Allt jag lärt mig om livet har jag lärt mig av Westlife 

Låt mig berätta om Westlife – för tyvärr har inget annat band betytt mer för mig.

Strax efter att jag föddes halverades ett pojkband.

Sex hoppfulla killar från Sligo, Irland, hade bildat ett band i sin romersk-katolska skola. De var bara barn och, likt ett annat landsbygdsbarn, hoppfulla om att en större värld låg öppen och väntade på dem. Likt ett annat landsbygdsbarn hade de sannolikt också god tro på sin egen individuella förmåga. Kanske skulle det räcka att ta tåget till huvudstaden. Det gjorde det faktiskt. För vissa.

Den brittiske popdemonen, Simon Cowell, sa till den andra, med betydligt snällare uppsyn, Louis Walsh, att han behövde göra sig av med åtminstone hälften av det här Sligo-gänget om de skulle lyckas. För även om de sjöng bra så var de minsann ”det fulaste pojkband [han] sett i hela sitt liv”.

Sagt och gjort. Manager Louis Walsh, som redan låg bakom Ronan Keatings Boyzone, gjorde sig av med tre av sex och började hålla auditions i Dublin för att hitta nya, bättre rekryter till truppen.

Min navelsträng var nyklippt och pojkbandet som skulle lära mig engelska hade redan utsatts för den kulturella kapitalismens giljotin. Det finns en lärdom där någonstans.

Dolus secans umbilicum.

Hur som helst bildades en kvintett. Nicky Byrne kvoterades in som den snygga och Brian McFadden som min blivande favorit. Och succén lät inte vänta. Deras debutsingel, Swear it again, släpptes i april 1999 och toppade listorna i Irland och Storbritannien i två veckor. Albumet kom i november samma år och min uppväxt fick ett soundtrack.

Jag var två år gammal när albumet kom och från och med den vintern skulle jag få varje nytt Westlife-album i present på första advent av mormor och morfar. Men de första albumen skulle etsa sig allra starkast fast i mitt medvetande. Som 25 år gammal känns det som att hitlåtar som If I let you go, Flying without wings och My love har letat sig ända ner till reptilhjärnan.

Mamma har flera gånger berättat för mig hur jag, i kalsonger och t-shirt, ståendes i den gröna läderfåtöljen där hemma, sjöng med till hela albumet. Jag kunde givetvis inte ett ord engelska – men jag kunde texten.

Det självbetitlade debutalbumet Westlife har varit med mig sen innan jag, enligt Freud, ens trädde in i den oidipala fasen. Och oj vad det har lärt mig mycket – varje låt, en liten livsläxa.

Flying without wings hjälpte förstå mig att jag är höjdrädd.

No no lärde mig vad pessimism är och att varje man är en ö. Den var min favorit som barn.

Seasons in the sun, I have a dream och More than words lärde mig det Picasso trodde att han lärde mig först – att genier stjäl. Den förstnämnda, i all sin sepiadränkta melankoli, kan också och ha lärt mig en del om malignt melanom.

What I want is what I got gjorde mig till tidsoptimist.

My private movie lärde mig onanera utan visuell stimulans.

I don’t wanna fight byggde det mesta av min personlighet (tills att de släppte What about now (2009) och jag insåg att verbal konfrontation kan vara väldigt givande).

Listan fortsätter och då är vi fortfarande bara på det första albumet. Därtill kom jag, som bekant, att bli besatt av romantiska komedier – vilket jag knappast betraktar dem som oskyldiga till.

När jag fyllde fyra och därför fick välja låt under fruktstunden på dagis valde jag My love från Coast to coast (2000).

Eftersom mina föräldrar uppenbarligen fann Westlife åt mig från första början, snarare än att jag bläddrade i skivbackarna som tvååring, var det alltid en fröjd att åka bil med familjen. De hade inga invändningar mot att lyssna på Westlife hela vägen. Varje familjemedlem fick vara en person i bandet. Jag var Bryan (född Brian, men han ska ha bytt för att Bryan var lättare att skriva som autograf (idiot)), mamma var frontmannen Shane, lillebror var Nicky eller Kian och pappa var den djupare rösten i Mark. Med åren blev det, för att använda tidens och platsens vokabulär, allt fjolligare att gilla Westlife. Kanske tyckte min fotbollstränare till pappa att jag borde lyssna på något tuffare, men så var han också Mark när vi sjöng. Mark, som inför Face to face (2005) kom ut som bög.

Som sexåring lärde de mig en hel del om identitet när Bryan lämnade bandet för att göra solokarriär och därtill bytte tillbaka sitt namn till Brian. Min röst rycktes ifrån mig och därtill så åter-återuppfinner han sig. Identitetskrisen var ett faktum.

Men jag kom ut starkare på andra sidan uppbrottet. Precis som vår familj var Westlife nu en kvartett, men de fortsatte – för ingen enskild individ är viktigare än rörelsen. Det var året då Westlife lärde mig vad socialdemokrati är. Att Brians mest framstående bedrift sedan, utöver en hyfsat lyckat soloplatta, skulle vara att delta i Dancing with the stars bekräftade att ideologin hade bäring.

När jag var sju eller åtta såg jag Westlife live för första gången, på Skandinavium i Göteborg. Jag köpte en t-shirt och en dubbelsidig affisch. Jag hade på mig t-shirten i skolan veckan efter och en dag på fritids gav en tjej i klassen över mig en komplimang för den.

Inom kort skulle tröjan dock hamna allt längre ner i garderoben eftersom jag var förutseende nog att förstå att liknande komplimangerna inte skulle komma från mina fotbollskompisar i mellanstadiet. Eftersom ett barns enda mål är att undvika att bli mobbad fyllde jag inte heller min Sony Ericsson Walkman med Westlife rädd för att bli upptäckt. I mitt pojkrum stod dock CD-skivorna prydligt uppradade och välspelade.

Åren gick. Varje första advent var en fröjd för då fick jag deras senaste skiva, de släppte en varje år, om så än en Greatest hits-platta. Den första kom redan 2002, efter bara tre album. Jag antar att det lärde mig att man måste stanna upp och reflektera ibland. Det enda året de missade var 2008, som var ett jävla pissår ändå. Jag antar att jag min psykiska ohälsa var i synk med deras. 

2010 kom albumet Gravity och därefter, med ytterligare en Greatest hits-platta, meddelade de att det var över. En sista turné. Jag var 13 år gammal, men med nästan lika underutvecklad musiksmak som reproduktiva organ lyssnade jag fortfarande innerligt på dem.

Jag önskar nog att denna text skulle sluta här. Att de låtit mig gå min egen väg därefter, med allt de lärt mig ständigt till hands. Men de gjorde comeback 2019 och 2021 kom ett album till. Och givetvis var det mest skit. 

Det var då de lärde mig att jag kanske också har peakat.