Det finns en sak som inte tycks förändras med den romantiska komedin genom åren – den där repliken, ofta mot slutet, som ska förändra allt, eka genom hela filmen, tillbaka till öppningsscenen och sedan tillbaka igen, för att sedan citeras i all evinnerlighet.
Till exempel:
”When you realize you want to spend the rest of your life with somebody, you want the rest of your life to start as soon as possible”
ur When Harry met Sally (1989)
eller
”You had me at hello”
ur Jerry Maguire (1996)
och
”There I was, standing there in the church, and for the first time in my whole life I realised I totally and utterly loved one person. And it wasn’t the person standing next to me in the veil. It’s the person standing opposite me now… in the rain”
ur Fyra bröllop och en begravning (1994)
Den sista från ett manus av Richard Curtis som, i mitt tycke, är oöverträfflig i genren. I såväl det till fullo oöversättliga begreppet wit som i just denna typ av satsiga repliker. Han har själv pratat om processen som leder fram dit. Att när han når den punkt i berättelsen då platsen för den sortens högtravande ostighet är nådd tänker han: vad handlar filmen om egentligen? Och så skriver han det.
Fullt så enkelt är det ju inte. Det ska formuleras och renodlas och kan alltjämt mynna ut i en mängd olika resultat, men se till vad han skrev för Notting Hill (1999) och det är svårt att ifrågasätta. När Anna (Julia Roberts) kliver in i Wills (Hugh Grant) resebokhandel för sista gången i filmen, med en Chagallmålning under armen och säger:
”I’m also just a girl, standing in front of a boy, asking him to love her”.
ur Notting Hill (1999)
Hon är en filmstjärna som vill bli älskad för den hon är av en kille som är rädd för att bli sårad.
Den typen av manus är som ett eko från klassikerna. Då man inte skyggade för att ta sats när en karaktärs kärlek skulle proklameras, eller i ett bråk eller vad det än må vara för scen. Det var väl mer teatraliskt, men i den romantiska komedin finns det plats för det. Den romantiska komedin är inte en arena för att vara sann eller nyanserad.
Jag känner beundran inför den bombastiska kärleksförklaringen. Kan i mitt eget jämnmod finna den direkt inspirerande, och tycka att den borde inspirera andra också, i sin totala töntighet.
Signifikativt för coolhet har alltid varit distans. Att vara blasé, obrydd, lugn. Att den romantiska komedin därför är töntig säger sig självt. Inte för att filmen och dess skapare nödvändigtvis tar den på allvar, men för att karaktärerna måste göra det ibland.
Det finns en gammaldags artighet i att vilja vara som mest vältalig när det betyder som mest, men utan att tumma på ärligheten.
Här är det föredömligt med klassikerna, eftersom de kom till under en artigare, eller bara taburikare, mer inskränkt, tid. Det i sig är inte så värst önskvärt, men det bäddar fint för den där repliken.
En favorit och bra exempel är Prinsessa på vift, eller Roman Holiday, från 1953 då Audrey Hepburn i slutet, när hon återvänder till palatset hon rymt ifrån står upp för sig gentemot hovdamer och -herrar. Att hon är en kunglighet belyser bara ännu bättre, för min texts sak, hur den högtravande artigheten, ärligheten och vältaligheten gör den romantiska komedin mer tillgänglig i att den säger vad den menar. Hepburn säger:
”Were I not completely aware of my duty to my family and to my country, I would not have come back tonight or indeed ever again!”
ur Prinsessa på vift (1953)
Det är, utöver den melodiöst aristokratiska formuleringsglädjen, ett strålande exempel på hur den romantiska komedins hantverk skiljer sig från vanligare kulturella dygder, som att inte skriva betraktaren på näsan. Den romantiska komedin kan få skriva en på näsan, så länge det görs slagkraftigt.
Jag önskar att jag hade modet att göra det i verkliga livet. Så många situationer i olika typer av relationer som inte behöver mystik, eller distans, utan ärlighet, om jag nu får formulera mig så högfärdigt.
Så många som skulle tappa hakan av ens välformulerade uppriktighet.
För precis som med den romantiska komedin handlar det inte om att ta sig själv på större allvar, utan tillåta sig att vara teatral när situationen peggar upp för det.
The Belly Button Gazette 