Midsommar är killarnas högtid

Nog för att jag är killtokig men så killtokig är jag inte att jag tänker falla i midsommarfällan igen.

Vilken fälla undrar ni men tänker ni efter riktigt noga så tror jag ni vet precis vad jag talar om. Jag har iallafall lärt mig med åren. För är det inte så, att vi fått inbankat i skallen sedan Bullerbyn och Saltkråkan, att midsommar handlar om att ränna efter killar?

Sju sorters blommor, en skir liten kort sak till klänning så att ljumskarna nästan syns och så jävligt mycket smink fast inte så att det märks att man sminkat, eftersom midsommar handlar om natural beauty. CLEAN GIRL.

En midsommar är ingen midsommar utan hångel. Jag minns åren när jag var 14-15-16-17 år. När allt hängde på om man var tillräckligt på gång med en kille för att få bli bjuden på hans och hans kompisars midsommarfest. Den tjej med störst potential fick helt enkelt hela gänget inbjudet. Gissa om hon blev satt på piedistal. Var man smart påbörjade man flörtandet så pass i tid att man praktiskt taget var ihop i mitten av juni. Framförhållning. Midsommaren kirrad. Kompisarnas respekt på köpet. Gängets roligaste tjej.

Inte heller kunde det komma på fråga att fira midsommar utan killar. Att bara vara ett stort gäng tjejer som äter dricker dansar ihop. Absolut inte. Testosteronet måste ner i midsommarcocktailen för att den ska vara komplett. Att de ofta är tråkiga som fan och rent av odugliga när det kommer till förberedelser och matlagning spelade liksom ingen roll. Undra hur många midsommardagar jag spenderat med tankar om hur misslyckad och ful jag är. Jag-fick-ju-inte-hångla-med-någon-igår. Gud-vilken-misslyckad-midsommar.

I år satt jag nöjt i en kohage med en klänning som gick ned till knäna. Mitt största problem var om kransen skulle hålla tillräckligt länge för att vissna och om jag skulle ta med rosé eller bubbel till festen. Jag tog med båda.

Att jag fick hångla var bara en bonus.