Fragment från Europa med Laura

Få har en lika passionerad relation till Europa som Laura Ingemarsson. När hon berättar om sina eskapader på kontinenten är det med sådan glädje att Europahymnen kan börja ljuda även för åhörarens inre. Hon känner flygskam som den med ett distansförhållande – resorna är en nödvändighet för henne.

Det är därför med glädje som The Belly Button Gazette låter henne berätta om även de minsta glädjeämnen hon finner under sina resor – om det såväl är dippsås eller ett klibbigt bussäte.

Vi rekommenderar att man lyssnar på Europahymnen under läsningen:

Sauce Andalouse (östbelgiskt uttal)

Sauce andalouse är en orangeaktig sås bestående av orange sås. Den återfinns enbart i Benelux-länderna samt Frankrike. Något av en lokal exportsuccé, som trots Europas fria marknad inte tagit sig längre än kol och stål-unionens gränser. Ursprunget är troligtvis Belgien där den enligt tradition serveras i en 5 liter stor plastdunk med pumpkork, främst till pommes, men även till kött, fisk, fågel, potatis i andra former samt ris och övriga kolhydrater. Den kan närmast beskrivas som Belgiens ketchup (dock inte att förväxla med Belgiens riktiga ketchup, ketchup). 

Smaken är salt, lätt syrlig och lagom stark. Färgen kommer från ingredienserna tomat och/eller paprika. Ett dippalternativ för alla majonnäsälskare där ute som söker något salt, lätt syrligt och lagom starkt. Marknaden för såsen borde med andra ord vara stor, speciellt då majonnäs är en tämligen endimensionell smakupplevelse, till skillnad från andalouse som besitter flera nivåer av komplexitet; syra från citronen, umami från tomaten, styrka från chilin och sälta, från saltet då. 

Att majonnäs till pommes är en så pass vanlig kombination borde ifrågasättas mer. Rent estetiskt är inte beige på beige något tilltalande, och smakmässigt, är det fullständigt osofistikerat. Andalouse har det folkliga från majonnäs och det gastronomiska djupet från en köpenhamnsk Michelinkrog, men trots detta har sauce andalouse tyvärr stannat i Europas mörka hjärta.

Maltesisk dialekt

Det är alltför sällan man hör maltesisk engelska. Det är en dialekt som tyvärr aldrig inkluderats i nationella provens hörförståelsedel och därmed är okänd för oss icke-malteser. För många är relationen till maltesisk engelska helt begränsad till poängutdelningen i Eurovision och ett Thank you for an amazing show per år är alldeles för lite för att skaffa sig en reell uppfattning. 

Själva det maltesiska språket är fascinerande. En blandning av italienska, engelska, franska och arabiska. Ett latinsk alfabet med gutturala gh-ljud, amerikanska R långt bak i halsen och tjocka, tunga L. Århundraden av olika koloniala herrar har resulterat i detta lingvistiska bricolage och även på deras andra officiella språk, engelska, hörs det historiska arvet. 

Deras dialekt är sagolik och skulle närmast kunna liknas vid hur en amerikansk skådespelerska skulle försöka låta om hon spelade en nordafrikansk roll. I manuset skulle karaktären (alltså en sådan mystisk kvinna med en Angelina Joliesk slöja löst svept över håret) tala med en exotisk brytning. Något i stil med utdragna vokaler och th- och k-ljud ersatta med t respektive q.

Men deras dialekt är inte bara trolsk, utan även viktig. För trots att Maltas befolkning på en halv miljon kanske inte är numerärt signifikant i anglosfären är deras språk. De är, tillsammans med Irland, det engelska alibit i EU och det enda skyddet mot Frankrike.

Det är de som slår vakt om vår författningsskyddade rätt att slippa välja franska som b-språk. Utan maltesisk engelska skulle troligtvis Macron kräva att just du spenderade hela sjätte klass med att repetera e es e ons ez ent, och det är därför vi borde värna om det mer.

Flixbussäte

Kladdigt? Kletigt? Trubbiga ord för att beskriva det. Rent och smutsigt på samma gång. En lätt kemisk doft som skvallrar om att en städare desinficerat den gröna plastlädern i en busshall någonstans mellan Düsseldorf och Bologna. Då inte med en blommig universalspray, utan med den där trögflytande, vodka-liknande lösningen som europeiska matbutiker använde i början av pandemin när den riktiga handdesinfektionen gick till sjukhusen. Alltså den aseptiska dekokt som lämnade en slemmig hinna med en skoningslöst starkt lukt av Hink finns-sprit kvar på händerna.

Det är emellertid inte bara den övre delen av sätet som är klistrigt, utan armstödet likväl. Så pass att när underarmen vilar därpå suger sig huden fast och för ett kort ögonblick, innan man rycker sig fri, har man delvis absorberats av bussen.

Sätets bredd kan inte beskrivas på något annat sätt än kroppsnegativt. När man sätter sig ner håller man andan; en ansats att komprimera sin fysiska gestalt, men trots detta väller man motvilligt ut över grannens säte (det borde finnas en EU-förordning om att bussäten ska motsvara minst en genomsnittlig europés höftbredd. Om det hade varit så hade man inte tvingats sitta blickstilla under de fem kommande timmarna till Brno).

När ländryggen epiduralvärker är det enda alternativet att hasa sig till bussens dark room. Alltså den alltid ljuskällebefriade toaletten som vanligtvis saknar handfat, lås, toapapper och i nästan alla fall även spolfunktion (det är mycket möjligt att spolfunktionen faktiskt aldrig funnits, alternativt att när Flixmobility GmbH köpte in bussarna tog de det aktiva beslutet att montera bort spolknappen?* Samma med den vattenlösa kranen som man måste anta fyller någon typ av dekorativt syfte, det trots det becksvarta mörkret). 

Det suboptimala sättet att transportera sig bidrar dock till själva resan. Att fysiskt känna i ländryggen att man är på väg någonstans adderar en nivå till reseupplevelsen som medelprisflyg inte gör. Det finns helt enkelt något värdigt att utsätta sig själv för något så ovärdigt.

*Fotnot: Flixmobility GmbH nekar till anklagelsen.