I helgen var jag på klubben Under Bron på Södermalm. Jag stod blickstilla och stirrade på en nödutgångsskylt till tonerna av dunka-dunka i fyra timmar och älskade mig själv. Och jag hade inte ens knarkat.
Många gillar att gå på nattklubbar för att de får komma bort från verkligheten och glömma att de finns en stund. För undertecknad erbjuder dylika inrättningar motsatsen. Jag betalar 215 kronor i inträde och får en biljett till en mörk plats, hundra mil in i mitt eget huvud.
På Stockholms olika dansgolv står jag, förstenad av skam, och försöker räkna ut hur jag ska poppa sexigt, locka dominant eller skaka rumpa smakfullt till musik jag aldrig har hört, eller låtar som ger mig Vietnam-flashbacks (Sean Kingstons låt “Beautiful Girls” påminner särskilt om människorna som gjorde mitt liv till ett litet helvete på jorden för femton år sen). Det spelar ingen roll hur många öl jag dricker, jag har spytt och däckat långt innan jag fattar hur jag blir bekväm i min egen kropp.
Mina osmarta vänner säger ibland “försök ha lite kul”. Tjena. Mina lite smartare, men när allt kommer till kritan osmarta vänner, säger “men fuldansa bara”. “Hur?” frågar jag. Deras svar är luddiga. Jag har dessutom spelat trummor i femton år, det är inte en fråga om taktkänsla.
De här små skräckupplevelserna, till tonerna av allt från “Känn ingen sorg för mig Göteborg” till “Wet Ass Pussy”, innebär problem. Att umgås med människor som är självklara på dansgolvet gör att jag känner mig isolerad från dem. Vi har det jättetrevligt och pratar mellan klockan 19-23, sedan ska alla till en plats där man inte kommer åt varandras personligheter eller tankar längre. De ska i stället uttrycka sin sexualitet på ett sätt jag inte förmår. Jättejättelänge.
När jag har försökt flörta med någon i sällskapet och lyckats visa att jag är en självmedveten, rolig och lite härligt socialt gränslös kille får dansgolvet mig att krympa ihop, undvika ögonkontakt och bli kraftigt socialt begränsad.
Jag sade en gång till några kompisar efter en klubbkväll häromåret att de ser ut som att man har sökt på genrebilder på “people having a good time” när de dansar. De förvandlas till främlingar som ler mot varandra, guppar med kroppen och håller i en öl. Ibland tittar de på varandra och nickar bekräftande. Åt vad?
Samtidigt vet jag att föraktet jag känner mot dem föds ur avundsjuka. Även om inte jag har tillgång till instruktionsboken sker uppenbarligen något härligt på världens alla dansgolv, många av mina mest intelligenta kompisar älskar trots allt att twerka loss på fredagar och lördagar.
I helgen när jag stod i rökmaskinsröken på Under Bron stirrade jag på en nödutgångsskylt och önskade att jag fick gå hem (det fick jag inte för jag var där med en tjej jag gillar som ville vara kvar). Då mindes jag att jag ju faktiskt har dansat och skrålat med till “Kolla Kolla” av Nationalteatern på hemmafester i gymnasiet. Vid de tillfällena har jag haft kul. Jag frågade mig: varför lyckades jag ha kul där och inte här på Under Bron?
Det var då insikten kom.
När jag hade kul på hemmafesterna var jag med folk som lyssnade på samma musik som mig. Det gjorde det mer lätthanterligt att dansa trots att jag var ful, konstig och tråkig. Nationalteatern var liksom också fula, konstiga och tråkiga. Detta fick följdverkningar:
1. När dansen blev mer lätthanterlig lyfte jag blicken och såg att mitt hoppande och guppande fick lite uppskattning.
2. Jag kände lite glädje.
3. När jag dansade konstigt och såg ut att känna lite glädje reducerades min upplevda tråkighet lite.
4. När jag inte var så tråkig reducerades även min upplevda fulhet lite.
5. Den positiva spiralen fortsatte och “Kolla Kolla” lyckades visa omvärlden min inre beautiful girl.
Allt det här hade jag glömt sen dess, eller nåt. Vanligtvis när jag är på ett ställe som Under Bron startar den motsatta spiralen: min hjärna låser sig och jag sätter stenhård press på att jag, Fred Balke, ska framstå som en snygg och cool person som har jättekul, vilket i sin tur resulterar i utökad upplevd tråkighet och fulhet.
När jag betraktade det gröna ljuset från skylten ställde jag frågan som visade sig bli min räddning:
Vid exakt vilken punkt, på exakt vilken skala, med hjälp av exakt vilka höftrörelser, kan jag garantera att alla tycker att jag är en snygg, cool kille som verkar ha jättekul?
Att jag lyckades formulera min urbota dumma kravställning fick mig att helt släppa den. Jag kände hur axlarna inte längre var lika spända.
Trots det lyckades jag inte slappna av helt och dansa ihjäl resten av mina demoner som en hinduisk dödsgud. Men när jag stod still i fyra timmar till och stirrade på nödutgångsskylten kände jag åtminstone inte skam. Jag kände mig inte isolerad. Jag kände kärlek till alla primitiva idioter som stod och juckade mot varandra på Under Bron.
The Belly Button Gazette 