Härom veckan glömde jag min durag på Restaurang Grodan på Grev Turegatan 16. Jag hade burit med mig det ikoniskt svarta plagget konstant sedan ungefär en månad tillbaka, då jag införskaffade box braids till min skalp. Skämtsamt har jag gått runt och insisterat på att den, för mig nya, Abra Cadabra-inspirerade frisyren har haft som syfte att befästa min roll som drillredaktör på The Belly Button Gazette, men sanningen är att flätorna och den kvarglömda silkeshuvudbonaden är bra mycket viktigare än så.
Att ta sig förbi en dörrvakt är klurigt. Att ta sig förbi en dörrvakt som en så kallad person of color är klurigare. Just hur mycket klurigare beror bland annat på krog, klockslag och den obarmhärtige gardens anabolaabstinens; men ceteris paribus – allt annat lika – som nationalekonomerna säger, har man som mörkhyad (om man fortfarande får säga så i det här jävl-) försämrade chanser att ta sig över tröskeln. Det allt mer förekommande kvoteringskonceptet, som kan observeras i alltifrån mediehusen vid Frihamnen till gästföreläsningslistorna på reklamskolorna, har tyvärr inte nått bargatorna än – särskilt inte Östermalms.
Precis i början av min nästan sjuåriga krogkarriär kunde jag råka känna falskt hopp de gånger entrévärdens mörka handleder gick att skymta mellan jackärmar och handskar. Naivt tog jag för givet att en fellow underprivilegierad grabb, som med största sannolikhet tampades med samma sorts fördomar och diskriminering som jag gruvade mig inför varje fredags- och lördagskväll, skulle empatisera tillräckligt för att låta mig slinka förbi, mina spiralformade hårstrån till trots. Men sällan visade de sig vara sanna kampfränder.
Frågan “Hur mycket har du druckit ikväll?” (med ett efterföljande stumt ”svartskalle”) praktiskt taget spottades i mitt face varje gång jag fann mig vid ingångens avgränsare. Inte sällan västes den tre gånger i rad, som om ur Kerberos käftar. I de tillfällena ställdes hela kvällen mot sin spets. Minsta lilla vacklande, stammande eller trötthetstecken kunde sätta stopp för firandet. Och i de flesta fallen krävdes inte ens det. Då stod dissen redan skriven i sten: No way, José! In hit kommer du inte, Kunta Kinte!
Den återkommande konfrontationen var så pass stressande att jag än idag, av ren instinkt, kan känna mig kluven inför konceptet fördrink och barhoppning. Det är, som bekant för andra som har varit i samma sits, lite väl mycket av en gamble.
Med jämna mellanrum lyckades jag avleda misstänksamheten med hjälp av aktsam argumentation. Då fylldes jag av en oändlig, nästan helig, tacksamhet för min retoriska förmåga, samt faktumet att min tungmotorik inte drabbades särskilt mycket av alkohol. I efterhand har jag dock kommit att inse att det var min väldigt övertygande Sorry to Bother You-esque “white voice” som, till skillnad från i filmen, har varit påslagen sedan morsan placerade mig på Kungsholmens Friskola, som lyckades ledsaga mig fram till baren.
Det var först när jag noterade att frågan om mitt alkoholintag ställdes mer sällan när jag köade med mina kalkvita bästisar, Jesper och Albin, som det slog mig att min hudfärg var ett brott mot Krogsveriges gemensamma klädkod. Än mer sällan ställdes frågan när jag köade med mina blonda tjejkompisar. Utekvällarna förvandlades snart till en slags kvalitativ undersökning som, efter tillräckligt många tester, skulle komma att blottlägga barhierarkin:
- Vit tjej
- Vit kille
- POC tjej
- POC kille
I ordning, från högst chans att ta sig in, till lägst. Med den informationen hade jag funnit nyckeln som skulle råda bot på min utekvällsångest och låsa upp Stockholms nattliv för gott.
I stort handlade allt om att välja the right crowd. Eller ja, the white crowd. När välansade kompisgäng nekades inträde för att deras sociolekter klingade höghus snubblade jag in genom dörren, 8 Gränges in och med en blond tjejkompis runt armen. När nyktra killar nekades påfyllning för att deras high top var lite väl high visslade jag in en till runda tequila, 10 Gränges och två shots in och med en blond tjejkompis runt armen. Jag sprang i princip runt som en sitcomkaraktär från 90-talet för att distrahera från mitt 4C-hår. Och det fungerade alldeles utmärkt.
Jag vill inte vara osmaklig och hävda att jag skaffade vita tjejkompisar för att göra mina krogvistelser mer friktionsfria, men kan inte heller säga att det skadade.
Utöver mina blåögda passerkort var min Beckmans-kompatibla klädstil som jag rakt av snodde från mina vita tjejkompisar till min stora fördel. Gångerna någon av mina fem (ja, bokstavligt talat fem) Emelies inte var på plats kunde jag återskapa deras närvaro med en lång damkappa, uppvikta Levi’s och glansiga Dr. Martens. Och om jag verkligen ville ha turen på min sida slängde jag dessutom på mig ett par stora örhängen.
Plaggen fungerade som avgrundsdjupa gåtor som tvingade dörrvakterna att reflektera över sina insläppskriterier. Är han svart? Är han från Södra Latin? Kan man vara svart OCH från Södra Latin? Oftast hade de varken ork eller tankekraft nog att reda ut det där och då, så jag vinkades istället in motvilligt.
Men nu, sju år senare, har jag börjat se problematiken i min strävan. Jag har börjat ifrågasätta den bristande självrespekten och den totala avsaknaden av kampvillighet som jag har uppvisat i köerna. Även om jag är glad för alla otroliga utekvällar jag haft i homogena och välbärgade stadsdelar har det blivit allt svårare att ignorera faktumet att ett ohederligt konformerande ligger till grund för min tillgång till dem.
I 24 år har jag nyttjat knep och knåp som distraherat från min svarthet för att, som på krogen, vinkas in till exkluderande sammanhang. Alltifrån Lyxiga middagsbjudningar och idylliska landställen till priviligierade sällskapskretsar och slutna rummet på Noppes. Detta medan de tidigare nämnda kompisgängen, vars sociolekter klingade höghus, har stått upp och tagit fighten för sitt arv och sin värdighet – trots nekade inträden, utfrysningar och skällsord. Och tack vare den fighten har de lyckats driva igenom normaliseringen som kulminerats i Babas Burger, Snabba Cash, 1Cuz på Benjamin’s, vita tjejer som sjunger “my bitch is gay” och vita killar i skinfade – den “coola” svenska svartheten som gjort det möjligt för mig att vinkas in till Restaurang Grodan på Grev Turegatan 16, med durag och box braids på huvudet.
Jag har uppenbarligen misslyckats med att dra mitt lass. Och jag fruktar att jag, i mitt ständiga omstöpande efter den vita formen och normen, istället har råkat legitimera och cementera diskrimineringen mot de som ser ut som jag. Kanske är det därför dags för mig att hänga upp Twist & Tango-rocken på väggen och istället ta fighten för nästa generationens invandrarungar som, trots sin obefintliga promille, ständigt kommer att få frågan ”Hur mycket har du druckit ikväll?” (med ett efterföljande stumt ”svartskalle”) .
The Belly Button Gazette 