med för den delen – för att sväva in i någonting annat, någonting annorlunda, någonting som skiljer sig från vår verklighet? Fly iväg. För en stund. Det som kallas för historieberättande. Det är inte en slump att vi älskar historier.
Så mitt förslag för kommande uppsättningar är följande – varför inte göra en äldre uppsättning i sin helhet, men tillägga moderna inslag som ifrågasätter normer och alternativa könsroller, och bryter med förtryckande strukturer? Det vill säga – skit i att män ska vara starka och känslofrånvända och våga inte påstå att kvinnor är korkade och rabiata. Vi kommer att bita er. Varför inte istället tillägga allt det som vi som strävar efter jämlikhet och välmående kämpar för i vårt gemensamma samhälle?
Gör det inte svårare än vad det behöver vara. Det är verkligen det sista vi behöver just nu. Snarare skulle vi nog alla må bra av att få komma bort en stund i berättelsen, med tanke på samtidens mörka politiska strömningar och rädslan för människors illvilja – så varför inte fly undan i en historiskt förankrad utopisk samhällsskildring som faktiskt kan bidra med något positivt till vårt samhälle?
Bara en tanke.
Emma Ragvals är lärarstudent och går skrivarlinjen vid Gotlands folkhögskola.
The Belly Button Gazette 