Med ett ständigt flöde av Marshall Plan-pengar tilltog i början på femtiotalet en enorm välståndsökning i Italien som skulle pågå i nästan tjugo år men nå sin absoluta kulmen kring 1960. Det ekonomiska miraklet, eller ”il boom” som det blev i folkmun, skapade i all väsentlighet det Italien vi känner idag. Från att ha varit ett av Europas mest eftersatta och fattiga länder blev det istället bland de rikaste och mest moderna.
Landsbygden avbefolkades. Den bolognesiska författaren Roberto Roversi kallade omvälvningarna på de agrara bygderna runtom sin hemstad för ett kulturellt folkmord. En enorm inflyttning till de stora städerna i allmänhet och industricentra i norr i synnerhet förändrade landets identitet i grunden. Flytten från den soldränkta, fattiga, dialektala och bakåtblickande södern, Il Mezziogiorno, till Norditaliens regniga, moderna industristäder har blivit det ekonomiska miraklets bestående och stereotypa minnesbild. De fattigas migration till Nord -och Sydamerika, Australien och Frankrike som hade dominerat berättelsen om italien fram tills kriget, tedde sig alltmer obsolet när Italien trädde in i vad som ibland kallas dess andra industriella revolution.
Luchino Viscontis melodramatiska brödradrama Rocco och hans bröder från 1960, är en av de mest förkrossande skildringar av denna inre migrations förtrollande kraft och melankoli. För med flytten in i ett nytt liv, en ny tidsepok måste nödvändigtvis något också dö. Med den moderna världens frestelser hägrande i varje hörn slås den syditalienska familjens uråldriga lojalitet och heder snabbt sönder. Det var alltså genom bilar, radio, TV och hela konsumismens förtrollade kraft som en gemensam masskultur uppstod i ett Italien djupt uppdelat av sina olika regionala seder, dialekter och skilda historiska erfarenheter. Konsumtionssamhället, påstod poeten och filmskaparen Pier Paolo Pasolini, lyckades homogenisera och underkasta sig landet på ett sätt som fascismen trots sitt tjugoåriga försök aldrig hade gjort.
I Pasolinis regidebut Accatone från 1961 får man följa unga halickar, prostituerade, arbetslösa och småkriminella i den perifera romstadelsdelen Pigneto, idag ett multikulturellt centrum av gentrifiering, då inte mycket mer än en kåkstad ett stenkast utanför stadens Aurelianska stadsmur. Precis som i sina böcker Ragazzi di Vita (1955) och Una vita violenta (1959) sökte sig filmen till den sociala hierarkins absoluta botten för hitta livsformer som inte än hade kastats in modernitetens köttkvarn och kommit ut på andra sidan som en homogen massa. Han ville ta sig bortom och under neorealismens vardagsmänniska. Marxisten Pasolini hade på grund av sin öppna sexualitet en komplicerad relation till det så ofta konservativa kommunistpartiet. Han förblev en nagel i ögat på hela den italienska vänsterrörelsen. Såsom när han tog de “proletära” polisernas sida gentemot de” småborgerliga” studenterna 1968, eller när han menade att legaliseringen av skilsmässa var ett uttryck för kulturell amerikanisering. I Pasolinis radikalism fanns alltid en nostalgiskt melankoli och vurm för den förmoderna världens mångfald. Han menade att han var marxist och kommunist för att det var det enda som kunde rädda traditionen från den konsumistiska masskulturens hänsynslösa framfart.
Med konsolideringen av denna masskultur börjar under 60- och 70-talen en annan bild av landet projiceras i biosalongerna. Fellinis La Dolce Vita från 1960 är inte så ljuv överhuvud taget. Här framträder inte ett Italien av hjältar, utan ett som blivit fullständigt uppslukat av sin egen dekadenta självbelåtenhet och kalla opportunism. En huvudstad som graviterar runt filmstjärnor, TV, sex, alkohol och skvaller. I Antonio Pietrangelos Io la Conoscevo bene (Jag kände henne väl) från 1965 spelar den 19-åriga Stefania Sandrelli en ung kvinna som lämnat byn på landet för att söka ett liv som filmstjärna i huvudstaden. Hon hamnar i ett desorienterande djungel av meningslösa dagar som spenderas pratande i telefon, på inspelningar av dåligt betalade reklamjobb och i prostitutionsliknande relationer med såväl unga som äldre romerska män, vilka gärna utnyttjar hennes provinsiella naivitet. I filmens sista scen ger hon upp och hoppar från sin balkongen i ett nybyggt lägenhetshus i funktionell stil. Det var inte minst i den exploderande byggbranschen som många av boomens stora förmögenheter byggdes.
Under 60-talet började en filmrörelse som kom att rubriceras under beteckningen Commedia all’italiana (eller Comedy Italian style som det fått heta internationellt) vända upp och ner på neorealismens heroism för att skildra denna nya verklighet. Det var inte så mycket en genre som en ansats. 50-talets tungsinta meditation över verklighetens folk i tider av extremt historiskt omvälvning gav vägen för ett ironiskt angrepp på samtida teman. Ibland med ambitioner som knappast var mer än kommersiella, ibland i hopp om att hitta ett sätt att han förhålla sig till och förstå de motståndsrörelsens mer radikala löften som aldrig blivit infriande. Bland genrens mästare hade flertalet medlemskort i kommunistpartiet. Många intellektuella och filmkritiker såg i vändningen mot de skrupellösa komiska figurer som befolkar dessa filmer ett förfall i konstnärlig dekadens och kommersialism. Men som en av tidens stora stjärnor, den folkkära Alberto Sordi uttryckt det var ambitionen att ”återuppfinna neorealismen och ta den i en satirisk riktning”. Regissören Marco Ferreri menade att ”Commedia var neorealismen återbesökt och modifierad för att få människor att gå på bio”. Vittoria De Sica, som var upphovsman till en av neorealismens och hela filmhistoriens absoluta kronjuveler i Cykeltjuven, accepterade denna impetus och regisserade bl.a 1963 Il boom, där samme Sordi spelar en överbelånad mellanchef i Roms nya borgerskap som går med på att sälja sitt ena öga till en halvblind industrialist för att underhålla sin dekadenta livsstil. Krigslutets filmer bar på en förhoppning om att förändra Italien, men det nya Italien hade av nödvändighet förändrat filmen.
När man faktiskt gick till val två år efter Kärleksflugan fick romantikern Orestes kommunistparti 27 procent av rösterna. När det var dags igen 1976 skulle man komma att göra sitt bästa val på 34 procent. Idag är det nästan omöjligt att föreställa sig att det funnits mäktiga och folkligt förankrade kommunistpartier i Europas närstående demokratiska historia. Agnellifamljens Piemonte, Ligurien, Toscana, Emilia-Romagna, huvudstadsregionen Lazio och Italiens bördiga hjärta, Umbrien hade efter regionalvalen 1975 alla fallit i röda händer. Rom fick 1976 en kommunistisk borgmästare, Bologna och Turin m.fl. hade redan sådana sedan länge. Det mest anmärkningsvärda med valet 1972 var dock att Giorgio Almirantes MSI (Movimento Sociale Italiano), med sina nio procent fördubblade sina röster, ett resultat de inte lyckades återupprepa igen. I Kalabriens största stad Reggio Calabria kammade man hem 36 procent av rösterna. MSI bildades 1946 av anhängare till det fascistparti som förbjudits av Italiens nya republikanska konstitution samma år. Fascistpartiet må ha dött 1945, men fascismen i en eller annan form var långt ifrån begraven.
När rekordåren började avta uppdagade sig samhällets sprickorna som träder fram i dessa filmer i en betydligt brutalare form. Ur frustrationen med det ovan nämnda ”stängda” system utlöses en våg av politiskt våld och terrorism som dominerade Italien mellan 1968 och 80-talets mitt. Under 1967 rapporterades det i veckotidningen L’Espresso om att det förelåg planer bland ledande militärer och och den förre presidenten Antonio Segni förberett en statskupp ifall kommunisterna skulle vinna valet. I december 1969 smällde en bomb av inne på ett bankkontor i centrala Milano. 14 människor dog omedelbart och flera några månader senare. Tvåbarnsfadern Giuseppe Pinelli, järnvägsarbetare och tillika politiskt engagerad anarkist greps och förhördes i tre dagar innan han mystiskt föll från ett fönster på polisstationens fjärde våning. Han friades senare från alla misstankar kopplade till dådet. Polisofficeren som varit ansvarig för utredningen, Luigi Calabrese, sköts till döds utanför sin port en marsmorgon drygt två år senare år senare. Natten den sjunde december 1970 påstås en grupp fascister ledda av krigsveteranen och MSI:s hederspresident Junio Valerio Borghese påbörjat iscensättningen av en statskupp genom att placera ut sig vid strategiska mål runt om i Rom. Vissa påstod sig ha sett bepansrade fordon under natten. Av någon anledning avbröts det hela i sista stund och förlades i dunkel. Några månader senare uppmärksammades fallet tillslut medialt och Borghese flydde till Spanien där han dog 1974. Allvaret i eller vad som egentligen hände den decembernatten har aldrig klarats upp.
Enligt den brittiske Italienhistorikern John Foot finns det idag försiktiga skäl att tro på att det i landets politiska och ekonomiska toppskikt i någon mån fanns en medveten plan, en så kallad ”strategi av ökad spänning”, där man genom att våldsamt provocera landets skarpa politiska motsättningar än mer, i förlängningen ville diskreditera hela vänsterrörelsen och föra landet i en mer auktoritär riktning.
Åren 1969-70 var således startskottet på en våldsvåg som nådde sin dramatiska kulmen några år senare. 1978 kidnappades och mördades den förre kristdemokratiska premiärministern Aldo Moro av de Röda Brigaderna. En tragedi som fortfarande är omhuldad av rykten, konspirationer och dunkla halvsanningar. Moro tillhörde en av dem inom kristdemokratin som ville söka en överenskommelse med det växande kommunistpartiet.
I Paolo Sorrentinos film Il Divo från 2006, spelas Guilo Andreotti mästerligt återhållsamt av Toni Servillo. I filmens nyckelscen bryter Andreotti ut i uppdiktad, vredesfylld monolog där han med både sorg och ilska vänder sig mot Moro och förklarar att han var en av dem som trodde på sanningens dygd, utan att förstå att samhället måste undanhållas sina djupast begravna hemligheter, att folk som Andreotti är italiens nattväktare, de som upprätthåller ordningen och skyddar nationen från dessa självförvållade förfall. Även om mordet på Moro blev det mest uppmärksammade dådet, kom det blodigaste 1980 då den nyfascistiska terrororganisationen NAR sprängde den västra flygeln av ”röda” Bolognas centralstation i luften. 85 personer dog och över 200 skadades. Allt som allt dog 428 personer i våldet som avtog mot 80-talets slut. Blyårens minne är intimt förknippat med Röda Brigadernas våg av kidnappningar och mord på betydande personer i den italienska statsmakten och industrin. Mordet på Moro förblir ett nationellt trauma. När blyåren ska sammanfattas var det dock fascistiska grupper som stod för ca 80 procent av dåden. Av vilka hundratals förblir ouppklarade. Tar man en promenad i något av Roms perifera kvarter idag hittar man inte bara minnesmärken över partisaner från andra världskriget, men även över politiskt aktiva ungdomar från såväl höger som vänster, tonåringar, som under dessa år mördades utanför deras skolor, hem eller i parker där de träffade sina vänner.
Våldet hade blottlagt krigets konfliktlinjer än en gång. Vid sidan av den politiskt lutande satiren är 70-talet fullt mästerverk av landets främsta auteurer som dyker ner i fascismens psykologi. Bland de mest berömda är Bernardo Bertoluccis Il Conformista eller Fascisten som den dumt nog heter på svenska, från 1970. Dumt eftersom filmen just är en studie över strävan efter konformism och “normalitet” som en av fascismens sociala drivkrafter. Bertoluccis gamle läromästare Pasolini tog sig 1975 an Salòrepubliken med hjälp av Marquis De Sade i Salo, eller Sodoms 120 dagar. Salòrepubliken var den fascistiska marionettstat som upprättades av nazisterna efter att Mussolini förlorade makten i sitt eget fascistparti 1943, vilket stavade början på det två år långa inbördeskriget.
Medan både Bertolucci och Pasolini undersöker det fascistiska psyket i överklassen, riktar Ettore Scolas En alldeles särskild dag (1977) blicken mot vardagsmänniskan under Hitlers statsbesök i Rom 1938. Sophia Loren spelar sexbarnsmamman Antonietta som är gift med en lägre partifunktionär. När alla invånare i ett tidstypiskt byggnadskomplex klär sig i svart och lämnar för att hälsa fürhen välkommen, tvingas hon ensam stanna hemma för att sköta om det tunga hushållsarbetet. En bortflugen undulat tvingar in henne hos en av få grannar som är hemma, den charmiga radioprataren Gabriele spelad av Marcello Mastroianni. Det visar sig att han är hemma för att förbereda sig inför en deportation till ett läger på Sardinien samma kväll. Han har avslöjats som homosexuell och antifascist. Ett av filmhistoriens vackraste kammarspel följer sedan mellan Gabriele och den ideologiskt övertygade Antonietta, som spenderar den lilla fritid hon har genom att scrapbooka bilder på Mussolini.
Genom våldet på gatorna och politiken i filmen, hade Italiens traumatiska historia återvänt med hämndlystenhet under 70-talet.
Som vanligt är dock ingen bild av italienskt historia färdig utan en god dos motsägelsefullhet. För denna period var tack vare kristdemokraternas samarbete vänsterut även den mest progressiva och reformstinna i Italiens historia. Ett föråldrat skolväsende liberaliserades moderniserades på alla nivåer, tillgång till universitetsstudier blev näst intill universell med ett nytt antagningsprov oavsett akademisk bakgrund, kvarlevande inhuman fascistisk lagstiftning gällande vård av psykiskt sjuka revs upp, mentalsjuka som varit inlåsta i decennier återintegrerades i samhället, skilsmässa och abort legaliserades, arbetsrätten fick den omfattande utvidgning som den nya konstitutionen lovat, kvinnor tilläts inneha poster inom rättsväsendet som de tidigare varit exkluderade från och listan fortsätter.
68-rörelsen i Italien började egentligen med en serie studentdemonstrationer redan 1967 och brukar ofta kallas ”långa maj” för dess ihållighet och inflytande. 1977 fick vänsterrörelsen en utomparlamentarisk nytändning i ”Movimiento del ’77”. Måltavlorna för protesterna var lika mycket ett konservativt kommunistparti som Kristdemokraterna, de förstnämnda sågs som medlöpare av ”systemet”. Även vissa karismatiska unga präster och lärare, traditionens väktare, anslöt sig till tidsandan och protesterade förlegade institutioner och praktiker. Den film som gav commedia all’italiana sitt inhemska och internationella namn, divorzio all’italiana eller Divorce Italian style från 1960, är en satir över samtidens äktenskapslagar som tvingar en fattig man ur den sicilianska aristokratin till en farsartad mordisk konspiration på sin egen fru för att kunna gifta om sig med hans 16-åriga älskarinna, tillika kusin.
Bortom våldet hade blyåren varit en tid av radikal kulturell, politiskt och institutionell omvandling i ett land som ofta setts som lastat och bakbundet av sin traditionalism.
The Belly Button Gazette 