Ja, det är nog lite platt att säga att kärlek gör ont, men ibland smärtar det på sätt man aldrig hade kunnat föreställa sig. Och den smärtan kan vara värd att blotta, inte minst för sin egens skull. Min mest drabbande upplevelse av kärlek, vars efterverkan är fullt påtaglig än idag, råkar vara en av mina äldsta. Det hela började i Rålambhovsskolans aula, sista terminen i nian.
Skolan hade arrangerat en talangjakt där en handfull elever, däribland jag och mina vänner, fick inta scenen och uppträda för chansen att vinna 1000 kr. Hur tävlingen gick, sett till resultat, kan jag skriva om vid ett annat tillfälle, då dagens text handlar om en annan tävlande – nämligen J.
Där och då visste jag knappt vem hon var. Vi hängde aldrig på samma krök och våra blickar möttes sällan i skolkorridorerna. Hon hade med stor sannolikhet ännu sämre koll på mig än vad jag hade på henne. Men vid slutet av talangjakten, eller framförallt vid slutet av terminen, skulle hon komma att bli tjejen som totalt transformerade min relation till både kärleken som fenomen och min egen kropp.
J klev på aulascenen mot tävlingen sista vers, till en bekant och varm basgång. Jag minns varken vad hon hade på sig eller vad hon hade för frisyr, då jag inom en millisekund fann mig drunknandes i hennes djupt blåa, förtrollande ögon. Hon praktiskt taget svävade fram och tillbaka under strålkastarna, med en Frank Sinatra-esque trygghet. Där och då var hon den vackraste människan jag någonsin sett.
Spänt grep jag tag om det utfällbara bordet framför mig och samlade mig inför hennes första ton. Jag fruktade att en av alla orättvisa skapare hade varit illasinnad nog att ge en och samma människa så mycket charm, pondus och talang.
“Åh det är skönt när mitt Stockholm är grönt, sakta gå hem genom stan.”
Talang var det verkligen inte brist på.
I den stunden hade mitt Stockholm aldrig varit grönare. Och tillfället, likt J:s magiska röst, var skönare än allt jag upplevt under mina då 15 år i livet. Jag var officiellt besatt.
J var allt jag kunde tänka på de följande månaderna. På vägen till och från lektionerna höll jag utkik efter henne i hopp om att få möta hennes blick eller, i bästa fall, få ett hej. Med det sagt var jag långt ifrån den enda aspiranten. Det visade sig snart att var och varannan kille i min årskull kände precis likadant, vilket kraftigt försämrade mina chanser att säkra hennes uppmärksamhet.
“En kyss sen går man sakta igen, sakta en tur genom stan.”
Jag nynnade på låten dagarna i ända, tänkandes på J, hela vägen fram till vår sista kväll som högstadieelever. Om jag ska vara ärlig hade jag ingen aning om vem Monica Zetterlund var. Som en invandrarunge med bristande, eller åtminstone avvikande, kulturkapital hade jag bättre koll på Teddy Afro, Bob Marley och Labyrint. Vita 60-talslåtar skulle bli viktiga först senare i livet.
Efter självaste skolavslutningen, som i mångt och mycket endast var en halvfattig middag, stack de mer socialt lagda av oss till en närliggande park för att träffa resten av niorna på ett utekrök. Jag, i min H&M-kavaj och isbjörnsslips från myrorna, kände mig ovanligt självsäker den kvällen.
Vi möttes av god stämning. De allra flesta stod upp, rökte cigaretter och snackade. Och längst bak av alla, omringad av sina närmaste vänner, satt den oöverträffliga J. Jag frös omedelbart till, vilket mina vänner lade märke till.
“Prata med henne!” sa en. “Bjud upp henne på en dans!” sa en annan, sarkastiskt. I efterhand kan jag inte motivera mitt beslut, men jag valde, till min egen stora förvåning, att göra det senare. Efter två avgrundsdjupa andetag letade mig fram till henne med skakiga steg, förklädda i storm. Jag hade inget, förutom min värdighet, att förlora. Väl framme ställde jag frågan som skulle förändra allt:
”Vill du dansa tryckare?”
Hon funderade i ett par sekunder. Det kändes som en evighet. Sen log hon och tog min svettiga, utsträckta hand. Hennes vänner kunde inte hålla sig för skratt.
”Åh det är natt och på avstånd hörs skratt, och man går hem genom stan.”
Sommarkvällen kändes ovanligt ljus med hennes armar på mina axar. Alla såg oss. Jag, en halvtöntig skejtare som spenderade de flesta kvällarna framför World of Warcraft, höll om skolans, om inte världens, mest perfekta människa. Men detta klimax – denna lycka – skulle visa sig vara lika flyktig som hennes uppmärksamhet.
Det tog knappt en minut innan släppte vi taget om varandra (eller ja, hon släppte väl taget om mig) och skiljdes åt. Men den minuten räckte gott och väl, det ska gudarna veta. För jag skulle aldrig glömma J, det korta mötet till trots.
Jag tänkte på henne dagligen de följande åren. Jag tänkte på låten. Jag tänkte på henne sjungandes låten. Jag stod inte ut. Jag saknade famnen som jag hade befunnit mig i den där sista dagen i nian. Framtidsföreställningarna om ett liv ihop slutade aldrig förfölja mig, vad jag än gjorde.
För att lindra min djupa J-abstinens googlade jag Monica Zetterlund. Jag fick för mig att använda hennes musik som metadon – mindre och mindre doser, varje dag, tills att minnesbilden av J:s magiska ögon inte längre paralyserade mig. Uppenbarligen fungerade inte avvänjningstaktiken, då jag sitter och skriver denna text just nu.
Problemet var att Monica Z, som jag råkade lära mig av Wikipedia under min J-rehab-fas, led av skolios – en tredimensionell deformitet av ryggraden som inte sällan beror av benlängdsskillnad. Som hypokondriker var denna information förlamande. Plötsligt noterade jag min förvrängda hållning, min sneda höft och mitt aningen långa vänsterben. Jag kände hur kotorna ilade, både när jag satt ner och stod upp. Och i spegeln såg jag hur jag hade förvandlats till Ringaren i Notre Dame.
Som medusa hade J orsakat mig evig stelhet med sin förtrollande blick. Att jag var så hopplös kär i henne förvärrade förbannelsen, då min rygg smärtade varje gång jag drömde om henne och vice versa. Min härliga tonårscrush hade förvandlats till en oändlig spiral av hjärtekross och lumbago som plågar mig än idag.
Jag är inte längre kär i J, men fan vad ont jag har.
The Belly Button Gazette 