I filmhistoriens kanske bästa kärleksscen ligger den vänstrande muraren Oreste (Marcello Mastroianni) och blomsterhandlaren Adelaide (Monica Vitti) på ett berg av 70-talssopor i Rom och kysser varandra, dricker vin och äter mackor i en hysterisk extas. ”Oreste, gör vad du vill med mig, gör allt med mig, jag gör vad du vill!” bryter den obegripligt vackra Vitti ut mellan munnar fulla av blaskigt pecorinovin och sedvanligt segt och hårt romerskt bröd. Ett infall av allvar sköljer över Mastroianni, han lyfter upp huvudet som varit begravt i hennes bröst och hals, trycker ner henne mot soporna, spänner blicken djupt i hennes ögon och säger: ”Adelaide, rösta på kommunisterna nästa söndag”.
Scenen är ur Ettore Scolas triangeldrama Dramma della gelosia, eller Kärleksflugan som den heter på svenska, från 1970. En film där sex på sophögar och svartsjuka slagsmål med pizzaprojektiler varvas med politiska kravaller och första majmöten. I Italien var filmen under 1900-talets andra hälft, både i sina mer kommersiella och konstnärliga uttryck, en dynamisk projektionsyta för reflektion över den egna traumatiska politiska samtiden och historien. Det blott 160-åriga Italien var och är kanske fortfarande mer en ambition än en nation, ett enormt politiskt och socialt experiment som ständigt tänjt på modernitetens gränser. Sextio år efter sitt enande 1861 föddes fascismen här, vilket skulle förändra inte bara Italien, utan hela den moderna världen i grunden. Efter 40-talets katastrof var det just till modernitetens medium, filmen, framför andra som man sökte sig för att begripliggöra sina kollektiva erfarenheter. Filmen blev tätt sammanbunden med politiken, historien och själva idéen av vad Italien var och bör vara.
Vid krigslutet 1945 fanns både en vilja och ett behov av att återuppfinna landet, att formulera en ny skapelsemyt om man så vill. Filmen spelade en central roll i konstruktionen av krigets minne och den nya självbild som med nödvändighet skulle träda fram efter 20 år av fascism och två år av brutalt inbördeskrig. Ur ruinerna kom bland andra Roberto Rossellinis Roma città aperta och Paisà 1945 respektive 1947.
Den första skildrar livsöden ur motståndet under den tyska ockupation av huvudstaden 1944-45, medan den andra är en episodfilm om kriget som rör sig genom det ödelagda landet, från söder till norr, precis som de allierade trupperna som stred vid partisanernas sida hade gjort. Vanliga människor spelade ofta sig själva, partisaner spelade partisaner, tyska krigsfångar spelade tyska ockupanter. I efterkrigstidens neorealistiska filmrörelse, där Rosellini var en av portalfigurerna, ville man gärna måla en tragisk, heroisk bild av den lilla människan i motståndsrörelsen och efterkrigstidens kämpande arbetarklass. Ett folkets Italien som under krigsåren enats underifrån av antifascistiska katoliker, kommunister, socialister, liberaler och alldeles vanliga medborgare för att kasta av sig totalitarismens bojor och infria demokratins tidsålder. På hemfronten såväl som runt om i världen drogs man med av vackra myten om ”La Resistenza”.
Men i själva fallet uppenbarade sig sprickorna i denna berättelse ganska snabbt.
1946 röstades med knapp marginal en republik fram. En samlingsregering och konstitutionell församling bildades av motståndsrörelsens främsta aktörer för att ta fram en ny republikansk konstitution. 1948 hölls det första ödesval som präglades av domedagsprofetior. Motståndsrörelsens enighet fragmenterade snabbt. Valet påstods stå mellan en kristdemokratiskt förklädd fascism eller stalinistisk undergång om kommunisterna skulle vinna.
De konservativa Kristdemokraterna, intimt sammanbundna med den katolska kyrkan, kopplade i slutändan greppet om Italien med en egen majoritet. Kommunisterna befäste dock sin position i många av norditaliens industristäder, vilka varit motståndsrörelsens högborgar. Försommaren 1949 präglades av en våg av strejker och näst intill revolutionära stämningar på flera platser. Vissa drog på sig sina gamla partisanuniformer och dammade av vapen undangömda sedan kriget. Vad radikala arbetare hoppades vara den efterlängtade revolutionens timme, slocknade dock snabbt, inte minst då det mäktiga Kommunistpartiet höll sig troget sitt demokratiska vägval. Antifascismen som skulle ena landet blev snabbt djupt politiserad och polariserad. Kristdemokraterna vägrade länge fira motståndsrörelsens nationella helgdag den 25 April. Hoppet om ett Italienskt Nuremberg försvann lika snabbt. Många av de fascistveteraner som faktiskt dömdes fick snart sina straff villkorade eller hävda i någon form av konsilationsanda. Andra fortsatte efter halvhjärtade åtal sina karriärer som åklagare, militärer, affärsmän eller till och med politiker.
Den stereotypa bilden av den nation som föddes efter kriget är dess instabilitet. Ofta åberopas det faktum att man i ”första” republiken mellan 1946 och 1994 inte hade mindre än 66 olika regeringar. Det man inte sällan glömmer att nämna är att dessa 66 regeringar uteslutande styrdes av eller med avgörande stöd av ett enda parti, Kristdemokraterna, vars företrädare kom och gick. Den emblematiska figuren för detta system är den mytomspunne, gnomliknande romaren, Giulio Andreotti som mellan 1947 och 1992 innehade nio olika ministerposter i 33 olika regeringar. Mellan 1972 och 1992 var han premiärminister i sju olika regeringar i tre olika tidsblock. På 90-talet åtalades han flertalet gånger för kopplingar till Maffian och beställningen av politiskt motiverade mord. Han friades i slutändan varje gång. De hegemoniska kristdemokraterna följdes ganska tätt av kommunistpartiet som hade spelat en avgörande roll i kampen mot fascismen och den tyska ockupationen från 1943 till 1945. Landets tredje politiska kraft var socialistpartiet, som trots marxistiska rötter bestämt ställde sig på den västra sidan om järnridån. Sedan följde en rad marginella partier av olika färg där det största var postfascistiska MSI som med några undantag hade ett ganska stabilt väljarstöd på runt 4-5%. Bakom dess stökiga fasad var Italien ur detta avseende ett av västvärldens mest stabila, eller kanske bör man skriva ”stängda” politiska system.
Detta gjorde landet till en egendomlig demokrati. På ett sätt var den konsoliderad och levande som få andra, kommunistpartiet hade vid en tidpunkt över två miljoner medlemmar, kristdemokraterna ännu fler. Medlemmar som aktivt deltog i landets politiska liv. Valdeltagandet låg stabilt på en bra bit över 90 procent. Kärleksflugan börjar till exempel med firandet av Festa de l’Unitá, ett firande som årligen hålls för att marknadsföra kommunistpartiets partiorgan L’Unita, men som runtom de röda delarna av landet snart blev årets absolut största helgdag och som än idag firas i mindre former trots att tidningen inte längre finns. La festa var fylld av musik, mat, nöjesfält, politiskt propaganda och allehanda festligheter. Masspartier, civilsamhälle, socialistiska såväl som katolska fackföreningar, olika lokala sammanslutningar, samfund och utbildningsrörelser hade på gott och ont enormt och djuplodat inflytande över det italienska samhället och dess vardagsliv. Ont i den mening att denna enorma makt också bidrog till en klientelism, nepotism och korruption som tillslut skulle leda till detta partisystems fall i en korruptionsskandal på 90-talet. Kristdemokraterna kallades rent av den ”vita valen” med anspelning på dess allomfattande storlek. Därutöver fanns det en enorm icke-demokratisk elefant i rummet. Det näst största partiet, kommunisterna, som till en början varit en central del av den antifascistiska koalition som skulle återuppbygga landet på demokratisk grund, fick efter Italiens inträde i NATO 1949 inte vinna eller sitta i regering på det nationella planet. Ironiskt nog ledde det till en situation där partiet, trots sina band till Sovjet, i själva verket blev den mest principfasta beskyddaren av den republikanska konstitutionen och dess demokratiska institutioner. Kristdemokraterna skulle först på egen hand och sedan 1960 tillsammans med det anti-kommunistiska socialistpartiet utgöra grunden i ett regeringsunderlag som inte kunde förlora. En situation som knappast gynnade kultiverandet av god demokratisk politiskt kultur.
William Dalenson Oros är filmstudent bosatt i Rom.
The Belly Button Gazette 