Som Fred ser ut

När Göran Greider var med i Värvet häromveckan berättade han att han i sin ungdom känt hade sig ful, ja, till och med frånstötande. De var inte så noga med att duscha i hans familj. Han ska under delar av sin uppväxt ha haft stripigt hår och urtvättade kläder. Han menar att det var karaktärsdanande.

Precis så ful kände jag mig från mellanstadiet fram till början av gymnasiet, även om min hygien förhoppningsvis var bättre. Men jag hade återkommande problem med acne, ingen uttänkt frisyr och en tandställning som gjorde att jag var tyst för att salivet inte skulle regna över mina skolkamrater. Min mor hade i princip total kontroll över min garderob (inte för att jag motsatte mig).

Jag var helt enkelt övertygad om att jag var vrålful, och jag visste inte riktigt hur det var att känna sig skitfin. Det var ingen stor sorg, snarare en verklighet jag behövde anpassa mig till. Lika otänkbart som det var att flyga eller läsa tankar var det att blända omvärlden med min skönhet.

Jag flydde in i mina böcker och lyckades få några stackare i klassen att spela Minecraft med mig och lyssna på mina problem, mitt utseende till trots. Att hångla var något för den tvålfagra härskarklassen, jag var trygg med att jag inte skulle ägna mig åt det än på några år.

Även efter högstadietiden har jag tänkt på mig själv som en fulis. Jag har valt att ha ett par svarta, tjocka, omoderna glasögonbågar. Jag tycker varken att de är snygga eller fula, de bara är, men jag tänker att det vore nice år 2050 att titta på gamla bilder och visa småttingarna att deras konstiga onkel åtminstone inte är en kappvändare när det kommer till brillorna.

Och så har jag resonerat överlag vad gäller min utsida. Jag har hellre valt ett klädesplagg som är lustigt än ett som är snyggt – vad vore liksom poängen med att försöka vara en hunk, och misslyckas monumentalt? Jag har varit trygg i att jag är en liten farbror i en ung mans kropp som kan vara konstig och rolig, och de kvaliteterna har varit överordnade en eventuell snygghet.

Men mina ideal har blivit omkullkastade.

Jag blev nämligen singel efter sex år förra sommaren. Under förhållandet blev jag itutad att jag var superduperfin hela dagarna, i över ett halvt decennium. Ibland kom propagandan via textmeddelanden. I vissa fall utan att jag alls var förberedd. Inga motargument bet.

Trots det var jag under förhållandet övertygad om att hon var kär i mig trots mitt utseende. Men faktum var att jag undermedvetet började känna mig snygg, och jag blev hooked på de utseenderelaterade bekräftelsefixarna – så försvinner plötsligt hon som försett mig med dem. Jag fick på det en vilt galopperande identitetskris och en åldersnoja som fick mig att se värdet i att ta vara på min släta hy nu när jag har chansen. Dessutom har det uppstått ett Tinderekonomiskt behov av att bli lite trevligare att se på.

Så jag slutade käka kolhydrater, började med en strikt periodisk fasta och gick ner 15 kilo. Jag växte ut mitt hår och införskaffade min första parfym i livet – den heter Yves Saint Laurent L’homme. Kan ni tänka er?

Jag, Fred Balke, har köpt kläder för tusentals kronor – innan mitt besvärliga uppbrott ägde jag bara två par svarta jeans, om ett gick sönder köpte jag ett par exakt likadana, från HM. Tröjor och jackor dök bara upp, jag kan inte minnas att jag någonsin betalat pengar för sådana. Jag har till och med börjat snegla på ett par mer tidstypiska glasögonbågar som ska ersätta mina feta svarta, men jag hoppas att jag inte går bort mig så mycket i de här myskdoftande katakomberna.

Det finns en befogad rädsla för att det här ska börja med några sköna sprutt eau de cologne i hemmamiljö och att det ska sluta med en kanyl milanesiska höstkollektioner rätt i armvecket, med extra avancerad keps. Vi får se var det här tar slut.

Trots mina ansträngningar, som faktiskt lett till att jag känt mig fin ibland, känner jag mig fortfarande i huvudsak anstötlig. Jag gick in och tittade om det fanns något community för de som känner sig fula. Alltså inte för incels, bara en samlingsplats för den som vill diskutera sin mjäkiga benstruktur, glåmiga uppsyn eller lite trista hy.

Jag hittade forumet r/ugly på Reddit, som hade 10.000 medlemmar. Försvinnande låga medlemstal, knappt aktivt. Rökarna, den skambelagda gruppen, har r/cigarettes med 60.000 medlemmar, som skämtar om att de kommer att dö i lungcancer. De bjuder dessutom varandra på cigg och eld och får en liten nypa frisk luft när de stöter på varandra på stan. Men fulisarna, som ju har mycket större anledning att organisera sig, ser inte ens varandra i ögonen.

Är det här ett samhällsproblem? Kanske. Jag skulle kunna skriva att vi pratar för lite om fulhet, men vem skulle vilja lyssna? Inte hunkarna, pinglorna, pangbrudarna eller läckerbitarna i alla fall. Jag får konstatera att fulhet är som döden – något man till syvende og sidst genomlider ensam.