Kärlek mellan sorkar som oss

Vad är kärlek? Varför blir vi kära?

Människan har försökt besvara dessa frågor längre än hon förstått att ingen annan art känner kärlek riktigt som henne.

Försöken till förklaringar har skiftat med tidens gång, följt samtida värderingar och övertygelser. Filosoferna har försökt. Poeterna, psykologerna och de religiösa likaså. I dag bedrivs jakten på svar främst under ledning av hjärnforskarna.

Om detta skriver Lone Frank i Att älska. En bok med det lika megalomaniska som underbara syftet att undersöka kärlekens natur. Ja, egentligen, återigen, att försöka besvara det hittills obesvarbara – vad är kärlek?

I neurologins försök att förklara kärleken har hormonet oxytocin visat sig avgörande. Hormonet, som kallats ”social Viagra”, utsöndras vid beröring, känslor och orgasmer, skriver Lone Frank. Under 1970-talet fann man också att oxytocin inte enbart är ett hormon, utan även en signalsubstans som kunde fångas upp av vissa receptorer i hjärnan. Mer än så kommer jag inte att gå in på det biologiska/kemiska nu, men förtydligar att antalet receptorer vi har i hjärnan påverkar vår emotionella förmåga att knyta an till andra och uppfyllas av detsamma.

Låt mig flytta resonemanget till det sociala.

Monogami är en anomali bland världens däggdjur. Dels att stanna med en partner hela livet, men också att en hane är delaktig i uppfostran av ungar.

Vi vet alltså att människans kärleksrelationer och familjekonstellationer är en ovanlighet. Därför blev det också viktigt för forskningen då man fann något av en 40 gram tung frände över artgränserna – åkersorken.

Åkersorken, Microtus ochrogaster, återger Lone Frank, hittar en partner och stannar sedan med den resten av deras liv. De visar upp ett djupt beroende av varandra, för att få och ge trygghet. Med undantag för sällsynt vänsterprasslande uppvisar de stor lojalitet till och även behov av dess partner.

När man lever i den romantiska komedins pseudoförlovade land, som jag gör, är alla förklaringar till känslan vi känner som kärlek intressant, men åkersorkens trygga kärnfamiljsliv utgör inget särskilt starkt eller dramatiskt manus (förrän möjligtvis en medelålderskris inträffar). Det krävs, som så ofta, ett yttre hot, eller fler karaktärer för att bryta idyllen.

In träder Microtus montanus – bergssorken. Till utseendet så gott som identisk med dess släkting på åkern, men med en samvetslös sexlust. En home-wrecker. En player i sorkkläder. Även om bergssorkens anatomi är snarlik åkersorkens så kunde dess kärleksliv inte vara mer annorlunda. Bergssorken fnyser åt pappaledighet, bärselar och profylaxkurser.

Den neurologiska skillnaden mellan bergssorken och åkersorken, berättar Lone Frank, har kunnat härledas till hormonet oxytocin. Medan åkersorkens hjärna kryllar av receptorer för oxytocin är bergsorkens fylld med annat – säkert snusk.

Sorkarna har hjälpt människan att förstå kärlek och således mig att förstå romantiska komedier. Jag har tidigare använt det så utslitna hora-madonna-perspektivet i mina texter, men i många filmer är det på sin plats att nu ersätta det med vad jag vill lansera som åker-kontra-bergssorks-koefficienten.

Generellt är den främst applicerbar i filmer då en kvinna är i huvudrollen och hon ställs inför valet mellan två män – en åkersork och en bergssork. Ofta sker dramatiken inte genom att männen i fråga egentligen förändras utan genom att kvinnan till slut ser deras sanna sidor. I den här typen av filmer vinner alltid åkersorken eftersom en bergssork alltid kommer att förbli en bergssork och således obenägen att uppleva sann kärlek.

Ett exempel är filmen How Do You Know i vilken Reese Witherspoon petas från USA:s softball-lag, hamnar i någon slags medelålderskris och kommer med tiden (spoiler) att lämna sin baseballspelande pojkvän (Owen Wilson) för en kontorssork (Paul Rudd).

Åker-kontra-bergssorks-koefficienten kan också göras relevant i de filmer med ett ”make over”-element. Mest berömda exemplet är kanske She’s All That (1999) då Rechel Leigh Cooks karaktär ska göras populär. Man försöker göra henne till en bergssork, men givetvis är det åkersorken i henne som hennes manliga motspelare faktiskt blir kär i.

Med denna text önskar jag att ni då och då skänker sorkarna en tanke. Om inte för allt de har gjort för kärleken så för att själv förstå när vi har råd att vara en bergssork och när vi bör vara en åkersork.