Del 3: Så höll romantiska komedier begreppet ”player” vid liv.
Ett annat sexuellt perspektiv i romcoms är då en karaktär inte har haft sex på länge, medan den andra huvudkaraktären har sex väldigt ofta. Generellt är det, återigen, oftast mannen som skildras som den mer sexuella, medan kvinnan är mer återhållsam och gärna, utifrån 00-talets tand, mer karriäristisk.
Vi ser det otroligt tydligt i The Ugly Truth (2009) där Gerard Butler spelar Mike, en sexrådgivare som inte tror på kärlek utan vill se den som ett spel (The Game), och Katherine Heigl spelar Abby, en karriäristisk tv-producent som inte haft sex på ett år och som Butler kommer att arbeta för. Mike gör Abby osäker på sitt förhållningssätt till kärlek, som är naivt romantiskt, och när hon träffar en man som verkar vara enligt alla hennes drömmar tar hon ändå hjälp av Mike för att få honom. De går och shoppar, går till frisören och han är till och med med på hennes dejt och instruerar henne via öronsnäcka hur hon ska vara lagom svårflörtad.
Sex är ständigt närvarande genom filmen, men görs för tittare tydligt när man ska lägga vikt vid det och inte. Mike är sexuell, flörtig och sexistisk och därför framstår det varken som vidkommande eller avvikande att det i filmen antyds att han har sex ofta, medan det för Abby är en flerdejtersprocess som ska leda fram till hennes första ligg med killen hon vill ha.
Filmer som denna visar egentligen utan att hyckla hur sex säljer, men skildrar det för dynamikens skull genom att en person som framstår mer sympatisk lägger stor vikt vid vem hen ligger med och den andre tar det lättvindigt (likt det som finns beskrivet i del ett). Det mynnar egentligen inte ut i hyckleri heller, utan befäster könsrollerna som Hollywood och sedermera tittarna tycks ha kommit att älska.
Skillnaden mellan The Ugly Truth och Wedding Crashers är att huvudkaraktären relation till sex är motsatt. Gerard Butlers karaktär är, könsnormativt och okomplicerat nog, motsvarigheten till Owen Wilson i Wedding Crashers, medan Katherine Heigl inte är motsvarigheten till Rachel McAdams eftersom hon är huvudroll och hennes inställning till sex och romantik därför, enligt manusförfattarna behövde vara mer utpräglad. Det som filmerna däremot har gemensamt är att de, oavsett om de i början utgår från en lättvindig eller betydelsefull syn på sex i slutändan kommer att resultera i att huvudkaraktärerna klär av sig inför varandra, fysiskt och bildligt (ofta fysiskt för att man förutsätter att tittaren är dum i huvudet och inte kan föreställa sig att det sker bildligt utan att se bröst) och det ska kännas viktigt.
Men det finns filmer som försöker vända på könsrollerna. Det intressanta är att det i någon mån resulterar i samma berättelse. Snygg, sexig och singel (2002),med Cameron Diaz, Christina Applegate och Selma Blair, skildrar tre sexuellt aktiva kvinnor som snarast aktivt tar avstånd från kärlek, lex tidigare nämnda manliga karaktärer. Givetvis slutar filmen med att de alla är kära på riktigt, i män som är madonnan i jämförelse med deras tidigare manshoror,men det viktiga, i sammanhanget, är att Cameron Diaz på vägen dit har fått en penis i ögat genom ett glory hole. De är frisläppta och grova, mer än männen på film ofta är, och det är väl av den simpla anledningen att filmen vid dess utkomst 2002 hade en agenda – att visa att även kvinnor kan vara players, vilket man kanske trodde inte var ett perspektiv folk ville se. Resultatet, i egenskap av den manliga blicken, är en sexig film om sexiga kvinnor som pratar mer öppet och tabubrytande om sex och sexiga saker. Både Gerard Butler och Cameron Diaz gör resan från kalla players till romantiker, men i Snygg, sexig och singel manifesteras det i vad som idag närmast liknar en protestfilm. Bäst är kanske när de får en hel restaurang att sjunga med i sången som upprepar frasen ”You’re too big to fit in here” med tillhörande mimik.
Så nu har jag ägnat nästan 4000 tecken åt att återge förlegade könsroller från film som alla känner till, men avsnittet behövde skrivas för att senare inlägg ska vara begripliga. Jag ber om ursäkt för att det blev ett avsnitt som varken var tankeväckande eller originellt – men tankeväckande tankeschmäckande. Det är romcoms och premissen är aldrig tankeväckande.
Det som gör de någorlunda intressanta att skriva om är att könsrollerna är förlegade, men karaktärernas, oberoende av kön, är så sann man kan vara i förhållande till den allmänna diskursen om kärlek. Inställningen till livet bland vår generation och de närmast före oss är: knulla, knulla, knulla, bli kär och aldrig tänka på en annan människas kön igen. Det är premissen för denna typ av romantiska komedier som måste sluta lyckliga i alla sina dar, men där inställningen till sex på vägen dit är en fond som ska framstå som risque mot berättelsen som återkommer i alla filmer av dess slag. Sex säljer.
Fler texter i serien om sex i romantiska komedier kommer.
Läs del ett, Horan, madonnan och fjortonåriga jag, och del två, Romcomsex: Det oförlovade landet mellan sex och kärlek.
The Belly Button Gazette 