Musikförläggarna, Sveriges branschorganisation för musikförlag, gick för någon vecka sedan ut med att de inte längre kommer att prisa artister som under det senaste året misstänkts eller dömts för brott.
Så vitt jag vet – vilket inte säger jättemycket då jag inte ämnar att ägna semestern åt research – har typen av brott som kan leda till sanktioner ännu inte definierats. Men det behövs inte. Jag vet, du vet, vi vet, att Musikförläggarna inte är ute efter rattfyllerister eller Stureplansknarkare, då hela Sveriges musikbransch hade drabbats. De är snarare ute efter gangsterrapparna. De är ute efter gangsterrappen.
Utspelet har lämnat axelhöga svallvågor i musik- och samhällsdebatten. Kritiker menar att restriktioner riktade mot särskilda sorters musiker är ett direkt hot mot yttrandefriheten och i förlängningen demokratin. Dessutom menar kulturskribenter att rapparna fyller kritisk roll i samhället, då de i flera avseenden agerar språkrör för de allra mest utsatta – att de belyser problem som vi Birkenstockbärare aldrig har sett eller någonsin kommer att få se och att de därför måste värnas om.
Å andra sidan finns det de som håller med branschorganisationen. De som insisterar på att genren har en sekundär, mer lömsk funktion, som rekryteringsverktyg för gatugängen.
Men det är inte alls vad jag vill lyfta idag. Jag vill istället adressera en aspekt av gangsterrappen som både kulturskribenter och politiker har missat. Ett argument som behandlar ett problem som har potentialen att bli mycket större än både kulturskribenter, Fredrik Kärrholm-anhängare och rappare. En konsekvens som inte främst drabbar gatans språkrör, utan Sverige i stort.
Jo, tänk om gangsterrappens försvinnande, till följd av Musikförläggarnas nya policy och högerspökenas opinionsbildande, visar sig ha en direkt negativ effekt på majoriteten av befolkningen – utsatta som priviligierade? Hear me out.
”Den extrema musiken fungerade alltså som ett terapeutiskt verktyg, snarare än som tändvätska.”
I en studie från 2015 undersökte två forskare från Queenslands Universitet hur människor med ”extrem” musiksmak – metal i det här fallet – svarade fysiskt och psykiskt på sina föredragna spellistor. De ville främst få reda på om musiken gjorde försökspersonerna mer eller mindre aggressiva, samt om musiken på något sätt amplifierade aggression som de redan kände.
Undersökningen började med att de medverkande utsattes för vad som kallas för ”anger induction”, vilket är när man placerar dem i situationer som framkallar stress och ilska. Därefter fick de stoppa i sina hörlurar och lämna sina känslor åt musiken. Reaktionerna mättes dels genom en pulsmätning och dels genom subjektiva placeringar på en slags känsloskala.
Resultaten visade, till forskarnas förvåning, att musiken inte alls amplifierade försökspersonernas aggressioner. Musiken, som uppgavs matcha deras emotionella reaktion, hjälpte lyssnarna att känna och bearbeta sin ilska, vilket ledde till en markant ökning av positiva känslor. Den extrema musiken fungerade alltså som ett terapeutiskt verktyg, snarare än som tändvätska.
”Man lyssnar ju ändå på ‘Traveling alone’ av Passenger när tjejen man är olyckligt kär i åker hem med en längre, snyggare och smartare kille.”
Enligt min ogrundade men träffsäkra magkänsla är det därför inte helt fel att anta att all musik har en liknande effekt. Man lyssnar ju ändå på ”Traveling Alone” av Passenger när tjejen man är olyckligt kär i åker hem med en längre, snyggare och smartare kille. Så varför skulle man inte lyssna på 1.Cuz ”Caravaggio” när en horunge har trampat på ens tår?
Eller, om man ska ta något som fler kan känna igen sig vid: när man går från pandemi till försämrat säkerhetsläge i Europa.
Jag har inte alltid varit en rappkille. Innan jag lyssnade på drill föredrog jag blues, folk och jazz. I Dublin, när jag var drömmande, sentimental och ”hipstrigt” nostalgisk var det Paul Simon. Efter det, när jag trädde in min första längre relation (läs längre än vanligt) var det Kristian Mattson, mer känd som The Tallest Man on Earth. Och när den relationen tog slut blev det Lars Winnerbäck.
Drillintresset väcktes år senare, under pandemin faktiskt. Rastlöshet, ensamhet och oro gjorde att jag sökte mig till musik som speglade min frustration. Sedan dess har den brittiska, våldsamma rapmusiken hållit mig i handen genom stresspåslagen i skolan, den ständiga oron över mitt snart utgångna rivningskontrakt och den nästan hejdlösa ilskan jag känt när jag sett Katerina Janouch på Twitter. Och den kommer troligtvis hålla mig i handen genom NATO-tjafset, lågkonjunkturen och höstens smittspridning. Jag söker mig till extrem musik av samma anledning som alla andra: För att få utlopp för mina känslor.
Jag vill tro att Spotifys topplistor talar för denna syn på genren. Jag tror inte det är en slump att gangsterrappen har exploderat i popularitet i samma takt som klassklyftor, otrygghet och bostadspriser har ökat. Det är inte heller en slump att genren är särskilt populär bland de samhällsgrupper som har flest anledningar att känna genuin frustration – unga och arbetare.
”Gangsterrappen är helt enkelt den sista gränsen. Muren som står mellan oss och stormningen av Bastiljen. ”
Nu undrar ni säkert vart jag vill komma med det här. Vad är den stora konsekvensen? Vad händer när möjligheten till utlopp inte finns? Jo, upplopp.
Vill minnas att Karl Marx skrev att religion är folkets opium. Att det hindrar de utsatta från att uppfatta allvaret i sin situation och rikta sin frustration mot kapitalisterna. Att det förhalar den kritiska revolutionen. Jag tror Gangsterrappen har, som nästan bevisat i detta blogginlägg, samma effekt. Det är den som stoppar mig och många andra 20-åringar utan bostadsrätt från att faktiskt ”knulla någons mamma”, om jag får vara vara så fräck att citera 1.Cuz. Gangsterrappen är helt enkelt den sista gränsen. Muren som står mellan oss och stormningen av Bastiljen.
Jag vet att det är slarvigt att jämföra Active Gxng med Lewis Capaldi och att jämföra opium med musik. Men om jag råkar vara något på spåret här kanske det finns skäl att be Musikförläggarna, Bali och alla andra som vill ta kål på genren att tänka ett varv till?
Eller, om man är mer revolutionärt lagd, vilket jag vet att många av mina marxistiska vänner är, kanske man har anledning att stötta attacken mot gatumusiken. Inte minst för att låta samhällets frustationer riktas mot något annat än den otroliga 808:an i ONEFOURs ”Breaks and Caddys”.
The Belly Button Gazette 